Mina böcker

Kort presentation


Piteå-Tidningen utkom måndag den 8 augusti 2021

Poetisk och på bondska i Anitas nysläppta bok 

Tankar i samtiden och bitvis i skuggan av coronan möter läsarna i Anita Nilssons nysläppta bok ”Så här års i livet” där delar berättas på pitemål. Och översattes direkt när du läser. 

Anita Nilsson hade skickat boken till nära vänner och fått riktigt bra respons. ”Nu har du hittat hem”, sa Heide Krönlein.  ”Lite som Linnea Axelsson i Aednen” sa Britta Holmlund. Det är som om den här boken har skrivit sig själv. Det var väl någonting som låg i mig. Barndom och händelser genom tiden. Sorg och glädje, säger Anita Nilsson.

Hon tycker att det som skiljer den nya boken från föregångarna är att den har struktur. Samtidigt är det ”som det som bara händer” som fått ta plats. 

I luftig disposition bjuder boken på korta episoder berättade ur hennes liv med avstamp i det som i det som hänt sedan 2018 men också med tillbakablickar till barndomens Piteå. 

Dateringar finns på vissa ställen, men Anita Nilsson vill inte kalla det dagbok. Snarare är det markörer för att visa var i tiden vi befinner oss.

-Det är poesi, allt är poesi. Men säger man det är det många som inte vågar ta i den.

Den här gången låter jag var och en tänka själv.

Anita Nilsson har skrivit tolv böcker sedan hon debuterade 1985. Bland priser hon fått finns Norrländska författarsällskapets debutantpris Rörlingstipendiet,  Ragnar Lassinanttis Norrbottenspris samt Luleå kommuns kulturpris. Sedan 1991 har hon levt på sitt skrivande. 

I 26 år var hon krönikör i Norrbottens-Kuriren och publicerades även i Göteborgs- Posten. under 25 år.Anita Nilsson har även gjort en lång rad skolbesök och inspirerat barn till att skriva poesi.  

Hon är bosatt i Luleå, men är uppvuxen i Blåsmark i Piteå kommun.  

Delar av ”Så här års i livet” utspelas just i på pitemål.  Det är andra som har berättat:

”Nö sko dö få hoir… .Det är andras röster jag återger.

Sedan har vi barn och barnbarn och vänner och nya svenskar som ger liv. Ibland kan man inte kunnat sova när en mamma och barn drabbat av kriget.

Coronan ger sig påmind på flera ställen. Inte minst när en helsida tas upp av texten ”11 mars 2020. Sista dansen innan danserna blev förbjudna.”

-I början kändes det som att hamna i cement. Nu ska du inte vara där och nu ska du göra det och det.  

Tack och lov att man har många man kan vara med, jag har inte tänkt att nu är livet över. Däremot finns en längtan till dans, berättar Anita Nilsson som tar en svängom hemma ibland för att stilla det värsta suget.   

Anders Sundvall  PT

                                                    ***

Det vardagliga villalivet laddas med intresse

Anita Nilsson har rapporterat från sitt radhus i Luleå, alltsedan 1985.///Allt mer känns det som om själva kåken blivit huvudperson, hur livet förändras och cirkulerar kring ägarinnan i nya livskeden, en karl dör, barn flyttar ut, en ny flyttar in, grannar och vänkrets växlar.

Kring kåken grillas det, det planteras blommor, skottas snö, de gamla trädgårdsmöblerna tas fram igen.  Det går ett år omsänder, det svenska villalivet  är sig likt på nordlig breddgrad. Det borde inte vara spännande, men Anita Nilsson förmår ladda det med intresse.

Hon gör det med sitt urval och förkortningar. Litterär verkan är ofta en fråga om språklig ekonomi varigenom vardagliga saker kan framstå som märkvärdiga, det banala blir unikt.Detta ögonmått hade Anita Nilsson tränat upp som krönikör i Norrbottens-Kuriren under många år. ///

Nu berättar hon i nya boken att läsare på stan saknar henne. Själv tänkte hon att det var slutskrivet utan replipunkten i tidningen. Men så bestämde hon sig för en bok till. Den ser lite annorlunda ut än tidigare volymer, mer fragmentarisk, situationer dyker mer ofta upp utan föregående förklaring. Hon ”hon frossar på ögonblicken ” som hon skriver och lite hjälp i läsningen har väl den som bekantat sig med henne förut.

Det är samma slag av iakttagelse, exempel på barns klokhet i talet eller vuxnas tanklöshet, mest är det hur nära släktingar håller kontakt. Annat folk träffar hon helst på dansbanan, och i denna volym oftare än någonsin. Anita Nilsson är skogstokig i sällskapsdans.  

Tills det blir corona. På dagen den 11 mars 2020 står det: ”Sista dansen innan danserna blir förbjudna”.

Där en tredjedel av boken kvar.

Rapporter om utländska länder duggar tätt. Särskilt sådana som invandrat till Sverige och fört spännande seder med sig. Sådana kan man alltid ta del av. Eller låta dem ta del av svenska seder. Det blir kul umgänge av sånt. Nyfiken är Anita Nilsson mest av allt, men sparsmakad samtidigt.

Hon vill ha folk omkring sig. De står under observation.

Gunnar Balgård



Så här års i livet

NSD var först!  Onsdag den 9 juni 2021.

Hans Olov Ohlson  läste och recenserade.

"Mjukt och poetiskt i väntan på dansens på sköna närhet. Covid-19 har tvingat oss, Extra bokstavligt, hur bakvänt ordvalet än tycks, har det drabbat alla som älskar att dansa.
En av dem är Anita Nilsson som nu kommer med sin tolfte bok sedan debuten 1985.  Stilen är den igenkända. Korta reflektioner och funderingar över  vardagen, den lokala och den globala. Mycket är mjukt och stillsamt beskrivet, på sina ställen poetiskt.
 
Du har mycket kärlek i dina böcker, som en trogen läsare sagt till henne../ Efter stora kalas gick kvinnorna i köket/för att höra sina röster och skratta/ Det råkade även bli diskat/ Det kan bli en hel förmiddag att få nåt gjort. 

Samtidigt glimtar skärpan. Ibland i ironi, ibland i återhållen irritation och ilska.¨Eijvijs ..pitebondska..
Innan allt kulminerar.....Hon har berört inte bara sitt eget förflutna, maken, mannen, sjukdomar utan även sina förfäders. Särskilt en del fina minnen av pappan.
I nutiden ingår umgänget med nya svenskar, i vars öden hon är starkt engagerad.

Mest återkommande är ändå saknaden efter dansen. Den som är "en paus från huvudet"och som "botar varje
liten krämpa". 

För många själva livsnerven för oss alla. En fin symbol för oss alla för värdet i det vi alla saknat alltför länge, alltså närhet." 
                                                      
**


Norrbottens-Kuriren 
den 30 juni 2021

Jan-Olov Nyström läste och  recenserade.
                       
Vardagsberättelse fylld av stor igenkänning 

I Anitas värld är allt sig likt

Hon skriver fram sin vardag, som är just den vardag de flesta av oss lever; hon handlar på Ica, växlar några ord med grannen, erindrar sig faderns visdomsord och hans goda gestalt, pratar nyttiga ärenden med barnen. 

Vardagslunken, dagarna som fyller livets rutin. Men efter en stunds läsning, och när man börjar acceptera det förnumstiga tonfallet som ofrånkomligt, som ett slags stilgrepp, men även som ännu en vardaglighet eftersom sådär låter ju även den gamla arbetskamraten som du egentligen tycker ganska bra om fast du irriteras på det evigt lillgamla, ja ungefär då börjar man också upptäcka små pärlor i texten och en avkänning av den tid som vi snart isolerat oss igenom.

Det är inte riktigt som vanligt, det är pandemitid, och helgdansen inställd sedan länge, och envar som läser Anita Nilsson vet att dansar - det gör hon helst av alllt. Och erindrar sig kavaljerernas kommentarer, kloka som dumma, inte många författare gör samma sak,.......

Och så är hon befriande nöjd med livet. Med ganska långt perspektiv (vi är väl cirka jämnåriga) finner hon livets jämnhet uthärdlig, inte så att hon saknar känslor, hon skriver sorg om maken som gick bort men det är infogat, tillhör normaliteten och kan fördras. Livet på Bergnäset är ett slags standardliv, på macken, längs promenaderna, över grannhäcken.

Banalt skulle en del säga, vardaglighetens lov blev då gensvaret. 

Ingenting av tidsandans häftigare hjärtslag, inga stora omprövningar, inga brottningar med identitetens vålnader. Hon vet om världens problem, avskyr den rasistiske på danserna, bekymrar sig över flyktingfamiljen hon känner. Världen är en och densamma och den börjar i Bergnäset.

                                    **
                                

Här är några iakttagelser som kom till mig vid läsningen av din bok skriver Dan Sjögren. 

”Paradoxer är det väl inte men en sorts överraskningsknep spelar stor roll. Eller fällor, där man förtjust trampar in och fastnar i.”

 

”Ständiga skiften. Ibland blir man kvar när du skenar vidare. För allt går ganska fort. Den farten bestämmer mer än mycket annat.”

 

”´Det råkade även bli diskat´. Snabba oftast snälla klacksparkar.”

 

”Många klokheter. Sådana man med en gång stoppar på sig och har i fickan för framtida behov.”

 

”Kast mellan minnen, röster, bilder, förlopp. Det är ett evigt kastande i texterna.”

 

”Du ser och hör mycket och får med dig mycket. Alla de där grejerna ska åt samma håll. Du svänger ihop möten och uppbrott, du bär med dig alla grejerna.”

 

”Rätt mycket är släktminnen och släkthistorier. Där blir texterna memoarlika, de växlar ner och blir äreminnen. Men något av den där snabba rörelsen, där man sveps med, går förlorad, flykten, de oväntade landningarna.”

 

”Raderna flyter ibland isär men man känner ändå att det är samma dikt, något inre följer med och binder.”

 

”Flera nattbad i en tjärn. Man simmar med.”  

 

 ”Mycket är samtal, brottstycken, man får själv ett par ord på läppen när man hör rösterna.”



Må väl!

Dan


                                       **




   

Lyhört - en krönikebok 2015-16.

 

322 sidor.


Jag skriver ur livet.

   

Första krönikan i Kuriren publicerades 1 mars 1990. 

I början utan bild och med rubriken Anitas hörn.

som snabbt ändrades till Lyhört.


Ettusentrehundrasjuttiosju spalter i obruten rad förutom de två små uppehåll som sorg och sjukdom ställde till med hann det bli. En varje vecka sedan 1990! Och mina fantastiska läsare hängde med. Och ibland har jag blivit så arg, sa en karl.


Svenskt rekord för frilansare, trodde en kollega i Götet.

Med Göteborgsposten (GP) hann det bli silverbröllop. Med Kuriren mer än så. 


 11 oktober 2017

Recension från Västerbottens-Kuriren, Umeå

Rubrik: Med kärlek om vardagen i norr.

Det lilla livet i det svenska radhuset förlorar sin mest solidariska skildrare på hög nivå, ja, ingen har egentligen konkurrerat. Det kan beklagas, skriver Gunnar Balgård

Vart tar hon vägen nu? Man ska inte tro att man riktigt vet var man har henne. Hon kan slå tillbaka.

Gunnar Balgård

9 oktober 2017


Din bok Lyhört är TOPPEN, fick jag höra idag den 9 oktober. Jag läser ett par spalter i sängen varje kväll, perfekt att ha innan jag somnar! 


Tänk att man lyckats skapa den idealiske sängpartnernSom ger god sömn. varar länge och ger minnen som stannar kvar.  
                


RECENSIONER    

                

Anita Nilsson, Lyhört (Ord&visor förlag)


Jaa, sa en karl på kalas

Tiden går och vi blir äldre


Vilken tur, sa jag

Annars levde vi inte.


Denna kortdikt står att läsa i Anita Nilssons nya bok 

”Lyhört” bygger på krönikor i Kuriren och Göteborgs-Posten från åren 2014-2016. Hon skriver ur livet, säger hon i förordet.  Det är ett myller av människor som i gamla ryska romaner., skriver Sven Nyberg..

Den digra volymen bör behandlas som en pralinask med tillåtelse att bara ta några få godsaker om dagen. …




 allt hör ihop   

Hittills har fem recensenter läst och bedömt. De två senaste högst upp, Å
ke Lundgren i Norra Västerbotten (Norran) och  Gunnar Balgård i Västerbottens-Kuriren.
   

Vardagligt, livsnära och kärleksfullt

Med en kåserande enkel ton skriver Anita Nilsson om en tillvaro läsaren kan känna igen sig i, menar Norrans recensent.         

En del texter är korta, andra längre. Men allt hör samman likt pusselbitar i det som kallas livet   

När Luleåförfattaren Anita Nilsson skriver handlar det alltid om livet, på ett eller annat sätt, även när döden gör sig påmind. Det är vardagligt, livsnära, kärleksfullt. Med glimten i ögat.   

Livet har obönhörligt rullat på. Glädje och sorg har passerat. ”Vad har du ägnat dig åt?”, frågar någon. ”Kärlek”, svarar hon. Det enda riktigt svåra här i livet har varit förlusterna

För åren går. Morsan har blivit farmor och den som har barnbarn har inte tid att känna sig gammal. Maken dog efter 30 goda år, men Mannen kom i stället. Och när allt kunde ha grumlats har Anita bara fått ett skarpare öga, en större erfarenhet.  

Hon vet hur man delar med sig.  ///      

”allt hör ihop” är en bok att känna igen sig i, texter till tröst, texter till glädje.    

Tillvaron mitt i prick, fångad med en kåserande enkel ton som är Anitas eget kännemärke. Enkelt, nära, innerligt, varmt.    


Åke Lundgren    

Norran (Norra Västerbotten) Skellefteå

                                      ***

Västerbottens-Kuriren

December 2014

Radhuslivets exotiska skildrare

Bok Luleåförfattaren Anita Nilsson får vardagen att stå på kant lite grann, skriver VK:s Gunnar Balgård. (Recensionen är plusmärkt. )

POETISKT. Frifräsiga Anita Nilsson från Luleå har hunnit fram till sin tionde bok, som hon säger ska bli hennes sista. Titeln allt hör ihop är väl en god sammanfattning av hennes livssyn.

Jag har läst henne troget och uppskattande genom trettio år. Anita Nilsson är radhuslivets exotiska skildrare som får vardagen att stå på kant lite grann, visa baksidan, sätter solkatter i hörnen. Hon håller fram, och bryter av. Hon gör det i en litterär form som i lika mån är poesi och kvalificerat kåseri.

Hon bor nog i en mexitegelvilla, jag har inte sett den. där finns gräsmatta och några rabatter, snöskovlar och garageuppfart, fågelbord om vintern. Hennes vuxna barn har nu egna barn, de kommer på besök och säger finurliga saker, dem lägger författarinnan genast på minnet. Hon har avverkat några karlar genom livet vilka dött ifrån henen, och genomgått det grannlaga arbetet att hitta några nya. Det absolut viktigaste är att dessa inte vill bestämma över henne.

Karlar är annars en rätt enkel sort, säger Anita Nilsson, de är som ett tiobitarspussel, när det finns 100. Vem man det, är det lättare att navigera. viktigt är att de kan dansa.

Blir det tråkigt på dansen får man köpa en korv och åka hem, säger en väninna.

Allt är skenbart banalt hos Anita Nilsson, men det är som att gå barfota på grus, man blir mer fotöm med åren, och genomskådande. Överseende också, situationer går i repris men man behöver ju inte hetsa upp sig.

Anita Nilsson lämnar inte den egna gårdsplanen längre, folk kommer i stället till henne. Efter den drabbande hjärnblödningen för några år sedan, som hon skrev en egen bok om, flyger hon inte längre till badstränder vid Medelhavet, knappt ens till Stockholm.

Men hon kan få för sig att med en kusin cykla till den igenväxta gräsmark där bondgården stod i barndomen, med fem kor och gris i lagårn. Då är det sommar, och trevligt.

Nutiden är som den är. Den "kräver att vi alla måste bli experter på allt vi inte fattar", nämligen datasamhället, hitta en karl som hjälper en med det, medan omvärlden drar sig undan.

Det är som om jag tappat bort er/sen ni började med Face-book.

GUNNAR BALGÅRD

                                  **

NORRBOTTENS-KURIREN

6 september 2014

Sven Nyberg

   
"Författaren försvarar med humor och underfundiga texter alla oss som uppnått pensionsåldern och visar att livet fortfarande är värt att leva" , skriver recensenten och litteraturvetaren Sven Nyberg.  "Språket lättsamt men effektivt koncentrerat. Och mycket står mellan raderna, det har blivit en av Anitas specialiteter. Liksom humorn, en stillsam variant, ofta med en drabbande liten ironisk tagg.

Personerna i Allt hör ihop finns visserligen i "verkligheten" men man gör nog klokt i att betrakta dem som fiktiva, underordnade det litterära och konstnärliga syfte som författaren bestämt sig för. Och författare har rätt att stuva om verkligheten, utesluta och lägga till, ja till och med att hitta på, allt detta för att glädja oss med en bra och läsvärd text".

"Den som vill ha nakna och fräna skildringar av död, ångest, erotik och förtryck måste välja andra författare. Anita Nilsson berör allt detta i den nya boken, men hon gör det med lätt hand.

Kortprosan och kortdikterna blir en antydandets konst. Allt hör ihop kan säkert hitta läsare i skiftande åldrar men borde vara en perfekt högläsnings- och diskussionsbok för alla äldre..." skriver han bland annat..

                              ***
Bibliotekstjänst lektörsutlåtande:
"Åldrandet innebär förluster ........./men det innebär i bästa fall även ständigt nya möjligheter till utveckling. ../
I denna bok /.../ges genom en rad personliga reflektioner belysningar av denna process...../korta, underfundiga, tonsäkra och ibland vemodiga texter.../Den som söker förnumstiga eller enkla svar får leta förgäves...denna bok erbjuder istället möjligheter till reflektion och igenkännande leenden för den som gått in i den tredje och fjärde åldern."

                            ***

Även NSD:s/ PT:s recensent Ingemar Nilsson uttrycker sin förtjusning.

"Poesin är allestädes närvarande i Allt hör ihop, som är luftigt komponerad och där aforismer/korta dikter fungera som broar mellan kapitlen" skriver Ingemar Nilsson. Nya texter blandas med små citat från tidigare böcker, Allt hör ihop.".../

"humorn....som även finnas inskjuten i det tyngsta av ämnen. För sådana finns..../ författaren själv inbegripen/......../Tiden och samhällsförändringarna är inget som går spårlöst förbi, och det är med viss oro hon ser sprickor" Limmet är svagt. Följer samhällsutvecklingen.../. Hon har öra och ett stort hjärta../..../Hon är i otakt med tiden och det ska vi vara glada för".

    

Glada dagar


"Bilderna på mitt kylskåp visar lyckliga ögonblick.  Egentligen försvinner inget på riktigt. Man är summan av allt.."

Och här står jag och kramar om ett jätteträd i  Hamner Springs, Nya Zeeland. Det uppstår en reflex i armarna när jag ser ett jätteträd. I den här boken sår jag frö efter frö från livet som det är och som det har varit.
 
Lovsång till möten, en feel-good-bok i god mening

---Som alltid är det är det vardagen som är Nilssons arena. Det som skiljer i Glada dagar är att reflektionerna, klokskapen och den vardagspoetiska blicken, som är hennes signum, bottnar i resor nästan jorden runt. .....Det är liten skillnad på människor, förstår hon snabbt, oavsett om man bor i Den eviga staden, är aborigin i Australien eller kommer från Blåsmark i Norrbotten. Och jag förstår varför Anita Nilsson skriver att hon grät under valnatten i Sverige 2010.

Barndomen och kärleken är centrala beståndsdelar i Glada dagar. Och frågor om Vem är jag? Och än mer Varför blir som vi blir? Universella frågor förstås, men Nilsson framhärdar med emfas att det är först med andra som jaget uppstår. Och egentligen är hela boken en lovsång till mötet med människor och kulturer. Om man har vänner i världen, är man aldrig ensam, är ett sorts mantra i den 286-sidiga boken.....

Glada dagar....blundar inte för verkligheten men väljer att se möjligheter för människan. ....Tänk om det händer nåt", var en hårt tillslagen broms att bearbeta innan det bar iväg. Trots att "mannen" sedan Helt oväntat gjorde vad han kunde.

Resultat blev förundran över tillvaron uttryckt i "tänk att vi är här just nu tillsammans"-känslor....  skulle vilja klassa den som hennes bästa de senaste fyra, fem åren.
Ingemar Nilsson - rec i Piteå-Tidningen och NSD

Inte är det nödvändigt att resa till andra sidan klotet för att "ha glada dagar" tycker denna norrländska farmor. Rehabiliterad efter en "smäll i hjärnkontoret" njuter hon av livet, det lilla livet i norrlandsbyn med barnbarnen och den nya kärleken. Korta resor till Paris och Rom är lagom långt, tycker hon. Läsaren följer henne till dessa metropoler. Men vännerna i Melbourne lockar. Slutligen reser hon med nya mannen till Australien och hinner även med en avstickare till Nya Zeeland. Upplevelserna under resorna varvas med barndomsminnen, anekdoter från äktenskapet med den nu avlidne maken och nutidsliv med barnbarnen. Författaren förmedlar sin starka kärlek till livet med ett lättsamt språk...
Kristina Albinsson, bibl.tj.

Helt oväntat


Varför tror du det här hände? undrade doktorn.
-Jag har väl läst och skrivit och pratar för mycket!
Och haft för roligt!
-Det ska det hålla för, sa doktorn.

Den här boken är som en saga.  Den handlar om det helt oväntade.
Först en hjärnblödning med hot om något värre. Sju månader senare - lika oväntat - dyker mannen upp.

"Boken skildrar återhämtandet, de små scenerna där de avgörande detaljerna återkommer...Tålmodigt och uthålligt, tacksamt noterande varje framsteg. Djupt sympatiskt, vackert fångat. En ny kärlek som alldeles självklart finns vid hennes sida", skrev Jan-Olov Nyström i NK.

Väl berättad i rapsodiska stycken är det en ömsint skildring om året efter hjärnblödningen, tyckte Lena Condelius, Bibliotekstjänst.

En läsare sa: Fantastisk läsning! Det är fascinerande att tänka på hur det helt oväntade kan drabba oss. Samtidigt hur det oväntade kan skicka oss människor högt och härligt!

Boken finns med i Strokeförbundets lista som litteraturförslag för drabbade och anhöriga och andra intresserade. Finns förstås liksom de flesta av mina böcker som talbok på biblioteket.

All denna pussbrist


Kärlek är inte bara för ungdomar, sa en dam vid fruktdisken därhemma. Det blir faktiskt ännu godare sen. Och bra för immunförsvaret.

Men den som faller pladask kan bli väldigt glad och glömma bort att man faktiskt kan slå sig.

Kerstin Matz i Dagens Arbete skriver:
Anita Nilsson fångar den medelålders ensamheten med värme och humor.
 "Så länge pussande pågår kan man känna sig trygg. Så länge ingen torkar sig om munnen efteråt är allt bra." När det slutat vara bra, då man blivit singel får man kämpa för att gilla läget. Författaren är norrbottning, bosatt i Luleå, och med små knivskarpa detaljer får man mörker och kyla, stjärnehimlar och loja simtag i ljusa nätter.  Ett år med saknad och dans, snörvel och längtan och riktig gammaldags tåga. En läsare sa: Jag tvingar mig att läsa boken sakta. Vill inte att den ska ta slut.

Våren 2011 var boken med i Borås Stadsteaters cafélyrik. Vi fick var sin kväll
Sonja Åkesson, Cornelius Wreeswijk, Barbro Lindgren, Jonas Hassen Khemiri, Märta Tikkanen, Anton Tjeckov och jag. Så här stod det i programbladet
"
All denna pussbrist heter Anita Nilssons bok om ensamhet, längtan eller"några viktiga krokar att hänga sitt liv på". Texterna vibrerar av liv och är uppiggande för både ensamstående och de som lever ihop."

Efteråt

Boken är skriven inifrån ett sorgeår och börjar så här:
När vi lämnade hans kropp där på sjukhuset och gick ut i novembernatten med den oberörda stjärnhimlen som ett tak över oss, sa sonen: Nu vet pappa nåt som vi inte vet.

Det finns inga ord, sägs det. Men visst finns det ord. Mellan varje sida borde finnas tio svarta, tomma. Men i sorgen ryms även värme, humor och ett liv som konstigt nog fortsätter.

Boken utkom på Natur och Kultur 1998. Rec. överväldigande.
Många läsare har hört av sig genom åren. 
En kom fram på biblioteket ropade: Där är den där männskan som räddade mitt liv! .. ///
Min syster öste sorgeböcker över mig när min man dött i en olycka, berättade en yngre kvinna på bokmässan 2011. Jag fastnade för den här, sa hon. Plockar ner den då och då från bokhyllan och hämtar kraft. Den är tidlös. Alla sorters sorg.
Många sorgegrupper använder boken fortfarande.

                                      _______       

Löjtnant Hallquists dagbok 1995 från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945


Löjtnant Gösta Hallqvist från Ystad var en av dem som åkte till Tyskland mitt under brinnande krig. Han var då 24 år.
"När en överordnad begärde att man skulle göra någonting, svarade man vid den tiden ja. Dessutom var jag förlovad med en flicka och kär i en annan, Karin.
På något sätt trodde jag att det här uppdraget
även skulle lösa mitt kärleksproblem. Men det blev bara värre. Jag kom hem som en skadeskjuten kråka".

Boken bygger på dagboksanteckningar direkt på plats samt brev och foton från såväl hjälpinsatsen under kriget som från kampen efteråt för att få ett bra liv trots "en kula i skallen".

Han berättade och jag skrev samt sammanställde materialet. Boken utkom 1995, femtio år efter andra världskrigets slut. Han intervjuades i TV samt i radions Historia att minnas. Boken fick goda recensioner. Den kan bl a användas av studieförbund och som bredvidläsning i skolorna. Den ger en inblick i den dramatiska nutidshistorien och är ett dokument om att aldrig ge upp hoppet.

Hade endast ett fåtal kvar. Lyckades nyligen köpa tjugo till av Karin Hallquist, Göstas änka i Ystad. Är du säker på att du behöver så  många? sa hon. Jodå. Idag behövs den mer än någonsin.


Så kan det gå

Det här är min första och hittills enda barnbok. Den handlar om Petter som är sju år, går i ettan och åker slalom som en världsmästare. Sedan börjar han hoppa! Men hjälp! Vad är det som händer?

-Du får sova här i natt, säger doktorn.
-Men jag har ju sportlov, säger Petter.

Boken handlar också om snösprutande monster, snöbollskrig och kattungar, en pappa som har ont i ryggen och önskningar som går i uppfyllelse.

Det finns barn som har lärt sig boken utantill.

Ett fåtal ex finns kvar.

En bit i taget 

Den här boken handlar om mänskliga möten på flyg, tåg och övergångsställen.
På konferenser, skolor och stadshotell. Följ med på tjejmil och logdans, i provhytt och snabbköp och längs vägar som aldrig tycks ta slut.

Boken är slutsåld.

En kick i lamellerna

Anita Nilsson är en av mina favoritförfattarinnor, skrev Ruffa Alving-Olin.


Boken är faktiskt uppseendeväckande bra, tonsäker, underfundig, vass,
skrev Gunnar Balgård, Västerbottens-Kuriren.

En fin läsupplevelse väntar den som ännu inte tagit del av Anita Nilssons diktning, tyckte Arne Säll, Södermanlands Nyheter.

En alldeles charmerande läsning, skrev Mats Rosin i Västerbottens folkblad.

Boken är sluttsåld.

I stället för rapport

För den här boken fick jag Rörlingstipendiet 1985 från Norrländska Författarsällskapet med motiveringen:

En bok med humor, sälta, besk ironi och smak för det allvarliga.

I Göteborgs-Posten skrev kritikern Erik S Alexandersson:
Hennes dikter är en frisk fläkt i det pessimistiska lågtrycket, det är en öppen, livsbejakande poet som framträder.

En intelligent poesidebutant, tyckte Lars Bäckström i NSD.

En uppfriskande läsning, skrev Marianne Wenkler, Gefle Dagblad.

Boken är slutsåld.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

04.07 | 14:55

Sid. 173 Måste stanna till och förundras över starka kvinnor. Din mamma och pappa stannar kvar. 123 stannar också fast minnet är som ett såll. Ha det gott.

...
26.06 | 22:27

Tack Britt-Inger! Du gjorde mig glad!
Kram Anita

...
26.06 | 21:05

Har köpt "Så här års i livet". Har inte kommit så långt än men sidorna 11 och 41 har stannat kvar hittills. Det kommer säkert fler.
Mvh
Britt-Inger

...
08.08 | 22:40
Köpa böcker har mottagit 2
Du gillar den här sidan