Välkommen!

Nu öppnar hon munnen igen .     

                        **

Man behöver inte alltid prata, väste jag fram.

11 mars 2019 

Kristus-statyn syns överallt i Rio. Till och med på hustak. Ständigt vakande över Rio. Han slår ut med armarna: Alla är välkomna hit!

Brasilien stort och mänskorna för få vid den tid landet blev självständigt. Slavarnas barn skulle födas fria. Då hade de plötsligt inget arbete. De flesta hamnade i armén.

Om ni går ut i kriget får ni en bit mark när ni kommer tillbaks, lovade makten. De flesta gjorde sin sista resa. De få som kom levande tillbaks fick nada, inget. På eget initiativ,egen kraft och driftighet byggde de sina hus på kullarna runt Rio. Favelor. 97 procent av de som bor där är hederliga hårt arbetande människor, de andra tre ger staden dåligt rykte.

Två faror lurar de som bor där. 1. Regnen. Mammorna sover med ett öga öppet och knyter sina barn runt sig för att de inte ska försvinna när jordskreden kommer. 

Den andra faran: Knarkbaronerna.

Om jag kollade upp hostan? Fick en balja Mollipect utskriven på apoteket samt Nasonex.

Ska det bli nån fler bok? 

Ett manus ligger i buntar och väntar.   

Tisdag den 12 mars 2019

Du låter bättre, sa sonen i telefonen. Du med, sa jag. AC-sjukan gav sig på mänskligheten globalt och vid ungefär samma tidpunkt. Grannfrun blev sjuk på jobbet i fredags medan vi satt på planet. Flera år sen sist sa hon i lördags när jag ringde. Som för oss, sa jag.

På väg hem från Sydamerika till Europa möter man Atlanten, den här gången i något som kändes som en krock. Det var sent på kvällen.Våra platser långt bak i planet. Plötsligt faller golvet.

Skulle just sätta mig efter ett besök på ett visst ställe dit mannen var på väg när tunga matvagnar skramlade iväg och började dansa och kabinpersonen skrek att han skulle gå och sätta sig. Jag står här, tänkte han.

Det påminde om vågorna när jag var för sjöss 1961, sa mannen. Själv grep jag tag i stolen, lyckades sätta mig ner och knäppa mina händer. Kände bara en förvåning, oj ännu en volta. Tar det aldrig slut? Och mannen gjorde som de sa, ja skrek.

En karl berättade senare att kvinnan som satt bredvid hade vaknat och kommenterat: Nu har vi kört av vägen.

Ingen kommentar eller förklaring ifrån cockpit. KLM, det holländska bolaget kändes ändå tryggt. Vi kom ju upp på banan igen.

Ger varandra livstecken, tydliga  

Hostan kom, oinbjuden.

                                          **

I kväll läste jag nya Provins i läsfåtöljen och n j ö t.

                                         **

Tummen upp. Munnen likaså. 

Bjöd de oss på i Rio.

Hemma. Inte som borta. 

Mina naglar tål inte min vardag.

Onsdag den 13 mars 2019 

Orkar in till stan idag. Luftvägarna ger mig fri lejd. 

Biblioteksbesök och Willys. Nåt för själen, nåt till magen. 

Vi ses.

Det är goda, säger en stor skäggig karl på Willys idag, om de billiga äpplena, lite skadade, ska be dem ta hit nya. 

Längre in i affären hälsar en glad kvinna, hon har karln med, länge sen sist och nu hamnar vi i samma spår och möts om och om igen.

Sexton år sen jag fick pension, sa en kvinna vid kaffet, vi känner då igen varann, har du tagit pension? Tjänstepensionen i varje fall?  

Och jag vidare med rullhunden. Vid kassan böjer jag mig ner mot ett behov i taget och lämpar av det på bandet med koden åt rätt håll för kassörskans skull tills den store skäggige går fram, lyfter upp rullhunden, säger: Det är inte bra att böja sig så mycket. 

Tack, säger jag och ute stannar en gammal kompis till, säger: Jag trodde du flyttat utomlands. 

En annan har läst min dödsannons på nätet, sa jag. Vi var fjorton Anita Nilsson som mest.

Är du med den långe än? undrar gamla kompisen, jag har slutat med min, flörtig, han hade flera. Hon kollar noggrant in mig. Vad länge sen vi sågs. Rio? Då är det d ärför du är så brun.

Biblioteket, ett annat av mina hem och bibliotekarien himla trevlig och sätter mig på kö till Linnea Axelsons bok. Nu är jag hemma på riktigt.

Till Rio? Men varför? kommenterar en bekant på biblio.  Jag trodde att portugisiskan var som spanska ungefär, sa hon, men när jag var i Portugal tyckte jag att det lät som ryska.

Tack och lov att mannen min i flera år läst spanska på internet .

Vi hade bokat in kvällens dans redan innan vi åkte. Mänskan spår, Gud rår. Tidig morgon väntar, Sunderbyn, en flicka ska skära i mannens vänstra öra. Örat en detalj. Som liksom hänger utanpå. Men han måste hade nåt kvar att hänga glasögonen på. 

Torsdag den 14 mars 2019

Jag ser ut som en soldat från gamla dokumentärer, sa mannen när vi gick mot bilen och möter blickar. Mycket gasbinda runt huvudet.

Efter en och en halv timme i väntrummet hade jag precis rest mig och stegar ut för ett besök i korridorens utflyktsmål med spolknapp så kom han gående. Lindad runt huvudet. Vi två har alltså blivit ett. Så exakt. Hittar var sin spolknapp på väg ut.

Patient på engelska = uthållig, fördragsam, tålmodig. Kan även betyda patient. Under en och en halv timme i väntrummet hade ingen av oss ens vippat på foten.  

Apropå vänliga Rio ett undantag. Vissa trycker rent automatiskt på gasen och tutar när de ser en tvåfoting på väg över gatan. Saktar endast in vid spaning efter p-plats. 

En god sak: Brasilien har n olltolerans vid ratten. Och ve de som inte.

                                              ** 

Everybody hates him, sa flickan från Paraguay som vi möter vid busstationen i Paraty, alla hatar honom, sa hon. Hon jobbar som volontär i Brasilien. Han - den nye presidenten.

                                              ** 

Gruppen vi åkte med till karnevalen hade efter en hastig  och nervös sväng längs gatan gått tillbaks mot restaurangen och plötsligt hört ett konstigt ljud.

Då var vi långt därifrån, i karnevalstågets musik, dans och glädje. 

Först kändes det som på film, berättar en i gruppen efteråt, men när de lokala kastade sig marken bakom en bil sprang jag och andra och gömde oss bakom ett stort gammalt träd, andra vinkade guiden in i bussen, sa han.

Vad hade hänt? Det fick vi veta dagen därpå. På väg till flygplatsen. 

Tre affärer hade rånats. Poliserna på plats begärde förstärkning med tung ammunition . Rånarna kom undan, ingen annan skadades heller. 

Meja ner dom, säger nye presidenten.  En gammal militär.

Här är det lugnt. Vid 19-tiden ringer mobilen och kubanska pappan på väg hit med bussen och står strax på vår översnöade farstubro med två paket apelsinjuice i händerna för C-vitaminet och besiktar oss och vårt tillstånd.

De är verkligen måna om oss, sa mannen, rörd. Är nu klar med SFI, diplom väntar. Förutom allt jobb som efterlängtad personlig assistent. Sällan de en ledig dag tillsammans.

Drick vatten i stället för Mollipect tipsar Google.  Snart lämnar vi sjukdomslandet.

Igår försöker jag förgäves skaffa autogiro hos min mobiloperatör. Förr gick det som hejsan, som mannen säger. 

När en annan kund vill ha pengar i handen, säger bankkassörskan att kontanter det har vi inte.

Min haka faller i golvet med en smäll. Vem hade trott att även Handelsbanken skulle falla i fällan.

Fredag den 15 mars 2019  

Tittar ut. Det vita är inte vågornas skum eller Atlanten jag ser.

Backa ut bilen och köra iväg? Glöm det.

Klättrar upp på snöberget som plogbilen lämnat efter sig, böjer mig mot brevlådan, fiskar upp två tidningar, två räkningar. En till huset och mig. En till mannen och stugan.  Klättrar ner, går mot huset. 

Stackars hungriga fåglar. Stackars hare. Stackars bil. Stå där i garaget och längta.

Inga hostattacker från mitt håll i natt. Känner mig frisk. Friskare. 

Det känns men blir bättre, sa mannen om örat. Och annars? Känns bättre. Två veckors antibiotikakur snart över. Glömmer aldrig den noggranna empatiska doktorn, en flicka med indianskt namn som mötte i vårt sjukhus i Rio. Senare två timmars väntan på provsvar i ett rum vi aldrig glömmer. Vi kom lindrigt undan. 

Bra öva engelska, sa sjuksköterskan som jobbade på ett sjukhus i Copacabana. Vi träffades i Rio centrum sen vi tagit bussen in och letade nu efter området Sankta Teresa, det är såna som ni som kommer in. 

Ni ser ut som Gringos, sa hon stressad, pekade på solhattarna som vi raskt tog av. Även stora bulliga väskan (två kassar i en) fick henne att rysa, snabbt drog vi upp den med badkläder och lät ett tunt badskynke fladdra över kanten på den andra.  

I bussen intill stan får jag veta att han med en klassisk inte-händer-det mig-tro berättar att han har alla våra pengar i plånboken i fickan fick jag panik.  

Ingen kan ta den, påstod han.  Men det kunde jag! F ördelar realerna (pengarna) på tre ställen. 

Det mesta i gympaskorna. Gömde pengarna så väl att de försvann och hittades i mellansulan. Efter badet e n lugn promenad längs Copacabana. 

Pratade med sandkonstnärer och säljare, de finaste stenarna från Haiti.  

                                        **

Hit skulle vi kunna åka om vintrarna, sa vi på hemmastranden under parasollet sen vi strosat runt . Så många vänliga blickar som häpnar. Hur kan nån bli så vit?

En medresenär sa:

Här blir jag snopen när jag upptäcker att jag gått 10 000 steg, det händer nytt hela tiden, hemma kan man gå länge utan att komma nån vart, man måste se sig för inte ramla.

                                    **

Första gången med bussen till stan får vi springa en bit men chauffören öppnar bakdörren och vi satte oss långt fram, Det är riktigt roligt att åka buss, vad mycket man ser, säger mannen och vi tittar oss inte bakåt ens när de flesta steg av, vid de berömda stränderna.

Bussen kör vidare tills chauffören stannar bussen, vänder sig om mot oss och slår ut med armarna. Oj, bara vi kvar. Går ut och sen in för att betala men han bara skrattar, skakar på huvudet.

Betalar gör man via framdörren med kontanter eller kort och passerar en spärr. Och vi kom ju in via bakdörren. ett frikort.

Där, pekar en kvinna när vi vill ta en buss mot centrum. En kille i bussen vänder sig om, engelska talande. Varifrån kommer ni?

Kan inte föreställa sig sån kyla, säger han när jag berättar att innan vi åkte var det minus trettio och då backade vi ut bilen från det uppvärmda garaget och åkte iväg till dansen.. 

Vart ska ni? kommer han på när han ser mannen vrida på kartan. Centro, sa vi. Då är ni framme, sa han.  Synd vi inte hann visa honom bilderna i kameran, sommarbilder. Och de fina vita där vi uppenbart njuter.         

Ordet Aurora - norrsken- får folk att lysa upp. 

Särskilt när jag berättar om det vita gnistrande på väg hem längs den smala vägen i min barndom och över himlen ett fladdrande sprakande norrsken i grönt och rött över den lilla ungen.  

                                        ** 

Mannen tittar på kartan. Även i Metron vill folk oss väl. Kartan över i Rio går att vända och vrida, vecklas ut, tolkas och hanteras på många sätt, omgivningen häpnar och f öljer mannens rörelser med spänning. finns det verkligen så stora kartor över Rio? Och vart ska de?

När han senare går fram och kollar metrostationerna uppstår en oro hos de unga mittemot. Kartan äldre än stationerna. Jag ler. De ler. De där två behöver hjälp, ser de ut som.

Innan flickan född i USA kliver av kommer hon fram och berättar vad som gäller när metron går upp i ljus och tar slut.

En sympatisk kille som haft ögonkontakt med oss hela resan, tar oss med till snabbussterminalen.. Drar två gånger extra med sitt Rio-kort så vi slipper leta oss fram till ännu ett kortköp.

Mannen upp med börsen, no no, säger killen. När vi ilar mot Metrons alternativ ropar en officiell dam skynda skynda och ser till snabba bussen med en körbana väntar.

När jag berättade om Ihla Grande, den stora ö tio mil från Rio dit vi senare ska ta oss fick han en rynka mellan ögonen. 

                                          **                                    

Vart ska ni? undrade killen som inte kunde föreställa sig vår kyla. Centrum? Centro?

Då ska ni kliva av här, där är Katedralen. Den var stängd. Den nya liknar inget annat och rätt så ful, men till kulturhus för familjer är det gratis. Det nya sträcker sig som ett futuristisk förhoppning ut över vattnet.

Vi möter flottans gossar .Bon tarde, god eftermiddag, hälsar en karl i stilig uniform. På höjden ett kloster och i gamla stan stretar vi i branta backar, hittar ett ställe med soppa. Inramad på väggen intill vårt bord hänger en gammal Halda, Äldre än den maken köpte sen jag börjat skickat in dikter och få betalt.                                            

                                        **

Lunchdags och ännu inte på väg. 

Jag hamnar så lätt i Rio.

Ingen plogare hörs. 

Fortfarande instängd.

Buss finns som alternativ.

Men sån ork har jag ännu inte.   

                                     **

Backar ut bilen, kör till stan, allt jag behöver det finns och alla talar mitt språk.

Medan vi var borta rullade ljuset fram. Allt snabbare.

Jag är frisk. Även mannen på väg mot sig själv.                   

Lördag den 16 mars 2019

Konstigt att det inte står nåt om SM i pimpelfiske, tänkte jag förra helgen. Inte konstigt. Tävlingen hålls i helgen. Håller tummarna för paret som berättade om det i Rio.

Solen silar ljus genom det grå och droppar faller från tak. Hänger du med på en försiktig sväng, sa jag till mannen i morse. Vi kan kolla in pimpelfiskarna, åttahundra anmälda. Fyrahundra kom.

Kanske det, sa han. Antibiotikakuren tar slut imorgon.

Jag tänkte fel, kom han på i morse, hade jag haft undertröja i Rio, hade jag inte fått lunginflammation.

Vill du ha lite papper med dig, undrade jag, det blir lätt lite hosta och snor. Naturen är stor, sa han.

De flesta fiskande prickarna syns åt isbrytarna till.

Hemma slog hostan till.

                                          ** 

Vilken tid åker ni? När vi är klara, sa vi till gruppen. Ihla Grande, ett par timmars resa bort från Rio. Jag hade läst om ön för flera år sen och klippt ut det på nätet.

Och ni vet inte var ni ska bo? !!!     

Billigast ta långfärdsbussen från stora bussterminalen i Rio och boka resan till Angra de Reis i förväg men med taxin vann vi tid.

När jag klivit in i taxin utanför vårt hotell och sagt några meningar på chaufförens språk om hur mycket jag gillade hans stad och land sträcker han fram sin mobil men en svensk röst och med frågan nedskriven Har din fot blivit bättre?

Översättningsprogrammet i hans mobil! Vi berättade om oss, han om sig. Han visar bild på sin lille glade son. Nu är han tretton, berättar han med vemod i sin röst.

När vi sagt hej då kom en turistmänniska, följde oss till hamnen och lämpade över oss och andra till en snabb gummibåt.          

Pousada So´Natureza, hotellet vi hittar när vi går runt i byn. Kanske det bästa. Pappan liten tunn, mild som en buddistisk munk och blicken som vore jag en uppenbarelse. Sonen glad och engelsktalande.            

Efter alla röda flaggor med hårda vågor längs vår strand i Rios stadsdel Barra, går vi genom byn på ön som att nu, nu är vi hemma i ett hav som vill oss väl.

Mannen vrider och vänder på kartan. Den är lurig. Hamnen ligger till exempel inte åt det håll vi kom. Kan jag hjälpa er, säger en trevlig kille. 

Vi hänger på och klättrar ner till stranden över stenblock och når Praia Grandes lena sandstrand.. Lugnt, varmt som min hud, och min kropp, simmar ut i ett glädjerus, här vill jag alltid vara. Mannen kastar sig bakåt och sätter sig i vattnet. 

Killen som ville hjälpa oss kom från Israel och har två kompisar med sig i vattnet.    För tre år sen träffade vi två israeliska flickor på Sri Lanka, sa jag. 

Man kan möta oss överallt i såna här länder, berättar de. Vi hamnar i armén när vi var arton. Fyra år senare släpps vi ut och då! Då firar vi livet livet!

Vi berättar om vårt liv med familjerna och vänner som kommit från krig och diktatur till oss i norr. Ni fortsätter göra livet rikt, sa den mest allvarsamme. 

Ett grupp flickor på stranden har kollat in killarna och sänt lockrop den senaste halvtimmen, som bin förhåller sig till honung.  

Åskan som vandrar fram och åter över den kuperade djungelliknande ön bryr sig inte om oss. Men strömmen klipper den av.

En kväll dånar generatorerna, drivs med diesel eller bensin.  Annars är det lugnt, bilfritt. Inga vägar men slippriga leder.

Kvällen mörk, blöt och varm och vägen genom byn som stigar platta våta stenar på. Om ni kan vänta i fyrtio minuter, sa de i byns enda fiskrestaurang. Vi lämnar bara benen kvar. Mest unga här, backpackers.

Dagen därpå i timmar i djungelns hala stigar, regnet varmt. Vi är så små och vi går och går i den rödgula jorden med rötterna synliga och det gröna över oss. 

Vi är från Australien men räknar oss som italienare, säger en familj vi möter. Dottern längtar till vattenfallet. Jag ser till det goda, sa kvinnan apropå livet, karln pessimist, nä, sa han, vi har slutat med teve.  Den gör oss inte gott. Dator har vi. Använder den sällan. 

Vi har skymtat varann då och då medan timmarna gått. Yngre människor varnar, ta det lugnt, det är halt. Och där en akvedukt, ett gammalt sjukhus, ett fängelse - vad människan gör tog naturen över, bäddade in i grönt. Pojkar dyker ner i naturens pooler, längre fram störtar ett vattenfall rakt ner och allt växer. Jag råkar åka kana på shortsen i den blöta rödgula jorden. 

Framme vid stranden tvättar jag springskorna rena. Shortsen däremot. Fast jag gnuggar dem mot en stor rivig sten.

Andra stora lena, håller ihop som i en ring. En familj. Härifrån kan man välja att vända om, ta taxibåt. Simma runt viken eller gå samma väg tillbaks i timmar.

Den tredje dagen väljer vi närmsta stranden, mannen sätter sig under det täta gröna och läser. Min långe en lilleputt i djungeln som snart kommer fram till min sten och värmer sig. 

Jag simmar, njuter, flyter, simmar, flyter.  Lärde mig flyta vid 51.

Allt är på förhand bestämt, tror jag ofta ibland.

Men varför blev den prydlige engelsktalande kille som när metron tog slut hjälpte oss att hinna med snabba bussen och drog sitt två gånger för vår skull - varför var han så bekymrad när jag nämnde att vi senare planerade besöka Ihla Grande. 

Dit åkte man helt enkelt inte, hade väl hans förfäder berättat. Tror jag.

Fångar förvarades en gång i det stora vita fängelset. Innan dess höll sjörövare till på ön. Dit åkte ingen.

Men det måste vara länge sen! säger mannen. Ja, sa jag. Men under en resa till Prag 2012 fick jag skämmas för Karl XII:s härjningar under stormaktstiden.

                                 **

Jag har aldrig hittat ett tunnbröd som smakar så nära det morsan bakade säger mannen som hittade ett kornmjölsbröd från Stöde på Konsum.

Konstigt, säger vi om allt vi var med om i Rio.  Vad roligt vi hade! Och vad som än hände, var det intressant.

Men om doktorn kommit med ett annat svar efter två timmars väntan  hade det bara varit förfärligt. Glömmer inte hon som just fått ett svårt besked. Hennes ansikte. Utan mimik. Makens hjälplöshet.

Söndag den 17 mars 2019

Sover ikapp och förbi sjukan. Fixar frukost och pulsar ut i mannens stora stövlar för att hänga dit en fylld fröautomat till fåglarna. Bilen står i garaget, insnöad. Mot brevlådan och gatan en vit mur.

Antingen har mannen sovit sig frisk eller. 

Ur sovrummet på gränsen mot eftermiddag stiger han upp, svettig om ryggen. Jag slår armarna om, tittar upp. Jo. Han ler. 36,5. En brasiliansk antibiotikakur, tvåveckors snart över. Känner du dig trött? Nä. Känner du dig svag? Nä.

Jag tänker på kvinnan från Argentina vi mötte på stranden. Om henne berättar jag inte. Inte idag.    

                                        **                 

Efter tre nätter på ön tog vi stora lugna billiga morgonfärjan tillbaks till fastlandet, staden Angra de Reis.

Mycket fint, hade folk sagt om Paraty, en kulturstad där portugiserna en vacker dag klev iland och påstod: Det här är vårt!

Urinvånare som inte dödades direkt dog av sjukdomar som ingen kommit i kontakt med förut. I kulturarvet flera kvarter portugisiska hus som folk fortfarande bor i och sköter om.

Ska jag boka ett hotellrum, undrade taxichauffören som mötte  oss turister när färjan la till i Angra. Jag hade tänkt oss en snabb tur dit bort, lunch och sen tillbaks. 

Sträckan hann vi inte kolla upp, 16 km, som härifrån till Skellefteå men i vindlande kurvor och grönska som i djungeln. Mannen gör ännu en taxichaufför lycklig. Jag har ingen växel, sa han. For family, svarar den karl som är min. 

Äta måste vi. Och så har vi musiker här idag, sa flickan som fick in oss i en restaurang i de kulturella kvarteren. Musiken en oväntad extra avgift på notan.

Paraty. Staden platt, det regnar. Det kanske var vackert när de kom, sa mannen om invasionen.

Det ska bli fest om kvällen. Vi räddar oss under ett tillfälligt tak i parken intill vattnet där mänskor samlats. Två kvinnor sträcker fram en liten plastpåse att rädda min kamera med och undrar: Varifrån kommer ni? Själva kommer de från Chile.                     

Det är tjugotre år sen vi lämnade Paraty, berättar de. Dit hade det flytt undan Pinochets välde. Flera chilenare kom till vår stad i norra Sverige, berättar vi. Några blev kvar. Vi går runt här och letar, inte mycket är sig likt, berättar återvändarna.

När vi senare råkar mötas blir det som upptäcka gamla bekanta, oh, säger de, och pussar.

På busstationen hade vi om kvällen bokat långfärdsbussen till Rio. Tjugofem mil ungefär och nästan gratis. Fick de sista och bästa platserna till förmiddagsbussen. Det visste vi inte då.

La oss vid åtta. Utanför rummet, utomhus, på andra sidan dörren ljuder den försynta portugisiska musiken, två timmar senare blir det tyst. Förutom regnet och en mygga som låter som våra, ett europeiskt arv. I Rio är myggorna tysta. Om morgonen har besöket lämnat spår.

Jag ligger här i sängen och våndas, mannen hostar, dåligt samvete skaver mer än det onda jag just fick halsen. Hans hosta tilltar.  

Är du lycklig? undrar jag rakt ut i luften.

Jaa, säger han och rösten varm. Och vips faller jag ner i sömnens djup.

                                  ***  

Nu måste jag ut och skotta bort den mur som nattens snöfall och gatornas traktorer tryckt in.

Tackat ja till en middag.

För första gången sen vi kom hem.

                                          **

Läste ut AEDDAN igår kväll. 

Gripande släktsaga, poetisk. Äkta.

Manuset som ligger på skrivbordet framför fönstret och väntar. Det vita gamla som pappa ropat in, lastat på Saaben och kört hit.  När vi just flyttat in i huset.

Han blev så rörd. Ni står på en bra grund, sa han om Trollheden.

Och nu - traktorn här utanför.

Kanske glad att jag skottat bort det mesta nere vid vägen.

Måndag den 18 mars 2019

Kör till stan genom dimma. Det regnade.  

Parkerar bilen och skyndar mot stan. Den enda bekant jag känner igen på stan är den härlig kvinna som jag brukar byta ord med när vi båda har tid att stanna till. Vartannat år ungefär.

Vi måste ses, säger hon på väg i en bil sen jag berättat varifrån jag nyligen kom hem. Till hennes hemland Brasilien.

Och jag åker den fjärde, sa hon. 

                                        **

Sonen svänger in och får sig en kopp. Om ett par dar åker de till värmen han och barnen.

Fick de ledigt från sina skolor? Ja!

Det fanns goda skäl till goda barn och unga.

                                                  ** 

Jättelänge sen vi setts, jag har längtat så mycket efter er, sa vår extrapojke M igår, men för er som varit borta känns det väl som om det var nyss.

Han kom till oss för dryga tre år sen.

Förutom gymnasiet jobbar han hårt på sin lediga tid.  Lärde honom ett nytt ord idag. Födgeni.

                                        **

Tisdag den 19 mars 2019

Glad att kläderna torkar men saknar de mjuka lena barnafötter som det sydamerikanska klimatet gav mig.

Efter elva norrbottniska dar smörjer jag sprickan med Helosan igen och gnider in den med fotcreme. Att vi lever i ett torrt klimat tänker man inte på förrän man upplevt motsatsen.

Det är v a r m t i Rio, sa den brasilianska flicka/dataingenjör som satt bredvid mig när vi närmade oss landning, kollade in mina jeans och varma tröjan.

Hon kunde tyska, hade just besökt sin kompis och sökt jobb där borta. I Brasilien finns inga jobb i databranschen, vi ligger efter, sa hon. Innan jag åker hem till föräldrarna blir jag kvar i hos en kompis i Rio. Men bara över helgen. Ring mig, säger hon, om ni får problem.

Som kallast hade vi graderna tjugofem. Fyrtio. då höll man sig i skuggan. Fuktighetsprocenten runt nittio. Allt dunsade bort. Vissa klagade. Jag bara njöt.

Förutom första dagens vandring till en bank som enligt mannens karta skulle ta en halvtimme. I början var det lugnt. En stor alligator låg och log mot mannens kamera i ett vattendrag.

Efter fyrtiofem minuters vandring längs en stor väg med bilaffärer sa jag: Hur långt är det till Santanders bank sa alla: Very very long, six kilometer och pekade mot fjärran.

Framme funkar inte hans nya tunna bankkort. Svenska säkerhetsnivån för hög. Pengar fanns, bankflickan imponerad men banken kom inte åt dem. Gå till nästa, sa flickan, följde oss ut och pekade, där har det nya systemet.

Mannen stegar fram, bryter kön av lokala väntande och visas ut av en uniformerad. Ute klarnade hans tankar, samt alternativen. Utan spänning skulle man inte få bli så glad sen.

                                  **

Dom där, sa guiden om oss.  

Åker in till stan idag och växlar in några Bath till barnbarnen och på väg mot bilen blir jag stående med en bekant som hajar till när jag säger Rio och vem kan låta bli att berätta. 

En ung kille med hund går förbi och säger hej. Setts förut? Eller inte.

Fick du tag i nåt lexikon, undrar bekantingen jag mötte strax innan resan. Jo tack, biblioteket, ett bra tips. Han och kompisen blir stående en stund medan jag släpper ut Rio, Brasilien så att snön smälter och bildar en sjö vid övergångsstället.

Så nu kan ni också åka dit! sa jag till karlarna.

Äsch du vet gubbar, tyckte kompisen.

Jag har inget ärende dit, säger min bekant.

Han åker hellre till Gråträsk.

                                        ** 

Var är mina glasögon?  

Du mötte en man i köket,

tipsar han som är mig nära.  

                                        **                                             

Väntat och längtat och ikväll sågs vi, mina nära och jag. Mungiporna mina upp till öronen. 

Ha så himla roligt på resan, sa jag och menar det verkligen. 

Så bra att de får tid att ha det härligt med varann. Ändå rör det sig lite i mig. Bara ni kommer hem, som en av mina nära skrev när jag berättade om hur de vänliga och hjälpsamma de var i Rio.

                                      **

Onsdag den 20 mars 2019 och vårdagjämning.

Från och med nu vinner ljuset. Här i norr med en väldig fart.

Äldsta svägerskan ringer.

Jag är så arg på snön, har jag sagt till svärsonen varje gång han kommit hit och plogat. 

Nu får du sluta vara arg, sa han senast, ju argare du blir på snön desto mer snöar det.

Dansade du på karnevalen i Rio? Hade de nåt på sig? Vad hade du? Äldsta svägerskan föddes med danslust i kroppen men gifte sig med en karl som aldrig ens försökte, berättar hon. 

Vad jag hade på mig? Blommor i håret. En blomsterkrans i flera färger runt halsen för mannens del. 

Vilken syn, sa gamla svägerskan rent spontant och minns sin egen drömresa. Att jag skulle komma till Hawaii, det trodde jag aldrig.  Där dansade de Hula-hula.

På eftermiddag ringer makens närmsta syster. De har en radarkontakt även om de sällan behöver ringa. Vad gör ni i påsk, undrar hon. Påsken blir som den blir, sa jag.         

Ett oväntat möte

Vi träffar henne på stranden den där dagen när hon satt under ett likadant mörkblått parasoll som vi och provade solglasögon. Killen som gick runt och sålde hade lämnat en hel karta för påseende intill hennes solstol.

Jag visade tummen upp för det ena paret, vad kostar de, undrade mannen och sa: Man får vad man betalar för.

Dagen därpå vid frukost. Hon bor förstås på samma hotell. Samma färg på strandens parasoll. Samma röda flagg,  Samma Atlanten skummar vit, slår och suger, samma underströmmar. Nästan alltid.

Hon har hunnit bli brun. Och du är vit, konstaterar hon. Vi kom för bara några dar sen. Och så solskyddsfaktor 50.

Jag berättar vad jag gör och hon är från Argentina, äger en hazienda, en stor ranch med Black Angus med sin familj, hon sköter inte djuren. Men annat i familjeföretaget.

Första gången jag åker på semester själv, berättar hon, and I love it Min förste, mitt livs kärlek. Men vi kunde inte bo ihop.

Jag berättar om maken, kärlek och frihet och två fina söner. Som när jag stod och grät i potatispannan efter pappa sa: Ta dig en resa, sola, ha det skönt och dansa! Inte har vi råd, sa jag. Jag får lite extra den här månaden, sa han.

Hemma efter en veckas sol och dans till ett nystädat hus, en tom tvättkorg, glada barn. Nu har du sommarhud, sa han om kvällen. Efter trettioetta goda år hände det värsta. 

Och han? undrar hon och tittar åt mannens håll. Där han sitter i solstolen under parasollet och läser Time.

Vi firade tio i somras, berättar jag.. Jag var väldigt trött när han kom, hade fått en smäll här. Ett halvår innan. Berättar jag och pekar mot huvudet.

En aneurysm?

Nej.

Det har jag haft. Två. En här pekar hon, här. Den andra där.

Konstigt, säger hon. Att vi träffas så här. Och pekar mot ditt huvud.   Var det en Aneurysm? 

Nä, sa jag.

Brukar aldrig gå till doktorn. Men fick dubbelseende när jag såg på teve. 

Först opererade de den ena, det tog flera timmar. När han sa att de skulle ta den andra senare blev jag så arg. Tänker du låta mig dö! I december tog de nästa. Aneurysmer finns redan i mammas mage, när jag blev till.

Alla skulle åka bort under långhelgen, fortsätter hon. Det är kallt nu. Vi eldar i huset men det är svårt att hålla värmen.

Kan jag flyga? Kan jag åka själv till Brasilien? Ja! Gör det! sa doktorn. Tar min medicin. Till april. Sen slipper jag allt!

-Du är nyfödd! säger jag. 

-Det där dubbelseendet hade förresten inget med aneurysm att göra, sa läkarna.

-Någon gav dig ett tecken. 

Hon åker hem i morgon bitti. Vi går ut och äter och det känns som om vi känt varann innan.

Hon visar sitt plastkort och visar: Det här är min pinkod.

Va? sa mannen, den har jag i huvudet. Hon tittar skeptiskt på våra plastkort. De där siffrorna då?

Den har jag i huvudet. Det har alla. Så vem som helst kan ta ditt kort och gå direkt till automaten och plocka ut alla dina pengar!

En gång blev jag av mina pengar, berättar hon. Ringde genast min bank och de sa. Vi sätter in dem.

När jag kommer hem ska jag gå till banken och berätta hur man gör i Europa, säger hon.

Att vi träffades kan förutom ett oförglömligt möte hjärta till hjärta få positiva konsekvenser för ekonomin - specifikt bankerna i Argentina. 

Tänk att vara här! Dansa samba i Karnevalståget!

Fettisdagen 5 mars 2019  längs Ipaniema beach i Rio!

Minst tre kilometer, sa  mannen, S å många vi mötte.  

Du? Från Sverige? Och dansar samba som vi!

Karnevalen inleder fastan och alla lediga hela veckan.

Förutom de som verkligen behövs.

Ordet karneval = farväl till köttet.

Torsdag den 21 mars 2019

Tur man inte är ute i svängen

sa mannen med tanke på örat

Men vem tänker på öron när det raggas.

Jag märkte inte ens att hans fingrar liknade klor

som en  tjejkirurg senare rätade ut.

                                    **

Tar bilen genom stan och smältvattnet fräser om hjulen. 

Köper rosor, vita som födelsedagsbarnet gillar.  

Och något att linda in sig i när hon fryser.

Hon kom med våren.  En vår i ett varmare klimat.

I Kuba.

Tre månader och tjugoen dag, en evighet för de som längtat. Vår karantän drog ut på tiden men nu! På väg mot kubanska mammans födelsedagsfest. Vi sjunger och grattar.

Efter maten med lillasystern i famnen, tillsammans kollar vi bilar som ilar förbi där nere. Som hennes mamma gjorde i Havanna. 

Det här huset har nya fönster, även ambulanser smyger tyst förbi. 

Blixtsnabbt ser flickan exakta färger på vanliga bilar men taxibilar roligast, de gula flest därefter de svarta och sist en och annan vit. Du tappade en bil när du tittade åt sidan,  rapporterar hon.

Hon har haft feber i snart en vecka. Ska till doktorn i morgon, utreda vad det är. Allergisk reaktion, tror mamman, nötter.  

Mannen hjälper sexårsflickan att göra färg, ett komplicerat system- en julklapp som legat oanvänd - lyckosamt tillsammans.

Mamman, födelsedagsflickan och pappan fixade många goda rätter, vissa kubanska och sen blir det mjölkfri tårta från Condis och samt en liten av choklad till storasystern. Hon tål allt. Och som vi sjöng och hurrade. 

Borta jobbar jag, berättar pappan, När jag kommer hem är jag i Kuba.

Han är snäll, tycker båda om hyresvärden. Men. säger hon, ibland måste jag skrika.

                                            **                   

En dikt jag skrev en gång. Finns i en av mina böcker.

I Norrbottens-Kuriren, dagens stora nyhet.