To må man vaere
stod det på ett förklä´
hon fick en gång
Onsdag den 7 augusti 2019 - molnen grå. Graderna 18.
Less på Gubben i köket, nu får han gå.
Bättre då dela liv med en bofink
klicka så kommer den närmre.
Han som är mitt du målar på höjden idag, han skickade mig lyckligen dit redan innan frukost.
Höjdrädd är han inte och bra på det petiga. Senare får jag komma med och svabba till en hel långsida på stört plus en kort och en låda som hör till. Vilket vi gjorde i måndags.
Den tionde maj föll han högt och hårt med stegen och fick komma in före alla andra på Akuten, rtg, huvud och nacke. Elva stygn som snabbt läkte och föll bort av sig självt. En tand som låg kvar där han tappade den. Med en blodfläck som jag hällde salt och vatten på och skrubbade bort.
Vi skrattade och jag tog kort. Som Halloween-.sminkad. Vi gick på stan och mötte ett gäng av hans gamla elever. Han berättar och säger att hon vill ha mig ändå.
Det plingar vilt i färgaffärerna. Våra barn kommer upp och målar huset, sa en på dansen. Gamla vännerna målar sin stuga. Jag tänker måla huset i sommar sa sonen som har högsäsong på somrarna och träffat en ny som han känt innan och verkar även gilla mig.
Han som är mitt du tycker om att jobba. Ifjol behjälplig hos dottern. Ett nytt hönshus inför vintern och köra brumbrum längs deras enskilda väg. Visst är det rofyllt, säger han när vi tysta stryker vägg i sonens by. Ja, sa jag, när vi befann oss i takt med roller och penslar och råkade välta f'ärgvaggan på den skyddande kartongen.
När telefonen ringde en vecka efter fallet och såg nåt och doktorn den svensktalande österbottningen, vill prata med mitt du säger jag: Han är på taket igen, har mobilen med sig.
Sen blir det remiss på remiss och alla hittills nöjda med hur hur mitt du ser ut och vad han håller på med och att han orkar allt.
Kl 14 lyfter det gråa. Nu är du väl nöjd, säger solen.
Tillbaks var ögonen klara. Men oj. Rost!! Nu på häggmispelns exemplar. Som jag genast röjde ur. Som jag gjorde på Finlands vita och lyckades. Efteråt en känsla av kompetens.
Ikväll klockan 19 boksläpp i Jämtön, boken med de som kämpade för Vitåskolan.
Kl 22.30 En kraft att inte går att stoppa
Har läst den och imponerats! Vilken bok!Vilken sprängkraft i denna 100-kronors. Köp den!
Mitt du ställer väckaren.
Så jag hinner måla innan den där läkartiden, säger han.
Torsdag den 8 augusti 2019 i natt föll första regnet efter den långa torkan, 17 grader klockan 10.17.
**
Idag dags igen. Sitta i väntrummet och vänta med Allers. En ny läkare. Snabba steg. Allt normalt, vad de letat efter fanns inte där. Nye doktorn tittar på plåtar, syster tar nytt prov. Doktorn skriver ny remiss till ny rtg, mer avancerad. De lämnar inget åt slumpen, sa min näre. Ska man aldrig få andas ut, tänker jag.
På väg från kyrkogården letar vi en hallmatta som ska se ut som den vi redan har. Förgäves.
Kvinnan som är jag simmar sina tvåhundra meter, cyklar hem och säger vad sköönt. Mannen håller om sin nakna, säger: Kall är du och blöt.
Fredag den 9 augusti 2019. 17 grader.
Veckan innan 10 maj hade mitt du börjat med förarbetet på hus och garage. Den 10:e föll han och tog stegen med sig, efter elva stygn var allt lugnt. Trodde vi. Den 17:e ringde en läkare, de hade sett nåt på rtg. Idag ska han och jag måla klart.
Drömde en mardröm just när väckaren ringde. Skulle baxa en vagn med morfars grabbar uppför branta trappen. Fick panik.
Mitt du ringer min son. Har du tänkt ta andra varvet på husets solsida imorgon? Och så kan vi hjälpas åt att lägga plåtar på lockbräderna så de inte ruttnar, sa mannen min vid tvåtiden.
Jajamensan, sa sonen. Så hade det troligen blivit om nu inte vinschen på ett stödben gått sönder ute i havsbandet.
Små praktiska problem. P
etitesser. Och
nu ska vi iväg dansa i Björknäsparken.
Lördag den 10 augusti 2019 och tjugo förmiddagsgrader. Som igår kväll innan paus.
På väg till Boden genom rötmånaden la solen en intensivt bländande gata i Luleälven.
Thor Görans med Agneta, det låter ju bra, sa du. Och det blev det! Genom alla år har hon rösten kvar, en magisk kväll.
Under paus sitter vi med paret som jag såg bli ett par en kväll i Mogenlogen. Karlarna pratar som vanligt politik. Hon och jag pratar liv.
Visst är det nåt särskilt med fredagsdanserna, mycket roligare, mer liv, sa en bekant som bor nära Ölandsbron om vintrarna.
När jag dör får dom slänga mig i havet, kanske finns nån sjöjungfru där nere att dansa med, sa en av de yngre goda dansanta i söndags och vad tycker du om ikväll? Rörigt, sa han. Härligt, sa jag.
Det är ju samba! sa jag till en sympatisk som bjuder upp en gång per kväll, blundar och tolkar musiken på ett spännande sätt, trots vad som hände i ifjol så här dags med foten.
Tycker du att det är viktigt med skyltar, i Sundsvall blev jag dissad sa en som jag aldrig sett förut och men bjuder upp, oavsett.
Du har roligt, sa han, men det är nåt. Och där är min karl, pekar jag när han just slår armarna om en lång blondin. Då har jag inget att komma med, sa han men återkom.
Även han som är min blundar och njuter i andras armar och har sina finaste ögon när vi möts och kommer mig nära, närmast.
Under tiden har det hunnit bli mörkt men bilen hittar oss och min karl är gladare än när vi åkte och jag snabbast i säng.
Idag lika pigga och friska som vi var igår. Han ska strax iväg för att göra allt det vita runt fönster och dörrar. Kanske jag en annan dag? Det blev inte vad han sa i morse. När jag kom hade han snickrat en takstege för att inte glida av den gamla plåten och dråsa i backen. Och sen spika plåtar som ska vaka över kantbrädor och hålla dem friska. Det gjorde man inte förr.
Ska du till stan idag? undrar han, jag har en beställningslista.
Och vi samma mänskor idag som igår.
Stadsparken idag, ett thailändsk myller, hade gärna köpt nåt. När jag hoppar av cykeln och vet att plånboken blev kvar därhemma går jag en sväng ändå.
Jag planerar aldrig, sa en kvinna med fler jordevarv än vi och snygg som förr.
Man får ta en dag i taget och ta den som den kommer, som gamla svärmor sa.
På Willys i eftermiddags, som i ett annat land. När jag kom till bananerna är det jag som är udda. En familjefar med vacker fru, två döttrar, alla obeslöjade. Han kollar in mig. Som om han aldrig sett en sån förut. Undrar vad han ser?
Eller handlar det bara om bananer. Att jag tar de obesprutade. Vid kassan ett par karlar från annat håll, nickar, ler med tre varor i handen och jag med rullande hunden, gå före, visar jag. De skakar på huvudet, en inte-bråttom-gest.
Grattis till babyn, öppnade jag altandörren och sa jag till grannens på andra sidan häcken idag. De fick en flicka den 25:e. Då kom hon. Då var hon framme. Först idag så nära att föräldrarna kunde höra vad jag sa.
Nu ikväll sitter mitt du i sitt rum och kollar in ryska bilförare. Själv har jag svårt för att koncentrera mig på böcker. Lämnat tillbaka tre som jag normalt skulle gilla. Vi for hem med mor hade jag längtat efter. Håller du fortfarande på med den? sa mitt du.
**
Apropå vinnaren av soltimmar.
Svenska högarna 73
Luleå 72
Man måste hitta en fyrplats för att vinna över oss.
Söndag den 11 augusti 2019, det skulle bli regn. Solen sa emot.
Då hinner jag ta sommarens 20:e simtur till andra sidan och tillbaks.
Nu sticker jag iväg och simmar, sa jag
Om det inte är för kallt, sa du.
Så tänker inte jag, sa jag,
jag bestämmer mig.
Sovmorgon tätt ihop och du kör dammsugaren för första gången på länge. Sopa och torka vått passar mig. Vi kompletterar varann.
Har du berättat för de dina att kubanska familjen bjuder oss på grillfest i din stuga idag? Nä. Nu har han gjort det. Hämtas vid 14, efter söndagsgudstjänsten i Katolska kyrkan.
Vi kan ju ta det nån annan gång, sa jag när väderlekstjänsten spådde regn. Det törs vi inte, då dödar dom oss, sa mamman om flickorna, fem och sju.
Jag skulle kunna döda för din köttfärssås, sa M från Syrien, vår ensamkommande för ett par veckor sen. Nä, sa jag, gör inte det.
För våra nya får döden vara med och leka sådär i vardagslag.
Måndag den 12 augusti 2019, sexton grader och regnet faller åtminstone här.
Ännu en rolig dag med våra kubanska vänner sen de vant sig vid att mitt ena öga inte är sig likt. Man kan inte se sig själv, då måste man vända på ögonen, som älsklingspojken sa när han var liten.
En kosmetisk fråga, sa 1177-sköterskan sa vid 19-tiden igår om blodkärlet som gjort ögonvitan röd. Vad bra, tänkte jag om det kosmetiska och somnade när mannen satt sig vid Rapport. Vaknar 14 timmar senare. Ser lite bättre ut idag, säger han vars närhet jag känt om natten, blivit frestad men lagt åt sidan för säkerhets skull. Gå på gym ska man kanske inte heller.
Mitt du
lika pigg idag som han var igår, kör iväg för att köpa den takplåt som saknas och så vidare mot höjder.
Nä, det går fortare om jag gör det, sa han om min idé att sätta dit de skyddsremsor runt fönster och dörrar som ska hjälpa mig måla vitt där det vitt ska vara.
Hjälpredor gör honom nervös. För tänk om allt blir förstört. Även om han själv ska krypa på tak och spika dit plåtar.
Ringer sonen i söder och hans fru börjar sin hösttermin idag efter ett långt och bra sommarlov med många fina resmål, de flesta inom räckhåll. Själv har han åtta minuter till jobbet. Vi pratar om hur viktigt det är att ta en dag i taget och ta den som den kommer. Som sönernas farmor sa.
Hon som såg den första bilen köra genom byn och genast ställde sig i kö när ett litet flygplan några decennier senare erbjöd en tur mot betalning. Hä var intressant, sa hon. Sko dö å dansch? sa hon sista gången vi sågs. Jåå, sa jag. Dansch var roulit och rouligast var polkett för hä gick fort, låg hon i sängen och sa. Hon
hann nästan bli 96.
Tisdag den 13 augusti 2019, ljusgrå himmel, regn av och till.
Och jag tar bilen till stan. Hej och det är som vanligt? säger ett par från högskolan. Det hoppas jag, sa jag. Och allt bra,
sa en annan. Det hoppas jag, sa jag.
Ska du också fika, säger det kommunalråd som vi alla velat ha kvar. Frukt och bär är M:s önsketårta, han har fyllt 20. Kom jag ihåg igår kväll. Och bagarna har just gått hem. En med hallon finns redan. Går mot biblioteket med en tårtkartong.
Vad smal du har blivit, sa en kvinna, har du bytt kost. Nä. Och du bor i en trea på Bergnäset, fortsätter hon men det gör jag inte heller.
Är tårtan till oss, säger bibliotekarien. En annan gång, sa jag. Och lämnar tillbaks Vi for upp med mor.
Det regnar. Vi ska hämta kubanska barnen halv två. Klockan två tror deras mamma att vi kom överens om. Halv två, sa sjuåringen. Var försiktiga om det regnar då blir hon sjuk, säger mamma om femåringen.
I Orrbyn finns hallon, krusbär, svarta vinbär, röda vinbär. Regnar det där idag? Vi chansar. Men först måste de ha med sig mackor, säger mannen. De gillar nog inte vårt bröd. Det finns bananer, säger jag. Och nu är det bäst att skynda.
Skolflickan kom springande med en kram och hämtade vad de behövde och lillasystern mötte i Glädjen. Det märks, sa jag till personalen och flickan runt min hals. Oj oj, så fort får man inte köra, sa flickorna om mitt du som satt vid ratten. Om killen längs en landsväg som cyklade upp i höjden, med en annan tvåhjuling under sig förfasades vi v
uxna.
Sen kom regnet och vi vände tillbaks.
Han har två bilar, sa jag om han som är min, när flickorna ville handla. Vet ni varför? Han handlar inte. Varför gör du inte som han? Har två bilar. Jag äger ett hus som är mitt.
Och deras köplust försvann, istället leka leka. Men sen ska vi köpa en hund eller en katt eller kanin sa flickorna. Fiskar, sa jag, det tål jag..Vi hade det på sommardagiset, men vi barn lyfte upp dem och då kunde de inte andas, sa sjuåringen. Alla dog utom en. En röd. En röd, sa femåringen. Och nära sig satt dem och åt, hamburgaren och spagettin. Por que? sa mamman när det blev tal om godis.
**
Pinsamt igår att vi missat M:s födelsedag, hans tjugonde. Den fjärde i Sverige, den tredje med oss. Firar imorgon istället, sa jag. Och idag en högtid när alla med hans religion träffas familjevis. Han, mamma och pappa och andra släktingar satt på olika ställen i världen och träffades i mobilerna.Vi var åtta, sa M. En fråga från de andra: Hur går det att bo själv?
Mannen hämtar och entrecoten med haricotverts och stekta tomater och små färskpotatisar och krispig blomkål, gott tyckte till och med jag. Tårtan som jag bar genom stan blev en hit och vi sjöng och vi hurrade och resten tog han med sig hem till C som han delar lägenheten med, han börjar jobbet redan halv sju.
Den boken kommer jag att läsa ut i natt, sa födelsebarnet om En kraft som
inte går att stoppa, 10 röster om kampen för en skola och en bygd. Berättat för Hans Olov Ohlson.
Och vi är lika pigga idag som vi var igår.
Onsdag den 14 augusti 2019 och som det dånade framåt morgonsidan men ingen åska vad vi kunde höra. Att inte ha honom att linda in sig runt. Nä. Nä, vi är lika pigga idag som igår.
Hur är det? Kommer vi iväg ? Jodå.
På väg mot magiska stället på höjden ovan Råneälven öppnar sig himlen, sol, bara sol i eftermiddags. På väg hem svider och sticker det särskilt i händerna.
Hemma rensar han hallon och svarta vinbär som vi plockat trivsamt och tillsammans. Jag letar två- och treliterspåsar att lägga bären i, de hade gömt sig på ett systematiskt sätt.
En milstolpe. Äntligen fri, efter mycket tjorv behöver jag inte inte bry mig om månadens mobilkostnad - en hundralapp ungefär. Från och med nu dras den automatiskt. På autogiro liksom alla fasta kostnader jag haft i alla år. Så bekvämt!
Torsdag den 15 augusti 2019, tjugo plus i skuggan och ibland dånar regnet. Och han får mig att lyfta.
Han är iväg och jobbar, han som är mitt du.
Allt ska bli klart, även sista plåten på sista taket.
Även jag är klar.
Strukit kökshanddukar med andra
kvinnors monogram och lagt in dem i linneskåpet.
Där ligger de och undrar var de hamnat.
Regnet inte större att det stör. Cyklar in till gym.
Det är varmt och fönstret är öppet.
En fluga flyger in och kollar in min ländryggsövning.
Utanför Willys sitter en ny rumän och försöker få jobb.
Han får en tjuga, går genast in köper nåt som stillar hungern.
Jag växlar en hundring till fyra tjugor.
**
Du hänger inte med va?
Nä, säger han framför datorn i sitt rum.
Och jag ner till Trolltjärn där kommunen föst sand åt sidan på stranden som att nu är det slut.
Nä, säger fiskarna, gör tecken på ytan och jag av med badrocken, glider ut till andra sidan tjärnen och på gångvägen där jag kom ifrån joggar unga kvinnor.
Det såg så lockande ut och jag har inte ens ombyte med, sa den ena när jag närmar mig stranden. Spelar roll sa jag och kliver upp. Och hon ut, tar en sväng. Hur känns det? Ljuvligt, säger hon.
Trampar hemåt och spolar av fötterna med vattenslangen från garaget. Jag kommer aldrig att flytta härifrån, säger jag. Så länge Trolltjärn är kvar stannar jag här och du, mitt du, du med. Jaa.
När tjärnen ligger frusen och kvällarna mörka ska jag ligga åt rätt håll i soffan och titta på Frida Johanssons olja som jag nyss köpte på Konst i det gröna och tänka att här ligger jag och njuter i Trolltjärn och blir det riktigt varmt följer han med.
Idag är vi lika friska och pigga som vi var igår.
Fredag den 16 augusti 2019, nitton grader och M hajade till häromkvällen, stor gul traktor, stor vit buss, en röd normal i synfältet när han tittar ut. Roligt säger jag, om att titta ut när flickorna slår volter på stora studsmattan.
Nä, säger jag till mig själv. Där vi nu är, är det nuet som gäller. Allt annat står tyst i bakgrunden och inväntar nästa kallelse.
Månader sen jag skickade ett mejl till väninnan i Västerbottens inland och lika lång tid till Cecilia i Buenos Aires, Argentina. Jag skäms. Känner mig som en svikare.
Sätter mig genast och skriver, ett par timmar senare går de iväg ut i lilla och stora världen.
Har till och med under veckor missat ringa väninnan från hemmet i Skåne. Få kontakt tog sin tid men ett par skratt fick jag och några klara ord.
**
Kvällens dansorkester Eloge.
Innan dess ett par roliga timmar hos vår vän S.
Lördag den 17 augusti 2019, somnar tvärt efter dansen, tjugo morgongrader varmare än så, inspirerade. Går på stan som om vi just hade träffats.
Hinner ikapp en kvinna som jag saknat på gym. Jag är 87, säger hon. Skadade mig när jag halkade på en badrumsmatta men går varje dag. Sätt dig nu, sa doktorn som jag träffar en gång per år. Nu har han sett nåt, tänkte jag. Dina värden bättre än ungdomars, sa han. Men jag hör inte så bra. Det hör till åldern, sa han.
En bit bort längs Storgatan träffar vi C.
Bra karaktär, säger de på jobbet om mig, berättar han. Han längtar efter familjen i Rumänien, familjen längtar efter C.
Klart du får fortsätta efter semestrarna, hoppas vi.
Hej, säger en kvinna och stannar upp. Hon jobbade åt mannen för tjugoplus år sen och säger: Du är dig precis lik.
Vad gör du nu? undrar hon. Och han berättar att han målat min sons hus i sommar. Och företaget där de sågs, det är sålt.
Jag svarar på hennes fråga. Om våra nya som ger livet rikt.
Alla dessa provtagningar och läkarbesök och så kommer en kvinna som känner igen dig på stört, sa jag på väg mot Willys, det låter friskt! Kanske kan man leva med ett hål i skallen, säger han.
Eloge orkestern från Jämtland/Härjedalen har något eget. Tempot och ljudnivån
lite högre, det är bara att hänga med. Idag gick det ihop, hade en dansör räknat ut. Många långa kvinnor ikväll. Dom spelar verkligen bra, sa en karl som stod och torkade av sig svetten, berättar mannen, det är inte det man brukar prata om på herrtoaletten.
Jag bjuder på kaffe under paus, sa en gammal dansbekant, f d major i Irans flygvapen och bjuder på mer än så. När Ayatollan kom var det bara att fly. Han är arg på läkarbristen i Sverige. Hur länge ska man behöva vänta på att operera bort ett bråck?
I bilen intill vår bekants bor en som hittat sitt sätt att vara. Leva enkelt och skriva in sig på en målarkurs i ett slott, till exempel. Det finns kaffe även för honom och här
sitter nu vi på campingstolar intill en björk mitt i natten, bararmade under månen.
Som vanligt dansar vi alla danser. Så småningom syns det väldigt väl vilka vi hör ihop med.
Söndag den 18 augusti 2019, regn regn men vem har bakat de där rullrånen? Ja vem tror du, säger svägerskan 88 och plockar fram alla sorterna och smörgåsrån med ost till mig. Och aldrig får jag bjuda dig på nåt! säger hon. Jodå, nu har jag lite av varje, sa jag och tar mig ett rullrån.
Har du inget eget järn? undrar hon.
I mitt tidigare liv lånade jag ett av min promenadkompis, grädda rånen och åt upp allt själv. Nästan. Det där ska du hålla dig ifrån, sa jag till mig själv.
Och ikväll ska vi dansa i Björknäsparken, så roligt säger hon. Hennes karl dansade aldrig men jag glömmer
aldrig dansen med disponenten. Men han nu är han också död.
Vi lever och har oss till orkestern Serenad. Många änkor och alla är långa, sa mannen. Han är inte med? säger
bekant dansör. Jo, sa jag och pekade. Han har fullt upp. Som jag. Varje dans.
Det är nåt särskilt med den där ångermanländska orkestern. Man blir på gott humör.
Under paus sitter vi med en som byggt sig ett hus, femmiljoners. Vad ska jag göra, jag
borde skaffa mig en massa barn, men först en fru och jag sitter säkert även om nån skulle klippa elen.
En annan berättar att han fört bok om alla danser från den första. För 70 år sen. Har just opererat höften så han tar det lite lugnt. Idag blir det en 5:a, säger han om orkestern och kvällen.
Hemma var det vi på alla sätt.
Måndag den 19 augusti 2019, en dag som börjar med regn och slutar som en helgdag.
Kommer hela klanen, sa jag. Och jag grejade i köket och rörde till och fixade och lagade och bakade och skar mig och alla tyckte att det var gott.
Sonen glad över sin nya. Liksom vi alla.
Flickan har fått en syster!
Pojken och flickvännen har firat två år, trots avstånd!
Hur trivs du? sa chiefen när han mönstrade av i torsdags.
Vi
vill anställa dig. sa chiefen.
Från och med när?
Imorgon. Nä.
Jag har ett år kvar i skolan.
Hoppa av, sa cheifen. Men pojken
en klok ung man!
Och köpt en veteran som många
suktar efter.
Ingen protesterade när jag tog ut allihop i det gröna.
Först tog jag kort med mannen och alla.
Sen var det hans tur att vara fotograf.
Vi måste ju få ihop en kalender från 2020.
Mannen fick provköra pojkens bil.
Samma som Sadam Hussein haft som sin privata.