Välkommen!

Den här bilden togs på min gård den 30 juni 2017 En kamera som min med 8 M (måttligt antal pixlar) visar även själen. *** Det ska vara lätt att kontakta dig, sa en läsare. Mejladress: anitab.nilsson@hotmail.com Mina tel.nr. 0920-12631, 0730-910929. Postadress: Anita Nilsson, Snasavägen 1, 972 51 LULEÅ ** NOTERINGAR - en sorts blogg. Längst ner på sidan.

Lyhört - 313 sidor och innehållsförteckning längst bak i boken - finns hos bokhandlaren och på nätet, du kan även beställa den och mina andra böcker - se fliken Köpa böcker.

Kort presentation av boken   

Stillsam humor, vässad penna, skrev Btj-recensent. 

Makten darrar. Och livets sköra tråd.            

Först är du långt ifrån, sen närmar du dig och snart är du alldeles nära, sa en läsare.                       


                                          ***


VERKSFÖRTECKNING  

Mina elva böcker samt de viktigaste antologierna m m. 

Nu hittar du den i fliken till vänster, tillsammans med BANG - om ord.       

     
                                    ***                

Ibland hör läsare av sig, ofta när man som bäst behöver det.

Medan jag våndades under arbetet med Lyhört i våras kom ett brev från en läsare från Motala.    

" Först läste jag och blev djupt berörd av "Efteråt" och rekommenderar den för alla som förlorat en livskamrat.  Nu har jag just läst "allt hör ihop". Jag förundras och jag skrattar. Du skriver så BRA! "                                    

                                    ***                            

Blev medlem i Sveriges Författarförbund 1988. Två böcker av litterärt värde krävs. Skrivandet som yrke tog alltmer av min tid.    

Den 19 juni 1991 lämnade jag den fasta och statliga anställningen har sedan dess levt på mitt författarskap, ett träd med många grenar, kvistar, löv.    

Då hade barnen lyft mot egna liv, arton och tjugo år unga. Hade jag anat att maken redan 1995 skulle gå till evigheten, hur skulle jag då ha vågat?

Om jag ångrat mig? Inte  en endaste dag! Har man fått gåvan ska man använda sig av den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

Det sägs att jag är rolig. Det beror på. Läsaren skriver minst halva texten.

Mina böcker och texter har använts i ett tjugotal antologier, tonsatts och som texter på vykort och almanackor och i andra sammanhang, bland annat på högskoleutbildningen och i riksdagen.

     
Det häftigaste med att skriva är just språket. Och vad annars har jag skrivit? Klicka på böcker, längst upp till vänster.

Apropå kärlek spelar barn och barnbarn i en särskild division och alla på guldplats. 
Älskar min plats på jorden här på Bergnäsets tallhed, ett par kilometer från Luleå centrum. Nära Trolltjärn.
    

                                       **

Övrig information: 
Debuterade 1985 på Bonniersförlaget Viva med diktboken I stället för rapport och erhöll Norrländska Författarsällskapets Rörlingstipendium samma år, numera benämnt som Norrlands författarpris. Delar av debuten blev ett TV-program med samma namn.    

Har även erhållit Luleå kommuns kulturstipendium, Norrbottens kulturpris (från Ragnar Lassinanttis fond) samt en antal rese- och arbetsstipendier från Författarförbundet, Författarfonden samt Författarnas Fotokopieringsfond. 

Vill du veta mer? Under Verksförteckning till vänster på hemsidan hittar du en sammanställning.      

Varje vecka sedan 1 mars 1990 - 26 november 2016 har mina texter nått läsarna i Norrbottens-Kuriren. I Göteborgsposten från den 1 juli 1991- augusti 2016. 
 
Författarbesök och skrivinspiratör i hundratals klasser. Ord från arrangörer: Hon är en pärla. Hon får alla att känna sig sedda.

Hon är en av de pitebor som förmår trollbinda sin publik,, skrev Östersunds-Posten om ett framträdande. 

Mina telefonnummer : 0920-12631 eller 0730-910929.  
Mejladress:anitab.nilsson@hotmail.com

Noteringar


     






Alla behöver någon, något        
    
När plan A misslyckas har vi alltid resten av alfabetet, Leosje

Glada ögon ger din fiende bekymmer. Hjalmar Söderberg.

Titta aldrig ner på någon, om du inte håller på att hjälpa honom upp. Jesse Jackson 

Vad du än gör, ta med dig hela ditt hjärta. Konfucius.                    
                               **

OBS Det senaste hittar du sist. OBS.

Med vissa undantag

Vårt Luleå  

Jag vill inte vara så arg och ledsen och besviken en sån här fin och smältande vårdag men: 

På förstasidan i Kuriren den 29 mars 2019 

"Inför höstens val i juni garanterade S-politikerna med kommunalrådet Niklas Nordström i spetsen att Vitåskolan och skolan i Klöverträsk inte skulle läggas ner. 

De som spred motsatta budskap var "illasinnade och rent elaka krafter".  

Men de som sa det, de var det. 

Den 2 april 2019.

Tomas Karlsson, socialdemokraten, rånebon och fackföreningsledaren talar om ett socialdemokratiskt svek mot väljarna. "Vi ska se till att Luleå kommuns förslag hamnar där det hör hemma och det är papperskorgen. Med engagemang och kraft ska vi förändra beslutet".

Flera insändare idag på temat "barnen får betala"

Utdrag från Ingela Lindqvists insändare idag: "När Luleå kommun ska spara så är första tanken att barnen på landsbygden ska stå för notan! /Det går bra för Luleå, en slogan som gällde innan valet. Nu ska 400 miljoner sparas.

Det borde väl finnas andra saker att spara på, själv tänker jag som att kommunen skulle kunna säga upp kontoret i Austin, Texas och spara in på dessa flygresor./ Inget man sparar 400 miljoner på men å andra sidan gör inte heller nedläggningar av våra skolor och förskolor det. / Förresten, visste ni att i Luleå kommun ökar snabbväxten snabbare på landsbygden än i staden? Vi bidrar också till tillväxten"/

                     
Lördag 9 mars 2019
         
Hemma tömmer vi väskor snabbt, allt är blött. Den fuktiga värmen tumlar nu runt i maskinen med den svala nordiska och torkar snabbt. 

Båda hostar vi och snorar och mannen har fått antibiotika i travar och vi som planerat en rolig dag med dem jag länge längtat efter. Inuti dansar jag samba igen på Karnevalen och fötterna mjuka och utan sprickor, aldrig har man fått så många blickar och leenden, de stannar i en och värmer.    
 
Törs jag ta mig till Willys? Måste. Drog undan lite snö med snösläden och mannen tog en mindre. Tillbaks från stan har snöhögarna vuxit.

Anita, vill du ha hjälp, undrar grannes pojke från sin nya traktor. Ska jag dra ett drag fortsatte han och drog två, bamsen orkar allt och lätt tycks den svänga. Som i dans.

Svängde till samban på karnevalen längs Ipaniema häromdagen och mannen tog kort.

De unga sa se upp om hans gamla kamera, de har snälla ögon. När någon kommer fram och dansar och ringen av nya  runt en växer och folk vid sidan tar kort och visar tummen upp. 

Jag har dansat i alla våra länder. Kroppen har nog aldrig känt sig så hemma som här. Själen lyser genom skalet.

Hur många hostar och snorar i Rio idag? Hon såg ofarlig ut den  kvinnan från Suäzia men var rena giftet, säger de där borta. Hoppas jag inte.

Å andra sidan kraxade folk överallt, sjukan kom med AC:n.
     
Länge sen jag sov så gott, säger mannen och hostar så det skräller. För mig hade fötterna under natten bytt plats med huvet.

Söndag den 10 mars 2019

Varför åker du till Rio? undrade bekanta. 
   
Vad skulle ni vilja hinna med medan ni orkar, sa vännen för ett par somrar sen. Och nu har jag varit där. Längtat  dit sen jag var ung.

Dagen innan vi åkte hem sa en välmanikyrerad: Vilka fina naglar du har! Det är aldrig försent att bli överraskad.  Den får bli en souvenir, tänkte jag om tummens praktexemplar. I Amsterdam gick den av och försvann. 

I Amsterdam en automatisk ansiktsigenkänning. Passet ska stämma med hur man ser ut. J ag ser inte klok ut, sa jag om det nya passet. Jo, det är bra, sa kvinnan som tog kort. Det där är inte jag, sa jag.  Ansiktsigenkänningen höll med. Jag fick gå fram till en människa. Som efter tvekan släppte in mig.

Vem ska pulsa ut i snön och hämta tidningen? Grannen som oväntat sopar av snön på min farstubro, säger krya på dig och sträcker ut en lång arm med tidningen längst ut.    

Havet, där ligger det. Varje morgon som  en tavla med vitt skum på vågorna och röd flagg. Solen, värmen, frukostbuffén.

Här skulle vi kunna stanna en månad till, sa mannen under den mörkblå parasollen. Allt låg öppet och dag för dag var utsikten densamma.

Hemma. Tätt intill våra stora fönster. Vitt, vitt, vitt. Utsikten till hälften dold. Vi orkar inte gå ut och fylla på fröna. Talgoxarna får nöja sig med talg.  

Havet och älven har dragit täcket över sig. Som jag eftermiddags. Vilken lyx. Ligga här och vara ledig.

Varmt te med citron, riven färsk ingefära och honung. Livet tvingar i oss en paus. Du måste kolla upp den där hostan, sa kära kompisen som jag ringde igår.

Nyss samba i Karnevalståget i Ipaniema.
Eufori!   

Måndag den 11 mars tittar ut.
Världen ett julkort, försenat.

Efter ett par dar i Rio kom en stark våg och slog till min vänstra fot.  Om jag sitter solstolen under parasollet med knäppta händer så ordnar det sig, tänkte jag och hasade hemåt med mannen i sanden.

Haltar in på hotellet, möter bekymrade miner. Haltar in i hissen och ut och in mot rummet. Kollar upp skadan empiriskt. Kastar upp högra benet uppåt bakåt. Det vänstra ligger pall.

Dagen därpå i plus fyrtio grader och sol som sken. Ge mig adressen till en ortoped! Varsågod sa hotellets ende engelsktalande och gav oss adressen. Vi beställer taxi. Jag haltar ut från bilen och in i hissen, framme. På en körskola. Något hade hänt ortopeden. 

Hjälpsam kvinna, ägaren kanske, går fram till dator, letar på nätet. Hittar vårdcentral trauma ortopedi, kan du ringa taxi? Ja. Vi tackar, jag haltar ut till ny möjlighet. Ny taxi att halta in i och ut och sen in. Nyfikna blickar på vårdcentralen. En oroad, han på andra sidan disken. Ingen ortoped idag! Vart åker vi då? Till sjukhuset. Var snäll skriv upp adress, var snäll beställ taxi. Jag haltar ut och in i taxin, haltar ut och in på sjukhus.

Vad har hänt, sa ortopeden. Talar du inte engelska, säger en hennes yngre kollega.. Han var bättre på tyska.  I undersökningsrummet, på bristen. Kastar mitt högra benet rätt upp i luften och bakåt. Det vänstra fattar inget.

Aha, sa den kvinnliga ortopeden, nu gör vi så här: Du får en spruta för smärtan och en för musklerna.  Om ni lovar att jag kan dansa på Karnevalen, sa jag, 

Hamnar i ett rum med många fåtöljer där folk ligger med dropp och ser trötta ut. I en sitter jag och de andra undrar vad är det med henne, åtminstone kvinnan mittemot.

Mannen oroas att she får fel spruta, flickan med sprutorna faller i fällan och plötsligt är jag en she. Jag är ingen "she", säger jag, my name is Anita. Här sitter jag. Prata med mig.

Kvinnan mittemot klappar tyst sina händer. Får mina sprutor, reser mig. Ett mirakel. Och så ska du ta ett piller per dag i sex dar på recept, avsvällande. 
       
De som kommer utlandet brukar vilja ha en cortisonspruta,   berättar en medresenärer som jobbar på vårdcentral. Istället får de två Alvedon. 


Noteringarna fortsätter

   
   

                                           

     




Nu öppnar hon munnen igen .     

                        **

Vad tyst det blev, sa folk när rösten försvann i Rio  

Man behöver inte alltid prata, väste jag fram.

    

11 mars 2019 

Kristus-statyn syns överallt i Rio. Till och med på hustak. Ständigt vakande över Rio. Han slår ut med armarna: Alla är välkomna hit!

Brasilien stort och mänskorna för få vid den tid landet blev självständigt. Slavarnas barn skulle födas fria. Då hade de plötsligt inget arbete. De flesta hamnade i armén.

Om ni går ut i kriget får ni en bit mark när ni kommer tillbaks, lovade makten. De flesta gjorde sin sista resa. De få som kom levande tillbaks fick nada, inget. På eget initiativ,egen kraft och driftighet byggde de sina hus på kullarna runt Rio. Favelor. 97 procent av de som bor där är hederliga hårt arbetande människor, de andra tre ger staden dåligt rykte.

Två faror lurar de som bor där. 1. Regnen. Mammorna sover med ett öga öppet och knyter sina barn runt sig för att de inte ska försvinna när jordskreden kommer. 

Den andra faran: Knarkbaronerna.

Om jag kollade upp hostan? Fick en balja Mollipect utskriven på apoteket samt Nasonex.

Ska det bli nån fler bok? 

Ett manus ligger i buntar och väntar.   

Tisdag den 12 mars 2019

Du låter bättre, sa sonen i telefonen. Du med, sa jag. AC-sjukan gav sig på mänskligheten globalt och vid ungefär samma tidpunkt. Grannfrun blev sjuk på jobbet i fredags medan vi satt på planet. Flera år sen sist sa hon i lördags när jag ringde. Som för oss, sa jag.

På väg hem från Sydamerika till Europa möter man Atlanten, den här gången i något som kändes som en krock. Det var sent på kvällen.Våra platser långt bak i planet. Plötsligt faller golvet.

Skulle just sätta mig efter ett besök på ett visst ställe dit mannen var på väg när tunga matvagnar skramlade iväg och började dansa och kabinpersonen skrek att han skulle gå och sätta sig. Jag står här, tänkte han.

Det påminde om vågorna när jag var för sjöss 1961, sa mannen. Själv grep jag tag i stolen, lyckades sätta mig ner och knäppa mina händer. Kände bara en förvåning, oj ännu en volta. Tar det aldrig slut? Och mannen gjorde som de sa, ja skrek.

En karl berättade senare att kvinnan som satt bredvid hade vaknat och kommenterat: Nu har vi kört av vägen.

Ingen kommentar eller förklaring ifrån cockpit. KLM, det holländska bolaget kändes ändå tryggt. Vi kom ju upp på banan igen.

                              

Ger varandra livstecken, tydliga  

Hostan kom, oinbjuden.

                                          **

I kväll läste jag nya Provins i läsfåtöljen och n j ö t.

                                         **


Tummen upp. Munnen likaså. 

Bjöd de oss på i Rio.


Hemma. Inte som borta. 

Mina naglar tål inte min vardag.


Onsdag den 13 mars 2019 

Orkar in till stan idag. Luftvägarna ger mig fri lejd. 

Biblioteksbesök och Willys. Nåt för själen, nåt till magen. 

Vi ses.

Det är goda, säger en stor skäggig karl på Willys idag, om de billiga äpplena, lite skadade, ska be dem ta hit nya. 

Längre in i affären hälsar en glad kvinna, hon har karln med, länge sen sist och nu hamnar vi i samma spår och möts om och om igen.

Sexton år sen jag fick pension, sa en kvinna vid kaffet, vi känner då igen varann, har du tagit pension? Tjänstepensionen i varje fall?  

Och jag vidare med rullhunden. Vid kassan böjer jag mig ner mot ett behov i taget och lämpar av det på bandet med koden åt rätt håll för kassörskans skull tills den store skäggige går fram, lyfter upp rullhunden, säger: Det är inte bra att böja sig så mycket. 

Tack, säger jag och ute stannar en gammal kompis till, säger: Jag trodde du flyttat utomlands. 

En annan har läst min dödsannons på nätet, sa jag. Vi var fjorton Anita Nilsson som mest.

Är du med den långe än? undrar gamla kompisen, jag har slutat med min, flörtig, han hade flera. Hon kollar noggrant in mig. Vad länge sen vi sågs. Rio? Då är det d ärför du är så brun.

Biblioteket, ett annat av mina hem och bibliotekarien himla trevlig och sätter mig på kö till Linnea Axelsons bok. Nu är jag hemma på riktigt.

Till Rio? Men varför? kommenterar en bekant på biblio.  Jag trodde att portugisiskan var som spanska ungefär, sa hon, men när jag var i Portugal tyckte jag att det lät som ryska.

Tack och lov att mannen min i flera år läst spanska på internet .

Vi hade bokat in kvällens dans redan innan vi åkte. Mänskan spår, Gud rår. Tidig morgon väntar, Sunderbyn, en flicka ska skära i mannens vänstra öra. Örat en detalj. Som liksom hänger utanpå. Men han måste hade nåt kvar att hänga glasögonen på. 

Torsdag den 14 mars 2019

Jag ser ut som en soldat från gamla dokumentärer, sa mannen när vi gick mot bilen och möter blickar. Mycket gasbinda runt huvudet.

Efter en och en halv timme i väntrummet hade jag precis rest mig och stegar ut för ett besök i korridorens utflyktsmål med spolknapp så kom han gående. Lindad runt huvudet. Vi två har alltså blivit ett. Så exakt. Hittar var sin spolknapp på väg ut.

Patient på engelska = uthållig, fördragsam, tålmodig. Kan även betyda patient. Under en och en halv timme i väntrummet hade ingen av oss ens vippat på foten.  

Apropå vänliga Rio ett undantag. Vissa trycker rent automatiskt på gasen och tutar när de ser en tvåfoting på väg över gatan. Saktar endast in vid spaning efter p-plats. 

En god sak: Brasilien har n olltolerans vid ratten. Och ve de som inte.

                                              ** 

Everybody hates him, sa flickan från Paraguay som vi möter vid busstationen i Paraty, alla hatar honom, sa hon. Hon jobbar som volontär i Brasilien. Han - den nye presidenten.

                                              ** 

Gruppen vi åkte med till karnevalen hade efter en hastig  och nervös sväng längs gatan gått tillbaks mot restaurangen och plötsligt hört ett konstigt ljud.

Då var vi långt därifrån, i karnevalstågets musik, dans och glädje. 

Först kändes det som på film, berättar en i gruppen efteråt, men när de lokala kastade sig marken bakom en bil sprang jag och andra och gömde oss bakom ett stort gammalt träd, andra vinkade guiden in i bussen, sa han.

Vad hade hänt? Det fick vi veta dagen därpå. På väg till flygplatsen

Tre affärer hade rånats. Poliserna på plats begärde förstärkning med tung ammunition . Rånarna kom undan, ingen annan skadades heller. 

Meja ner dom, säger nye presidenten.  En gammal militär.

Här är det lugnt. Vid 19-tiden ringer mobilen och kubanska pappan på väg hit med bussen och står strax på vår översnöade farstubro med två paket apelsinjuice i händerna för C-vitaminet och besiktar oss och vårt tillstånd.

De är verkligen måna om oss, sa mannen, rörd. Är nu klar med SFI, diplom väntar. Förutom allt jobb som efterlängtad personlig assistent. Sällan de en ledig dag tillsammans.

Drick vatten i stället för Mollipect tipsar Google.  Snart lämnar vi sjukdomslandet.

Igår försöker jag förgäves skaffa autogiro hos min mobiloperatör. Förr gick det som hejsan, som mannen säger. 

När en annan kund vill ha pengar i handen, säger bankkassörskan att kontanter det har vi inte.

Min haka faller i golvet med en smäll. Vem hade trott att även Handelsbanken skulle falla i fällan.

Fredag den 15 mars 2019  

Tittar ut. Det vita är inte vågornas skum eller Atlanten jag ser.

Backa ut bilen och köra iväg? Glöm det.

Klättrar upp på snöberget som plogbilen lämnat efter sig, böjer mig mot brevlådan, fiskar upp två tidningar, två räkningar. En till huset och mig. En till mannen och stugan.  Klättrar ner, går mot huset. 

Stackars hungriga fåglar. Stackars hare. Stackars bil. Stå där i garaget och längta.

Inga hostattacker från mitt håll i natt. Känner mig frisk. Friskare. 

Det känns men blir bättre, sa mannen om örat. Och annars? Känns bättre. Två veckors antibiotikakur snart över. Glömmer aldrig den noggranna empatiska doktorn, en flicka med indianskt namn som mötte i vårt sjukhus i Rio. Senare två timmars väntan på provsvar i ett rum vi aldrig glömmer. Vi kom lindrigt undan. 

Bra öva engelska, sa sjuksköterskan som jobbade på ett sjukhus i Copacabana. Vi träffades i Rio centrum sen vi tagit bussen in och letade nu efter området Sankta Teresa, det är såna som ni som kommer in. 

Ni ser ut som Gringos, sa hon stressad, pekade på solhattarna som vi raskt tog av. Även stora bulliga väskan (två kassar i en) fick henne att rysa, snabbt drog vi upp den med badkläder och lät ett tunt badskynke fladdra över kanten på den andra.  

I bussen intill stan får jag veta att han med en klassisk inte-händer-det mig-tro berättar att han har alla våra pengar i plånboken i fickan fick jag panik.  

Ingen kan ta den, påstod han.  Men det kunde jag! F ördelar realerna (pengarna) på tre ställen. 

Det mesta i gympaskorna. Gömde pengarna så väl att de försvann och hittades i mellansulan. Efter badet e n lugn promenad längs Copacabana. 

Pratade med sandkonstnärer och säljare, de finaste stenarna från Haiti.  

                                        **

Hit skulle vi kunna åka om vintrarna, sa vi på hemmastranden under parasollet sen vi strosat runt . Så många vänliga blickar som häpnar. Hur kan nån bli så vit?

En medresenär sa:

Här blir jag snopen när jag upptäcker att jag gått 10 000 steg, det händer nytt hela tiden, hemma kan man gå länge utan att komma nån vart, man måste se sig för inte ramla.

                                    **

Första gången med bussen till stan får vi springa en bit men chauffören öppnar bakdörren och vi satte oss långt fram, Det är riktigt roligt att åka buss, vad mycket man ser, säger mannen och vi tittar oss inte bakåt ens när de flesta steg av, vid de berömda stränderna.

Bussen kör vidare tills chauffören stannar bussen, vänder sig om mot oss och slår ut med armarna. Oj, bara vi kvar. Går ut och sen in för att betala men han bara skrattar, skakar på huvudet.

Betalar gör man via framdörren med kontanter eller kort och passerar en spärr. Och vi kom ju in via bakdörren. ett frikort.

Där, pekar en kvinna när vi vill ta en buss mot centrum. En kille i bussen vänder sig om, engelska talande. Varifrån kommer ni?

Kan inte föreställa sig sån kyla, säger han när jag berättar att innan vi åkte var det minus trettio och då backade vi ut bilen från det uppvärmda garaget och åkte iväg till dansen.. 

Vart ska ni? kommer han på när han ser mannen vrida på kartan. Centro, sa vi. Då är ni framme, sa han.  Synd vi inte hann visa honom bilderna i kameran, sommarbilder. Och de fina vita där vi uppenbart njuter.         

Ordet Aurora - norrsken- får folk att lysa upp. 

Särskilt när jag berättar om det vita gnistrande på väg hem längs den smala vägen i min barndom och över himlen ett fladdrande sprakande norrsken i grönt och rött över den lilla ungen.  

                                        ** 

Mannen tittar på kartan. Även i Metron vill folk oss väl. Kartan över i Rio går att vända och vrida, vecklas ut, tolkas och hanteras på många sätt, omgivningen häpnar och f öljer mannens rörelser med spänning. finns det verkligen så stora kartor över Rio? Och vart ska de?

När han senare går fram och kollar metrostationerna uppstår en oro hos de unga mittemot. Kartan äldre än stationerna. Jag ler. De ler. De där två behöver hjälp, ser de ut som.

Innan flickan född i USA kliver av kommer hon fram och berättar vad som gäller när metron går upp i ljus och tar slut.

En sympatisk kille som haft ögonkontakt med oss hela resan, tar oss med till snabbussterminalen.. Drar två gånger extra med sitt Rio-kort så vi slipper leta oss fram till ännu ett kortköp.

Mannen upp med börsen, no no, säger killen. När vi ilar mot Metrons alternativ ropar en officiell dam skynda skynda och ser till snabba bussen med en körbana väntar.

När jag berättade om Ihla Grande, den stora ö tio mil från Rio dit vi senare ska ta oss fick han en rynka mellan ögonen. 

                                          **                                    

Vart ska ni? undrade killen som inte kunde föreställa sig vår kyla. Centrum? Centro?

Då ska ni kliva av här, där är Katedralen. Den var stängd. Den nya liknar inget annat och rätt så ful, men till kulturhus för familjer är det gratis. Det nya sträcker sig som ett futuristisk förhoppning ut över vattnet.

Vi möter flottans gossar .Bon tarde, god eftermiddag, hälsar en karl i stilig uniform. På höjden ett kloster och i gamla stan stretar vi i branta backar, hittar ett ställe med soppa. Inramad på väggen intill vårt bord hänger en gammal Halda, Äldre än den maken köpte sen jag börjat skickat in dikter och få betalt.                                            

                                        **

Lunchdags och ännu inte på väg. 

Jag hamnar så lätt i Rio.

Ingen plogare hörs. 

Fortfarande instängd.

Buss finns som alternativ.

Men sån ork har jag ännu inte.   

                                     **

Backar ut bilen, kör till stan, allt jag behöver det finns och alla talar mitt språk.

Medan vi var borta rullade ljuset fram. Allt snabbare.

Jag är frisk. Även mannen på väg mot sig själv.                   

Lördag den 16 mars 2019

Konstigt att det inte står nåt om SM i pimpelfiske, tänkte jag förra helgen. Inte konstigt. Tävlingen hålls i helgen. Håller tummarna för paret som berättade om det i Rio.

Solen silar ljus genom det grå och droppar faller från tak. Hänger du med på en försiktig sväng, sa jag till mannen i morse. Vi kan kolla in pimpelfiskarna, åttahundra anmälda. Fyrahundra kom.

Kanske det, sa han. Antibiotikakuren tar slut imorgon.

Jag tänkte fel, kom han på i morse, hade jag haft undertröja i Rio, hade jag inte fått lunginflammation.

Vill du ha lite papper med dig, undrade jag, det blir lätt lite hosta och snor. Naturen är stor, sa han.

De flesta fiskande prickarna syns åt isbrytarna till.

Hemma slog hostan till.


                                          ** 

     

Vilken tid åker ni? När vi är klara, sa vi till gruppen. Ihla Grande, ett par timmars resa bort från Rio. Jag hade läst om ön för flera år sen och klippt ut det på nätet.

Och ni vet inte var ni ska bo? !!!     

Billigast ta långfärdsbussen från stora bussterminalen i Rio och boka resan till Angra de Reis i förväg men med taxin vann vi tid.

När jag klivit in i taxin utanför vårt hotell och sagt några meningar på chaufförens språk om hur mycket jag gillade hans stad och land sträcker han fram sin mobil men en svensk röst och med frågan nedskriven Har din fot blivit bättre?

Översättningsprogrammet i hans mobil! Vi berättade om oss, han om sig. Han visar bild på sin lille glade son. Nu är han tretton, berättar han med vemod i sin röst.

När vi sagt hej då kom en turistmänniska, följde oss till hamnen och lämpade över oss och andra till en snabb gummibåt.          

Pousada So´Natureza, hotellet vi hittar när vi går runt i byn. Kanske det bästa. Pappan liten tunn, mild som en buddistisk munk och blicken som vore jag en uppenbarelse. Sonen glad och engelsktalande.            

Efter alla röda flaggor med hårda vågor längs vår strand i Rios stadsdel Barra, går vi genom byn på ön som att nu, nu är vi hemma i ett hav som vill oss väl.

Mannen vrider och vänder på kartan. Den är lurig. Hamnen ligger till exempel inte åt det håll vi kom. Kan jag hjälpa er, säger en trevlig kille. 

Vi hänger på och klättrar ner till stranden över stenblock och når Praia Grandes lena sandstrand.. Lugnt, varmt som min hud, och min kropp, simmar ut i ett glädjerus, här vill jag alltid vara. Mannen kastar sig bakåt och sätter sig i vattnet. 

Killen som ville hjälpa oss kom från Israel och har två kompisar med sig i vattnet.    För tre år sen träffade vi två israeliska flickor på Sri Lanka, sa jag. 

Man kan möta oss överallt i såna här länder, berättar de. Vi hamnar i armén när vi var arton. Fyra år senare släpps vi ut och då! Då firar vi livet livet!

Vi berättar om vårt liv med familjerna och vänner som kommit från krig och diktatur till oss i norr. Ni fortsätter göra livet rikt, sa den mest allvarsamme. 

Ett grupp flickor på stranden har kollat in killarna och sänt lockrop den senaste halvtimmen, som bin förhåller sig till honung.  

Åskan som vandrar fram och åter över den kuperade djungelliknande ön bryr sig inte om oss. Men strömmen klipper den av.

En kväll dånar generatorerna, drivs med diesel eller bensin.  Annars är det lugnt, bilfritt. Inga vägar men slippriga leder.

Kvällen mörk, blöt och varm och vägen genom byn som stigar platta våta stenar på. Om ni kan vänta i fyrtio minuter, sa de i byns enda fiskrestaurang. Vi lämnar bara benen kvar. Mest unga här, backpackers.

Dagen därpå i timmar i djungelns hala stigar, regnet varmt. Vi är så små och vi går och går i den rödgula jorden med rötterna synliga och det gröna över oss. 

Vi är från Australien men räknar oss som italienare, säger en familj vi möter. Dottern längtar till vattenfallet. Jag ser till det goda, sa kvinnan apropå livet, karln pessimist, nä, sa han, vi har slutat med teve.  Den gör oss inte gott. Dator har vi. Använder den sällan. 

Vi har skymtat varann då och då medan timmarna gått. Yngre människor varnar, ta det lugnt, det är halt. Och där en akvedukt, ett gammalt sjukhus, ett fängelse - vad människan gör tog naturen över, bäddade in i grönt. Pojkar dyker ner i naturens pooler, längre fram störtar ett vattenfall rakt ner och allt växer. Jag råkar åka kana på shortsen i den blöta rödgula jorden. 

Framme vid stranden tvättar jag springskorna rena. Shortsen däremot. Fast jag gnuggar dem mot en stor rivig sten.

Andra stora lena, håller ihop som i en ring. En familj. Härifrån kan man välja att vända om, ta taxibåt. Simma runt viken eller gå samma väg tillbaks i timmar.

Den tredje dagen väljer vi närmsta stranden, mannen sätter sig under det täta gröna och läser. Min långe en lilleputt i djungeln som snart kommer fram till min sten och värmer sig. 

Jag simmar, njuter, flyter, simmar, flyter.  Lärde mig flyta vid 51.

Allt är på förhand bestämt, tror jag ofta ibland.

Men varför blev den prydlige engelsktalande kille som när metron tog slut hjälpte oss att hinna med snabba bussen och drog sitt två gånger för vår skull - varför var han så bekymrad när jag nämnde att vi senare planerade besöka Ihla Grande. 

Dit åkte man helt enkelt inte, hade väl hans förfäder berättat. Tror jag.

Fångar förvarades en gång i det stora vita fängelset. Innan dess höll sjörövare till på ön. Dit åkte ingen.

Men det måste vara länge sen! säger mannen. Ja, sa jag. Men under en resa till Prag 2012 fick jag skämmas för Karl XII:s härjningar under stormaktstiden.

                                 **

Jag har aldrig hittat ett tunnbröd som smakar så nära det morsan bakade säger mannen som hittade ett kornmjölsbröd från Stöde på Konsum.

Konstigt, säger vi om allt vi var med om i Rio.  Vad roligt vi hade! Och vad som än hände, var det intressant.

Men om doktorn kommit med ett annat svar efter två timmars väntan  hade det bara varit förfärligt. Glömmer inte hon som just fått ett svårt besked. Hennes ansikte. Utan mimik. Makens hjälplöshet.

Söndag den 17 mars 2019

Sover ikapp och förbi sjukan. Fixar frukost och pulsar ut i mannens stora stövlar för att hänga dit en fylld fröautomat till fåglarna. Bilen står i garaget, insnöad. Mot brevlådan och gatan en vit mur.

Antingen har mannen sovit sig frisk eller. 

Ur sovrummet på gränsen mot eftermiddag stiger han upp, svettig om ryggen. Jag slår armarna om, tittar upp. Jo. Han ler. 36,5. En brasiliansk antibiotikakur, tvåveckors snart över. Känner du dig trött? Nä. Känner du dig svag? Nä.

Jag tänker på kvinnan från Argentina vi mötte på stranden. Om henne berättar jag inte. Inte idag.    

                                        **                 

Efter tre nätter på ön tog vi stora lugna billiga morgonfärjan tillbaks till fastlandet, staden Angra de Reis.

Mycket fint, hade folk sagt om Paraty, en kulturstad där portugiserna en vacker dag klev iland och påstod: Det här är vårt!

Urinvånare som inte dödades direkt dog av sjukdomar som ingen kommit i kontakt med förut. I kulturarvet flera kvarter portugisiska hus som folk fortfarande bor i och sköter om.

Ska jag boka ett hotellrum, undrade taxichauffören som mötte  oss turister när färjan la till i Angra. Jag hade tänkt oss en snabb tur dit bort, lunch och sen tillbaks. 

Sträckan hann vi inte kolla upp, 16 km, som härifrån till Skellefteå men i vindlande kurvor och grönska som i djungeln. Mannen gör ännu en taxichaufför lycklig. Jag har ingen växel, sa han. For family, svarar den karl som är min. 

Äta måste vi. Och så har vi musiker här idag, sa flickan som fick in oss i en restaurang i de kulturella kvarteren. Musiken en oväntad extra avgift på notan.

Paraty. Staden platt, det regnar. Det kanske var vackert när de kom, sa mannen om invasionen.

Det ska bli fest om kvällen. Vi räddar oss under ett tillfälligt tak i parken intill vattnet där mänskor samlats. Två kvinnor sträcker fram en liten plastpåse att rädda min kamera med och undrar: Varifrån kommer ni? Själva kommer de från Chile.                     

Det är tjugotre år sen vi lämnade Paraty, berättar de. Dit hade det flytt undan Pinochets välde. Flera chilenare kom till vår stad i norra Sverige, berättar vi. Några blev kvar. Vi går runt här och letar, inte mycket är sig likt, berättar återvändarna.

När vi senare råkar mötas blir det som upptäcka gamla bekanta, oh, säger de, och pussar.

På busstationen hade vi om kvällen bokat långfärdsbussen till Rio. Tjugofem mil ungefär och nästan gratis. Fick de sista och bästa platserna till förmiddagsbussen. Det visste vi inte då.

La oss vid åtta. Utanför rummet, utomhus, på andra sidan dörren ljuder den försynta portugisiska musiken, två timmar senare blir det tyst. Förutom regnet och en mygga som låter som våra, ett europeiskt arv. I Rio är myggorna tysta. Om morgonen har besöket lämnat spår.

Jag ligger här i sängen och våndas, mannen hostar, dåligt samvete skaver mer än det onda jag just fick halsen. Hans hosta tilltar.  

Är du lycklig? undrar jag rakt ut i luften.

Jaa, säger han och rösten varm. Och vips faller jag ner i sömnens djup.

                                  ***  

Nu måste jag ut och skotta bort den mur som nattens snöfall och gatornas traktorer tryckt in.

Tackat ja till en middag.

För första gången sen vi kom hem.

                                          **

Läste ut AEDDAN igår kväll. 

Gripande släktsaga, poetisk. Äkta.

Manuset som ligger på skrivbordet framför fönstret och väntar. Det vita gamla som pappa ropat in, lastat på Saaben och kört hit.  När vi just flyttat in i huset.

Han blev så rörd. Ni står på en bra grund, sa han om Trollheden.

Och nu - traktorn här utanför.

Kanske glad att jag skottat bort det mesta nere vid vägen.


Måndag den 18 mars 2019

Kör till stan genom dimma. Det regnade.  

Parkerar bilen och skyndar mot stan. Den enda bekant jag känner igen på stan är den härlig kvinna som jag brukar byta ord med när vi båda har tid att stanna till. Vartannat år ungefär.

Vi måste ses, säger hon på väg i en bil sen jag berättat varifrån jag nyligen kom hem. Till hennes hemland Brasilien.

Och jag åker den fjärde, sa hon. 

                                        **

Sonen svänger in och får sig en kopp. Om ett par dar åker de till värmen han och barnen.

Fick de ledigt från sina skolor? Ja!

Det fanns goda skäl till goda barn och unga.

                                                  ** 

Jättelänge sen vi setts, jag har längtat så mycket efter er, sa vår extrapojke M igår, men för er som varit borta känns det väl som om det var nyss.

Han kom till oss för dryga tre år sen.

Förutom gymnasiet jobbar han hårt på sin lediga tid.  Lärde honom ett nytt ord idag. Födgeni.

                                        **

Tisdag den 19 mars 2019

Glad att kläderna torkar men saknar de mjuka lena barnafötter som det sydamerikanska klimatet gav mig.

Efter elva norrbottniska dar smörjer jag sprickan med Helosan igen och gnider in den med fotcreme. Att vi lever i ett torrt klimat tänker man inte på förrän man upplevt motsatsen.

Det är v a r m t i Rio, sa den brasilianska flicka/dataingenjör som satt bredvid mig när vi närmade oss landning, kollade in mina jeans och varma tröjan.

Hon kunde tyska, hade just besökt sin kompis och sökt jobb där borta. I Brasilien finns inga jobb i databranschen, vi ligger efter, sa hon. Innan jag åker hem till föräldrarna blir jag kvar i hos en kompis i Rio. Men bara över helgen. Ring mig, säger hon, om ni får problem.

Som kallast hade vi graderna tjugofem. Fyrtio. då höll man sig i skuggan. Fuktighetsprocenten runt nittio. Allt dunsade bort. Vissa klagade. Jag bara njöt.

Förutom första dagens vandring till en bank som enligt mannens karta skulle ta en halvtimme. I början var det lugnt. En stor alligator låg och log mot mannens kamera i ett vattendrag.

Efter fyrtiofem minuters vandring längs en stor väg med bilaffärer sa jag: Hur långt är det till Santanders bank sa alla: Very very long, six kilometer och pekade mot fjärran.

Framme funkar inte hans nya tunna bankkort. Svenska säkerhetsnivån för hög. Pengar fanns, bankflickan imponerad men banken kom inte åt dem. Gå till nästa, sa flickan, följde oss ut och pekade, där har det nya systemet.

Mannen stegar fram, bryter kön av lokala väntande och visas ut av en uniformerad. Ute klarnade hans tankar, samt alternativen. Utan spänning skulle man inte få bli så glad sen.

                                  **

Dom där, sa guiden om oss.  

Åker in till stan idag och växlar in några Bath till barnbarnen och på väg mot bilen blir jag stående med en bekant som hajar till när jag säger Rio och vem kan låta bli att berätta. 

En ung kille med hund går förbi och säger hej. Setts förut? Eller inte.

Fick du tag i nåt lexikon, undrar bekantingen jag mötte strax innan resan. Jo tack, biblioteket, ett bra tips. Han och kompisen blir stående en stund medan jag släpper ut Rio, Brasilien så att snön smälter och bildar en sjö vid övergångsstället.

Så nu kan ni också åka dit! sa jag till karlarna.

Äsch du vet gubbar, tyckte kompisen.

Jag har inget ärende dit, säger min bekant.

Han åker hellre till Gråträsk.

                                        ** 

Var är mina glasögon?  

Du mötte en man i köket,

tipsar han som är mig nära.  

                                        **                                             

Väntat och längtat och ikväll sågs vi, mina nära och jag. Mungiporna mina upp till öronen. 

Ha så himla roligt på resan, sa jag och menar det verkligen. 

Så bra att de får tid att ha det härligt med varann. Ändå rör det sig lite i mig. Bara ni kommer hem, som en av mina nära skrev när jag berättade om hur de vänliga och hjälpsamma de var i Rio.


                                      **

Onsdag den 20 mars 2019 och vårdagjämning.

Från och med nu vinner ljuset. Här i norr med en väldig fart.

Äldsta svägerskan ringer.

Jag är så arg på snön, har jag sagt till svärsonen varje gång han kommit hit och plogat. 

Nu får du sluta vara arg, sa han senast, ju argare du blir på snön desto mer snöar det.

Dansade du på karnevalen i Rio? Hade de nåt på sig? Vad hade du? Äldsta svägerskan föddes med danslust i kroppen men gifte sig med en karl som aldrig ens försökte, berättar hon. 

Vad jag hade på mig? Blommor i håret. En blomsterkrans i flera färger runt halsen för mannens del. 

Vilken syn, sa gamla svägerskan rent spontant och minns sin egen drömresa. Att jag skulle komma till Hawaii, det trodde jag aldrig.  Där dansade de Hula-hula.

På eftermiddag ringer makens närmsta syster. De har en radarkontakt även om de sällan behöver ringa. Vad gör ni i påsk, undrar hon. Påsken blir som den blir, sa jag.         

Ett oväntat möte

Vi träffar henne på stranden den där dagen när hon satt under ett likadant mörkblått parasoll som vi och provade solglasögon. Killen som gick runt och sålde hade lämnat en hel karta för påseende intill hennes solstol.

Jag visade tummen upp för det ena paret, vad kostar de, undrade mannen och sa: Man får vad man betalar för.

Dagen därpå vid frukost. Hon bor förstås på samma hotell. Samma färg på strandens parasoll. Samma röda flagg,  Samma Atlanten skummar vit, slår och suger, samma underströmmar. Nästan alltid.

Hon har hunnit bli brun. Och du är vit, konstaterar hon. Vi kom för bara några dar sen. Och så solskyddsfaktor 50.

Jag berättar vad jag gör och hon är från Argentina, äger en hazienda, en stor ranch med Black Angus med sin familj, hon sköter inte djuren. Men annat i familjeföretaget.

Första gången jag åker på semester själv, berättar hon, and I love it Min förste, mitt livs kärlek. Men vi kunde inte bo ihop.

Jag berättar om maken, kärlek och frihet och två fina söner. Som när jag stod och grät i potatispannan efter pappa sa: Ta dig en resa, sola, ha det skönt och dansa! Inte har vi råd, sa jag. Jag får lite extra den här månaden, sa han.

Hemma efter en veckas sol och dans till ett nystädat hus, en tom tvättkorg, glada barn. Nu har du sommarhud, sa han om kvällen. Efter trettioetta goda år hände det värsta. 

Och han? undrar hon och tittar åt mannens håll. Där han sitter i solstolen under parasollet och läser Time.

Vi firade tio i somras, berättar jag.. Jag var väldigt trött när han kom, hade fått en smäll här. Ett halvår innan. Berättar jag och pekar mot huvudet.

En aneurysm?

Nej.

Det har jag haft. Två. En här pekar hon, här. Den andra där.

Konstigt, säger hon. Att vi träffas så här. Och pekar mot ditt huvud.   Var det en Aneurysm? 

Nä, sa jag.

Brukar aldrig gå till doktorn. Men fick dubbelseende när jag såg på teve. 

Först opererade de den ena, det tog flera timmar. När han sa att de skulle ta den andra senare blev jag så arg. Tänker du låta mig dö! I december tog de nästa. Aneurysmer finns redan i mammas mage, när jag blev till.

Alla skulle åka bort under långhelgen, fortsätter hon. Det är kallt nu. Vi eldar i huset men det är svårt att hålla värmen.

Kan jag flyga? Kan jag åka själv till Brasilien? Ja! Gör det! sa doktorn. Tar min medicin. Till april. Sen slipper jag allt!

-Du är nyfödd! säger jag. 

-Det där dubbelseendet hade förresten inget med aneurysm att göra, sa läkarna.

-Någon gav dig ett tecken. 

Hon åker hem i morgon bitti. Vi går ut och äter och det känns som om vi känt varann innan.

Hon visar sitt plastkort och visar: Det här är min pinkod.

Va? sa mannen, den har jag i huvudet. Hon tittar skeptiskt på våra plastkort. De där siffrorna då?

Den har jag i huvudet. Det har alla. Så vem som helst kan ta ditt kort och gå direkt till automaten och plocka ut alla dina pengar!

En gång blev jag av mina pengar, berättar hon. Ringde genast min bank och de sa. Vi sätter in dem.

När jag kommer hem ska jag gå till banken och berätta hur man gör i Europa, säger hon.

Att vi träffades kan förutom ett oförglömligt möte hjärta till hjärta få positiva konsekvenser för ekonomin - specifikt bankerna i Argentina. 


         

Noteringarna fortsätter


   







Tänk att vara här! Dansa samba i Karnevalståget!

Fettisdagen 5 mars 2019  längs Ipaniema beach i Rio!

Minst tre kilometer, sa  mannen, S å många vi mötte.  

Du? Från Sverige? Och dansar samba som vi!

Karnevalen inleder fastan och alla lediga hela veckan.

Förutom de som verkligen behövs.

Ordet karneval = farväl till köttet.

 

 

Torsdag den 21 mars 2019

Tur man inte är ute i svängen

sa mannen med tanke på örat

Men vem tänker på öron när det raggas.

Jag märkte inte ens att hans fingrar liknade klor

som en  tjejkirurg senare rätade ut.

                                    **

Tar bilen genom stan och smältvattnet fräser om hjulen. 

Köper rosor, vita som födelsedagsbarnet gillar.  

Och något att linda in sig i när hon fryser.

Hon kom med våren.  En vår i ett varmare klimat.

I Kuba.


Tre månader och tjugoen dag, en evighet för de som längtat. Vår karantän drog ut på tiden men nu! På väg mot kubanska mammans födelsedagsfest. Vi sjunger och grattar.

Efter maten med lillasystern i famnen, tillsammans kollar vi bilar som ilar förbi där nere. Som hennes mamma gjorde i Havanna. 

Det här huset har nya fönster, även ambulanser smyger tyst förbi. 

Blixtsnabbt ser flickan exakta färger på vanliga bilar men taxibilar roligast, de gula flest därefter de svarta och sist en och annan vit. Du tappade en bil när du tittade åt sidan,  rapporterar hon.

Hon har haft feber i snart en vecka. Ska till doktorn i morgon, utreda vad det är. Allergisk reaktion, tror mamman, nötter.  

Mannen hjälper sexårsflickan att göra färg, ett komplicerat system- en julklapp som legat oanvänd - lyckosamt tillsammans.

Mamman, födelsedagsflickan och pappan fixade många goda rätter, vissa kubanska och sen blir det mjölkfri tårta från Condis och samt en liten av choklad till storasystern. Hon tål allt. Och som vi sjöng och hurrade. 

Borta jobbar jag, berättar pappan, När jag kommer hem är jag i Kuba.

Han är snäll, tycker båda om hyresvärden. Men. säger hon, ibland måste jag skrika.


                                            **                   

Fredag den 22 mars 2019

Iväg till Sunderbyn det första vi gör efter tidig frukost, nio pyttesmå stygn ska bort och örat upp i dagern.

Innan den förre doktorn för några år sen opererade samma öra  för tredje gången kom han med en fråga. Hur länge tänker du leva? 

Frågan gjorde mannen stum. Han brukar tala om sin farfar som blev nittio, sa jag. Och pappa då? Operera! sa jag.Tänkte att om tio år vet man inte. Det finns väl en åldersgräns.

Då berättar den store undersköterskan att den äldste de opererat för ett basaliom på örat var en pigg gubbe på 104. Utan åldersgräns känns frågorna från den förre särskilt brutal.

Och hur blev det? Snyggt! Hör av dig om det blir problem, sa doktorn. Inte från oss, sa jag i så fall från Umeå. En liten höjdskillnad i jämförelse. Glasögonen måste justeras. 

Hemma ringer väninnan. Vi ska ses vid Kranen och traska ut på isen mot Gråsjälören, lastade med matsäck och sol. Mannen tar det lugnt  tills vidare.

Allt väl, sms-ar sonen från södern. Vi har ätit frukost och nu ska vi ner till stranden.

                                     **

En olycka mitt på dan vid första trafikljuset efter Bergnäsbron. Polis och ambulans och halt.

Står sen vid kranen och väntar på väninnan, kom lite tidigt och solen den skiner över alla små prickar som rör sig längs isvägen. Ett gäng som pratar spanska tar kort av varann innan de går ut på vattnet. Ifall att. Andra är skåningar. En karl säger hej precis just när han passerar mig. Strax därpå ännu en. Då är man hemma.

När väninnan kommer och vi går ut på det vita hinner en kvinna från Gällivare ifatt och undrar vart kommer man om man går dit bort.  Då är du på Bergnäset, berättar väninnan och därifrån kan du ta bussen. Men hon vill bara veta var hon är.

Hon har skaffat lägenhet i senaste nybygget. Hon är här nere vid kusten och känner efter. Så mycket skog, tycker hon.

I Gällivare stannar alla och hälsar, här känner jag ingen.  Nu känner du två, säger vi. Man kanske vänjer sig, sa hon. Nu mamma är det så här, säger väl barnen, gissar jag. Nåt åt det hållet, sa kvinnan.

Själv lider jag i fel skor. Den passar inte på fötter bara med skridskor. På väg med matsäck till Gråsjälören har en oväntad flagga hissats.  

En grupp var beställd och när solen kom hissade vi den, berättar en bekant, just tillbaks från Sydafrika. 

När jag pratar om samban i Rio föreslår han tango i Buenos Aires. Äh, sa jag, tangolärare stränga. Är man glad åker man ut. 

Väninnan köper en våffla. När våfflorna tar slut halar de flaggan. På nära håll oväntat stor,,behövs två för att vika den. 

Fritidsbarnens konstutställning hinner vi kolla in, bidrag av ettor, tvåor, någon trea. Vi hittar favoriter. Han från Lions har ett barnbarn med. De har långt hem från skolan, det mesta lekar sker i grupp. Förr lekte barnen fritt och i olika åldrar.

Tillbaks på isvägen är det pjäxorna som styr mina stackars fötter. Åt andra hållet kommer två tjejer med raska tag. Vilka färger! Så vackert, säger väninnan om deras gula och gröna jackor, de svarar på engelska, glatt överraskade.

När jag pratar om vårdagjämning berättar min syster om de stora vackra fjärilar som så här års flyger in från Mexiko och höjer livet, berättar hon. Och något om det lila som blommar på stora fält, fast nu kanske de börjat vissna.

Tillbaks går jag stönande genom stan, säger hej då till väninnan, gör mina ärenden, ringer hem till mannen och berättar att nu är det bråttom och ta med skorna.

Mitt lidande ingenting i jämförelse med ordet sjukdom och ordet olycka.

                                     **

Jag tror att jag ska tvätta håret i kväll, sa mannen som just gick förbi. Efter operationen har det inte varit läge.

Ikväll åker den av Tintinfrisyren.

                                     **

Lördag den 23 mars 2019

Åtta vårliga grader, snön faller från taket med ett dån, cembratallarnas grenar gungar, vinkar i vinden.

Vi åkte till Rio på Alla hjärtans dag. På Internationella Kvinnodagen den 8 mars tog vi taxi hem från Kallax efter tre veckor och tre dar i Rio, Brasilien.

Men vi hann få oss en härlig slalomdag med sonen och barnbarnet i Kåbdalis innan vi åkte sa jag till taxikillen.

Jag föddes i Kåbdalis och har vuxit upp i de där backarna, säger han och berättar vidare ur sina minnen. Backen ägs av familj. När nästa generation tog över blev det fart.

Ibland hajar jag till. Här möter man en ny människa. Och hamnar direkt i hans födelseort, hans uppväxt i backen. 

Som kvinnan från Argentina sa. Nä jag råkade pricka in vår gemensamma nämnare.

                                     **

Ska vi gå en sväng? sa jag.

Då börjar han hosta.

Du gick ju mycket igår, sa han

och då fick du hosta.

Men vi kan ju gå en liten bit,

försiktigt, sa han.

Snön som körts bort har hamnat var som helst. Lekparken inte så lek-bar idag. En pappa tar en bild när hans flicka klättrat upp och försöker gunga. Vart skickar man en sådan bild idag? Till kommunen? Länets tidningar? Facebook?

                                    **

Jag längtar hem, sa en resenär i slutet av resan. Till barnbarnen, trodde hennes man. Till mina saker, sa hon.

Vad fint vi har det, tänkte jag just när vi kom hem. Nöjd över vårt kök som är skaft och haft. Men välstädat och fort går det över. 

Längtar efter flyttstädning ibland. Utan att behöva flytta.  Det kan man göra, sa svenskor i Rio. Bor du kvar där än, undrar folk fortfarande. Men inte lika ofta. 

Vad gäller långa relationer glömmer man ofta att var och en har sitt eget universum. Vad bra att allt gick bra, tänker den ena, då är det lugnt. Medan den andra reagerar tvärtom.

                                     ** 

Som barn var jag en dyster flicka.

Livet så mycket roligare nu på upploppet. 

Och ingen får springa förbi.

                                     **

-Vad tittar du? undrar jag från andra sidan väggen.

-Egentligen ingenting, svarar han från tevesoffan.

-Betyder det att du har lite tråkigt?Jag hörde dansmusik! Vi hade kunnat dansa, men du tryckte bort den!

-Det var Plura som sjöng Fröken Fräken.

Kvinna som kvinna och ganska lika tänkte mannen när han kom, satte sig framför teven och glömde att jag var ny. Det här går inte, tänkte jag och så ut till vardagsrummet och på med musiken. Då kom han ihåg. 

Sen han köpt oss en dyr ljudanläggning som ingen av oss riktigt förstår sig på höll sonen från söder en liten kurs, när de ändå var här. Vi blev tyvärr inga stjärnor.

Men nu låter det från vardagsrummet. Ikväll lockar han in sin kvinna med Sten och Stanley, piratupplaga. 

Sånt är livet och  Jag hade en gång en båt, 

Och nöjesfältet kör igång, alla attraktioner öppna.  

Söndag den 24 mars 2019

Det är skoldemonstration idag. 

Skolor med 70 barn i varje klass ska bli normen. Klass heter det inte numera. Det heter viste. När S funderade varför röstade så få på oss, hade de olika svar. 

Inte det som berörde människor mest. Det som i all hemlighet planerades innan förra valet.

En video producerades. Skickades ut över landet. Vad ska vi säga när allmänheten kommer och är upprörda över att skolor och byar ska läggas ner ? Den animerade gubben svarar.: Jag hör vad du säger.

Vitåskolan och Klöverträskskolan två undantag.

Tack vare människor som under flera års kamp och med starka argument fick bygden att reagera. Samt en S-kvinna som inte hade samvete nog att rösta ja till nedläggning.

Vi kan ju klä oss ordentligt och gå med i tåget idag klockan tre! Nä, säger mannen som nyss haft lunginflammation. Och du har ju också hostat, påminner han.

                                     **

Ännu ett minne från Rio.

Mannen letar efter skyltar. Jag tror på folk.

Går fram till en kille som sitter utanför en bar och skriver och säger: Var är Metron?

Han rycker till, snabb scanning över figur och person, här står en kvinna med behov. Han lyser upp, reser sig, öppnar dörren till baren för mig, säger: Jag följer med in och visar. 

Går raskt mot damtoan, öppnar chevalereskt. 

För en tiondels sekund min blick mot väggen bakom toan. En hemlig ingång som öppnar sig mot Metron? 

Stänger damtoans dörr och går. Karlarna följer mig med blicken medan jag säger: Metro, Metro.

Killen insåg snabbt sitt misstag, gick ut, satte sig utanför baren och fortsatte skriva.

                                  **

Det såg verkligen grisigt ut i köket ikväll. 

Flera icke aktuella mediciner, i burk och i flaska.

Kom! ropar jag. Du som är lång!

Och varför diskar du aldrig din kopp?

Ska du se Babel, ropar han.

Det grisiga kökets förvandling får du läsa om sen. 

Kom och titta, sa jag efteråt om köket.

Han är bra på de mesta. Som att bli glad när han ser mig dansa.

                                  **

Måndag den 25 mars 2019,  Marie bebådelsedag, den dag hon obefläckad blir med barn, Jesus. Våffeldagen

På väg till provtagning på fastande mage viftar jag med handen och gör illa ögat, sånt som barn brukar göra sa doktorn som kom med mikroskop och inget såg men ljuset obekvämt. 

                                  **

Du är som ett barn, händer det att folk säger.

Jag tar det som en komplimang. 

Som ett barn men ändå vuxen och fri. 

Och ibland är man tusen år.

                                 **

Allt bara bra, sonens sms från värmen.  Idag molnigt, det är nästan skönt, skriver han. 32 grader enligt nätet. Det känns som om de varit borta länge. 

När mannen tar bilen och träffar kubanska pappan och de gör ärenden på stan tar jag sparken och sparkar iväg i solen från närmiljöns blanka och vidare ett par delvis grusiga kilometer till Granudden. Varför inte ta sig en våffla på Gråsjälören?

Då! Pling i jackfickan från en kär vän. Så kul! Jag vänder på sparken. Har längtat efter en pratstund med henne och hennes man ända sen vi kom hem. Och nu är jag definitivt frisk. Vad sägs om lite kaffe och chokladbitar hos oss i eftermiddag kl 14.30? 

Hemma sätter jag mig en stund på sparken med näsan mot solen. Och harens skutt på snön det blänker. 

Nånstans droppar det. Mannen köper de tulpaner de ska få.

 Eftermiddag

Vad sköna händer du har, säger min vän och sen vill hon veta om Rio. Apropå att de var snälla till och med i Metron, ja hur skulle annars fungera i en stad med flera miljoner. 

Själv målar hon. 

Vi reser i tid och rum under våra timmar. När vi var unga körde vi bil och tog in på billiga hotell med utsikt, sa de. Någon sorts utsikt. I Florens och Sienna bland annat. I en annan italiensk stad hade allt som hänt, hänt på 600-talet.

Jag kommer hem med en tavla som hon gjort. Det är ju jag, tänkte jag. Den är du, sa hon. Platsen känns självklar, kronan på verket. 

Hon målar vidare.

                                        **

Ser Bonusfamiljen avsnitt 5 på min biograf /arbetsrum. 

Den här delen skulle du gilla, säger jag, den handlar arv.

Men mannen framför teven,  kollar hellre in laviner.

I så fall särbo, sa jag när han kom. 

Hur tänkte jag då?

Om varför vi bor ihop råder ingen tvekan.

När jag kom hem igår efter timmar hos paret som jag tycker så mycket om satt karln min, kärnkraftsförespråkaren, framför datorn och sa: Men du är ju inte intresserad av fakta. 

Vid kusten, sådär femton mil från mångmiljonstaden Rio upptäckte vi nåt som ingen skryter över. Jag tappade med ens lusten att äta fisk. 

Ett sånt där som vi snart har som granne på andra sidan Bottniska viken. I Frankrike ligger de tätt.

                                      **

Tisdag den 26 mars 2019

Det smular till sig redan efter frukost. Utan ord kör vi igång med det som var och en ser. 

Vårvintern öser på, ljus, ljus, ljus, ljuset är här. 

Mannen ut och skottar fram solhörnan. Jag till stan mot nya kläder. Går in i ett provrum med snäll belysning. Köper två blusar i skön viskos att ta hem. Den gula går tyvärr ut och går med mig. 

Köpte du den i Brasilien, kommer folk att undra om den lilla gröna med leoparder.  

Efter Rio och sjukan vi kom hem med, äntligen dags för nypremiär på gym, men först: Varför stinker alla nya gympakläder? går jag fram till en expedit och undrar. 

För de görs av återvunnen plats, säger den sympatiske säljaren en trappa upp på Stadion. Det finns ett särskilt tvättmedel som tar bort lukten, visar han den lilla flaskan, räcker länge.

Har ni bomullskläder som är sköna? Han letar och hittar en kollektion, jag köper en skön, vit och märke SOC. Flickorna får inte plocka bomull innan de gått i skola, vi betalar deras skolgång.

Han följer till och med till kassan, även om han kanske inte har det jobbet. 

Jag betalar med kort, tvåhundra sammanlagt och berättar att i Argentina finns pin-koden på kortet. När mitt konto tömdes ringde jag banken direkt och de satte in pengarna direkt. berättade kvinnan vi åt middag med under hennes sista kväll i Rio.  

Här är det tvärtom, berättar säljaren, när ryssar kommer hit och handlar och ska betala, ringer deras ryska bank, De litar inte på svenska banker.

Innan köprundan gick jag på biblio, just läst Linnea Axelssons epos i lyrikform. Så bra! Och träffar ett par som jag känt länge. Brukar ses på gym. Berättade om Rio och hur jag dansade i karnevalståget, du hade tagit lite innan, trodde han. Nähä, sa hon, hon dricker ju inte.  

Hemma har mannen skottat fram solhörnan, druckit kaffe inomhus,sparat en kopp till mig och bär ut en stol till mig och den andra som bord. Sitter och blundar bakom solglasögonen tills det känns varmt i huden. Man vill inte skrynkla till sig i onödan.

                                           **

Kväll. Nu är jag frisk på riktigt. 

Har äntligen tagit mig samman och skrivit ett långt brev på engelska till kompisen från Argentina som vi mötte på stranden i Rio. 

Vi gick direkt till brännpunkterna.

Torsdag den 27 mars 2019

S:s löfte bröts. Byaskolorna åker först. Vitå, Klöverträsk plus Borgmästarskolan i Notviken. Förskolorna: Jämtön, Ängesbyn och Karlsvik. Vad annat kunde man förvänta sig, sa kompisen.

                                           **

Upp ur sängvärmen. Gott vara vara två. I allrummet flödar sol. Något flaxar i syrenen. 

Skatorna! Jag råkar komma just då och förstå, flyger de iväg mot grannens tak, generade. Den ene strax tillbaks, knipsar bort en gammal gren. Själva är de unga. Bygget kan börja. 

Inga brutna löften. Skator vet vad som gäller. 

                                    **

Parkerar vid Willys, en timme och en halv får man stå.

Väninnan går, jag glider på skorna över det bländande blanka mot ön med tallmössa på. 

Ingen flagga, vi har inte öppet idag men öppet ändå, sa de två som öppnat. 

Efter egen macka och kaffe i termos en våffla för mig, naken. En extra påklädd för henne. Och vi pratar, lyssnar, pratar. 

Om den ene håller koll på den andres väl och ve, blir den då den andre hjälplös? Eller söker man sig automatiskt till en motsatt? Kanske handlar hela livet om kemi. Vilka man går ihop med? Eller handlar allt om det öde som vissa kallar slump?

Min pappa blev 98, säger en karl vid samma bord som vi. Min pappa blev nästan 98, berättar en annan. En ålder att skryta med, en sorts garanti. 

Andra tänker: Hur kunde det bli så här? Varför? Därför. Och så vidare.  Jag tycker ingen ska dö, som flickan min sa när jag berättade om hennes farfar.

Blev kvar på ön lite för länge.  Glider på skorna i motvind gör jag, hon går, vi tittar bara neråt och märker inte att vinden vänt och sträckan blivit längre. 

Vi raskar på, vad hjälper det, timmarna närapå två. Böter, garanterat. Tvåhundra eller mer? Nä. Idag hade jag tur!

                                          **

Dansa ikväll? Så känns det. Roligt! 

Torsdag den 28 mars 2018

Ingen av mina dansörer är här, säger jag i början av kvällen och griper tag i mannen oavsett skylt. Nu är det Herrarnas försökte han påpeka. Ja, sa jag, och du är min herre. 

Senare klarar jag mig plötsligt själv och får ett och annat lyft i andras armar. 

Nu har du tagit på finkläder, sa en som såg den gröna jag köpt häromdan. Vilket djur är det  här? frågade jag här hemma. Är den fläckig är den leopard, sa mannen. Med en panter hade köpet gått tillbaks. 

Hade nästan glömt hur roligt det brukar vara där på Blackis. 

Med tidningarna i morse ett brev: Dina omfattande provsvar visar bara utmärkta värden. Inga avvikelser. Tjoho! Det är nyttigt att äta lite av varje och åka till vänligheterna i Rio! 

Och så fort jag blir sugen på blodpudding äter jag den med lite banan och en tesked lingonsylt och med en skvätt mjölk däri. Som min arbetskamrat Inger tipsade. 

Hon kom till mitt jobb på statens verk som en vårvind och blåste ut alla unkna viskningar. 

Blodpudding är hundmat hos oss, sa ett par i Rio.

                                            **

Eftermiddag

Mannen har just gått ut och hjälpt plogaren hitta golvbrunnen.

Det drippar och droppar och fåglarna studsar i luften. Den som svänger in till oss, öppnar bildörren och går ut, glider iväg på en isbana.  Några pyttesmå gruskorn mer som en dekoration.

Jag puttar ner snön och kör bort det som föll.

Om vår vän S klarar sig upp på farstubron blir det garanterat en kväll som svänger. Från det samtalsämnet till det andra. Alltid roligt och intressant.

Jag längtar efter att resa, sa han sen vi visat bilder och berättat om Rio, Ihla Grande och Paraty. 

Du har hela livet framför dig, sa jag om nu bara Migrationsverket skyndar sig och gör vad de ska. Ett plus nu i vår: Äntligen en någorlunda juste lön för en kille med hans eftertraktade kunskap och sympatiska person.

Och kon som hans mamma köpt har fått en kalv, en tjej. 

Inte ramlar han, han går som vore han född här, först kom han till Kiruna.

Fredag den 29 mars 2019

Jag vill inte vara så arg och ledsen och besviken en sån här fin och smältande vårdag men.

På förstasidan i Kuriren "Inför höstens val i juni garanterade S-politikerna med kommunalrådet Niklas Nordström i spetsen att Vitåskolan inte skulle läggas ner. 

De som spred motsatta budskap var "illasinnade och rent elaka krafter". 

Men de som sa det, de var det. 

Utan skolor och förskolor töms byarna på liv.

                                      **

På stan idag och vinden helt vild.  På Joy berättar en kvinna om vänner som tänkt sig en fin vecka i fjällen men bara vågat sig ut en enda dag.

Hur många sekundmeter fick vinden ihop idag mellan Norra Hamn och den Södra?  Aldrig känt mig så på vippen viktlös som idag på övergångsstället Storgatan-Smedjegatan 

Och längtar man efter choklad till exempel ska man lita på kroppen.  Efter de senaste årens hummande om si och så och hör av dig om du blir tröttare kom för första gången ett  omfattande provsvar som endast visade utmärkta värden! 

Sitter här och längtar efter de mina där långt bort i södern.  Strax plingar det i mobilen.  

Det är bara bra, skriver sonen. Igår var vi och matade apor efter en flod i djungeln. I morgon ska vi till annan ö och snorkla.

Det syns att du har snorklat, sa barnbarnspojken när han 13 och försökte lära mig dyka.

Snorkla, åh, plötsligt jag längtar efter att få snorkla. Ligga på mage och kika ner på fiskar i olika färger och former i undervattensvärlden och kolla vad de har för sig. 

Lördag den 30 mars 2019

Har ni vaknat? ringer mannens dotter och undrar.  Vad planerar ni ? Vi börjar med frukost, sa jag. 

Vi tänker ta en lång skidtur i skogen, måste göra nåt som är bra för själen, säger hon, ring innan ni åker.

                                    **

Titta, hon jobbar på, säger mannen om skatan,. Och nu föll kvisten!

Jag tror att det är en han, tror jag fördomsfullt. Vad ska han annars göra? 

Tittar ut mot nye grannen som backar en fyrhjuling med schaktblad fram och åter. Han skrapar bort underlaget där han ställer bilarna, tror mannen. Välkommen hit, gick jag in och sa till kvinnan i vintras, när jag såg att det lyste i huset mittemot. Jag tror hon blev glad. 

Är det du som gjort en snögubbe? Ja, sa flickan. Vad roligt med barn, sa jag. Karln jobbade. 

Vi har alla rätt att göra vad vi vill på den egna tomten, en parkeringsplats till exempel. Själv älskar jag det gröna. 

Ska beställa en rönnhäck hos Handelsträdgården. Ring i april, sa han. 

Rosenhäcken som grannen på andra sidan häcken och jag haft gemensamt har gjort sitt, vacker men låg. Nye grannen kanske vet nån som kan rycka upp den.  

Det viktigaste man har är grannar, som min närmsta sa innan hans hjärta tog slut. Han som hämtade mig på Kallax med Saaben under de sju år som jag pendlade. När hans fru missuppfattat tiden satt han och väntade tills sista planet landat. Vad tråkigt för dig, sa jag förmiddan därpå. Nää, sa han,  jag hann prata med många, det var så intressant. 

Eftermiddag

Sonen i söder har skaffat stegräknar-app 12599 på jobbet idag. 8.3 kilometer.

Förmiddagsskidor i skogen för mannens dotters familj flyttades fram.Efter lunch hann vi ta en kopp ute i hörnan och molnen springer vita över det blå. 

Nu är vi hemma, ringer en av morfars grabbar och äntligen iväg. Spanska Damen lyfter på huvudet när vår bil svänger in. Jag hinner tala om hur fin hon är. 

Och så in i huset och krama om barnen och titta på deras nya rum. Nu har de var sitt. Hjälp, snart har de spurtat förbi mig. När jag kom var de två och gömde sig bakom pappa.

Husdjuret Ödlan har vaknat efter fyra månader i ide. Hon sträcker på huvudet och lyssnar på min röst. Ja du, det var länge sen. Och du har sovit.

Nu ska vi berätta om Rio, säger jag. Men mannen har just lärt sig nåt på nätet som han vill berätta om. Sen blir det matematik.

Vi har knappt rört oss idag. Så roligt och lätt att springa uppför trappen till ena killens rum, han gillar rött och datorer. Brorsans går i blått och grönt, centralt beläget nära köket, bakar en äppelkaka till fikat och håller koll.

Och så det där med Vitåskolan. Tomas från Råneå, metallare och en helt och hållet bra människa, socialdemokrat skickar ett inlägg och skriver som han tycker. Och alla här i köket håller med.

Utanför hästhagen är isen tunn, tänkte gå dit och säga hej då men vill inte blöta ner skorna. Och så lukten. Som jag inte tål.

                                      **

Och du lever, säger en gammal bekant på Willys. Jaa och vi andra har samma tur, alla vi som fyller våra korgar, kassar, rullhundar. Han som sitter i kassan ser glad ut av att se mig. Kanske för att jag vrider varorna med streckkoden åt rätt håll. 

En mager man nära ingången som ler och hoppas tappade hoppet och syntes inte till när jag väl hittat en tjuga och vänt om.

Söndag den 31 mars 2019, fyra plus, himlen ljusgrå men vände strax mot det blå.

Kände mig blek i morse, gick in på lilla toaletten - den utan dagsljus - och hajade till: Vem är det? Med den hudtonen.

Jag saknar dina krönikor, kom en försiktig dam emot mig med ett ljust sken och sa. Tack, sa jag, det gör jag med.  Och en karl på dansen han sa: Nu måste du fortsätta skriva! Det gör jag, sa jag. Jag menar i Kuriren, sa han.

Apropå språk. Mitt första var förstås bondskan, pitemålet. Ibland när jag pratat med min kusin och sedan ringer mina söner känns det konstigt att prata svenska med dem. Trots att vi föräldrar såg till att svenskan blev deras första.  

                                            **

Vi kan ju ta bilen ner till Granudden, sa jag för att få med mig mannen. I så fall på en gång, säger han,

En lätt promenad över isen till Gråsjälören sedan väntar en varmkorvlunch med efterrättsvåfflor, så tänkte jag.

Jag ser ingen flagga, sa mannen, och ingen annan på väg dit. Man vet aldrig, sa jag, ibland behövs ingen flagga.  På snön närmast det blanka isiga tar vi oss fram och bitvis är det som att bryta tunnbröd. 

Ta sig upp på ön var lätt. Och aldrig såvitt jag minns har jag sett något grönt vara så definitivt stängt. Tillbaks på Granudden, hur många steg har vi gått? Fler än att sitta på rumpan, gissar vi.

Söndagens alternativa lunch? Han fil med músli. Jag med två ägg och kaviar på tunnbröd. Som varje vanlig dag.

Kaffe ute med eller utan sol i hörnan sen mannen kört till badhuset och hämtat ett par klätterskor som morfars ene grabb råkat glömma. Pappan ringde. Grabben skickar en bild. De ser dyra ut.  Om det gick bra? Jo. Tränaren tog hand om dem.  

                                       **

Och nu dags att återigen sätta sig ner med manuset och skaka vaskpannan. Finns nåt som hugger tag? Finns nåt som glimrar. 

Så tomt och svårt att min vän och första läsare inte orkar ta itu med det som ska bli min nästa bok. 

Men det viktigaste: Hon målar!

                                      **

Kväll                                   

Nu är det Babel, säger mannen på andra sidan väggen.

Jag lämnar mitt eget skrivande, sätter mig i tevesoffan och lutar mig mot mannen.

Hon är välsorterad, säger han om Jessika Gedin.

Där är vi helt överens.

Calypso, ännu en bok att beställa på biblioteket.

Den viktigaste mänskliga egenskapen?

Mitt svar: Medmänsklighet.

                                       **

Så mycket roligt man haft i livet.

Så mycket sorg.

Därför orkar man vara så glad.

                                       **

Måndag den 1 april 2019. Det snöar i april. Lugn, det är bara vintern skakar sin snöiga päls innan han hänger in den i garderoben.  

En dikt jag skrev en gång. Finns i en av mina böcker.

I Norrbottens-Kuriren, dagens stora nyhet.

"Nu ska kvinnounderskottet i Norrbotten åtgärdas och länets attraktionskraft öka. Lösningen är en stor skatterabatt för kvinnorna. 25 procent. För kvinnor som lever ett liv som inte belastar miljön kan sänkningen bli mer än så." 

All fools day. Så säger man i andra länder, det lärde jag mig i en bar i Las Palmas. 

Hänger du med till gym? Jaa, varför inte. Det kanske är bra.

                                   **

Läget? undrade jag. Längtar ni hem?  Det är bara bra, skriver sonen från värmen. Idag har varit på PhiPhi-öarna och snorklat. Ungarna har då lite hemlängtan iaf.

                                   **

Dags att kolla formen. Tjugofem dar sen vi kom hem från Rio. Femtio sedan senaste gymbesöket.  

Går in och blir glad och hejar. Därborta närmast fönstret går han den där trevlige och värmer upp med att gå hur länge som helst på rullbandet. Som han gjorde senast. Och ni reser, säger han, då fick du dansa.

Jag satte mig på trampcykeln närmast dörren, som jag gör om ingen annan hunnit före och alla som kommer in de hälsar, känns gott att ha vara hemma här.

Mannen satte sig bredvid och klev som vanligt av efter tio minuter. Min vanlighetsgräns är femton, fem kilometer ungefär, 154 i puls, känns bra. Går från ena maskinen till den andra, funkar bra men den med höfterna lite tung. Räknas samban?

Har du haft fönsterbord, undrar en karl i stretchingrummet när jag berättar var jag varit. Fanns det mycket rom? 

Andra undringar: Flyger man via Paris? Kan du portugisiska? Är de bra på engelska? Nuförtiden finns en översättningsapp. Suveränt upptäckte vi i en taxibil. Nån gång hinner vi kanske bli moderna.

Det funkade fint, sprattlet på bollen. Övningen där man sträcker upp sig på armarna med höfterna på mattan och står så statiskt så länge man orkar heter kobra, fick jag veta i Rio av en yoga-intresserad svenska. I gymvärlden är namnet ett annat. Inte lika fränt.

På väg hem säger mannen: Det där är en hockeyspelare. Vem annars kör Porsche. I mina ögon ser den ut som vilken bil som helst. Kostar en mille, får jag veta. 

Hemma ringer det på min fasta telefon. Jag är inte den enda på tråden och nu är det min tur. "Du har en telefon som börjar med 1", konstaterar killen. 

Han får mitt standardsvar oavsett vad och vem. Att i högsta hastighet meddela:

"Jaa och jag är såå nöjd, tack för att du ringde hej då".

Då slipper säljaren ödsla kraft på mig och hans chefer får inget att reta sig på. 

                                      **

Till våren kommer Karin Smirnoffs andra bok. Hennes första Jag for ner till bror gick inte att slita sig ifrån förrän den var slut. Själv skriver hon sina böcker i en rasande fart. Har du inte läst den än? Gå till ditt bibliotek och låna. Kanske är det fortfarande kö.

                                     **

Det rör sig i manusbuntarna. Få se vad som händer. Det bästa med författandet. Att man ännu inte vet. 

Ett program från USA och mannen tittar på de som hade otur. De fick samma narkotikaklassade medicin som han fick utskriven sedan en kirurg sövts ner honom och dragit ut hans friska visdomstand. Det måste du ta ut, sa tandsköterskan när jag tittade skeptiskt på medicinlistan. Varför? sa jag. Ifall han skulle få ont efteråt. Det där tar jag inte ut, sa jag. Ta allt, sa mannen. lummig efter sövningen. Hemma lämnade han in dem till apoteket. I USA dör upp till åttiotusen som fått den utskriven mot värk, berättar mannen, Vilken värk som helst.

                                    **

Det är inte bara att tycka om att vara nära, ett äktenskap är större än så, säger den långe om den lilla eldiga i Gift vid första ögonkastet.

Hm, säger vi. Att man inte kan låta bli att ta på varann, det är ju därför man är ihop. Men om en har så elak tunga som hon, det vete sjutton om det är så kul i längden.

Tisdag den 2 april 2019, sol, grenar som vajar och snö som suckar till och krymper.

Inte ser det så illa ut, låt bli att smörja så blir det nog bra, säger mannen om mina ögon som höll mig vaken framåt morgonsidan. En rekyl efter gym? Annars är vi friska, tjoho! 

Köpt biljetter till 21-02-dansen på lördag, Alcatraz. Blir säkert roligt. Om nöjeschefen lyssnar på mig. 

Släck ljuskronorna i taket, sa jag i oktober gång på gång tills de äntligen gav sig, vem dansar i dagsljus? sa jag. Dagsljus, nä, operation, tyckte en kvinna. Sen skärpte jag till det med ordet kirurgi. 

Många fyller år i april. Idag riktig vän. Hon får en vacker dag. 

Och här sitter vi i solhörnan och småpratar och hör skatorna småprata däruppe cembratallen, nykärt. 

-Gillar du bygget?  -Men kolla utsikten! 

Nu ska jag ta en promenad med soporna, säger mannen och startar dammsugaren, säg till när du är klar.

Små viktiga händelser i en skatornas liv och människans, Jag hänger med. 

                                         **

Normalt håller jag mig i nuet. Men när jag ser det här huset kommer jag alltid ihåg pojkarnas extramormor, berättar jag medan vi går. Hur hon cyklade runt Bergnäset och hittade det här som då var för uthyrning ledigt för dottern och hennes barn att flytta in till och hur glad hon var när hon kom in och berättade. 

Länge sen nu som dotterns barn flyttat ut och fått barn och huset är nu hennes och hennes nye karls, även deras flicka har för länge sedan flyttat ut och en gång när hon var på besök var hon så lik sin näst äldsta storasyster att jag fick för mig att det var hon. 

Och nu öppnar extramormorns dotter dörren och ser ut ungefär som hon gjorde då, när hon och barnen flyttade till huset som hennes mamma en gång hittade. Vi pratar en stund och hon har gjort vår framför bron. 

På en gata längre bort luktar det vår överallt och längs alla gator är de kritvita kanterna vackert skurna. 

Inget cyklande förrän snön är borta, sa jag när våra pojkar var små. Alla andra får, sa de och menade extramormors barnbarn som då bodde granne med oss. Titta på plogkarmarna, sa jag, bilarna ser inte er, och ni hinner inte se dem. Från en dag till en annan om våren kan utsikten snabbt bli en annan och äldsten kom in med ett avgörande argument: Mamma! Nu LUKTAR det faktiskt vår! 

Medan jag berättar det här har vi gått en lång sväng för mannen har också nåt att berätta, en sann och flerdimensionell historia som jag faktiskt inte hört förut. 

Hemma porlar det i gatubrunnen.

Pojkarnas extramormor dog förresten våren 1995. Maken samma år i  november.  De tyckte mycket om varann.

                                        **

Tvättmaskinen bubblar och skummar.  Enda sättet att få bort oönskad lukt från gymkläder och annat, sa mannens dotter, lägg i lite ättika. 

Medan den snurrar på och går kan man ta en snabbtur till Asien, till gatulivet Dhaka i Bangladesh och vara glad att man sitter här bakom treglasfönstren. 

I Antwerpen passerar 145 000 lastbilar och annan trafik nära där folk bor. De kan inte gå ut och prata, de måste skrika. Bättre tider på väg. Att gräva ner vissa motorvägar. Så det ska bli som när jag var barn, sa hon som bodde mitt i bullret.

En indier som kom till Luleå kunde inte sova. Det var för tyst. Så han lät fläkten gå.




                              

Noteringarna fortsätter














Alla är välkomna hit, visar Kristusstation i Rio. 
Brasilien var för stort och invånarna för få. Statyn vakar även över stadens invånare. Man kan se den lite överallt i stadens centrum. Ibland på ett tak.

                                   **
Vårt Luleå 

Jag har tagit ledigt från jobbet, det bara mal i huvudet, säger Ingela Lindqvist som blev årets Lulebo 2016 med förkrossande majoritet.  

                                  **

Onsdag den 3 april 2019, ljuset fortsätter, fyra plus. 

Idag sitter de mina högt upp i himlen under många långa timmar på planet som ska ta dem hem efter två veckor i värmen. Senast snorklade de i vattnet runt Phi Phi-öarna.

I sena eftermiddan får vi bli glada med våra kubanska flickor, hämtar på skola och dagis, get dem lite hos oss innan det där födelsedagskalaset i ett rum på Leos lekland som sexåringen är bjuden på. 

Mannen och jag får ett uppdrag, hänga med femåringen på leklandets andra ytor och se till att vi är lika roliga som ett sjuårskalas.

Ingen onsdagsdans ikväll. 

Motion blev det. Krypa, åla sig genom små passager, klättra upp i rutschkanor och svischa iväg med femåringen som guide och reseledare. 

När kalasbarnen släpptes ut blev ljudvolymen högre och springandet snabbare, femåringen hängde med de stora och jag kunde i godan ro stå och prata med maken och en ny trevlig person, kvotflykting. 

Men sen! Ta mig, sa flickorna och deras kompisar. 

Kul ta en rusch och jaga ifatt så länge distansen är kortkort och barnen högst sju.

                                        **
Åh, vad härligt att de fick landa i en sån vacker vårkväll, sa jag när vi körde till Kallax vid åttatiden. Sprang in och kollade och gick lugnt tillbaka till bilen. Kl 23.55 är de framme. Nä. Inte förrän 0030.

Såg Lerins lärlingar ikväll. Ett sånt varmt program och alla personligheter med sina särskilda talanger. 

Och vi fick åka tillbaks och njuta av Rio! Den stan den drar.

En upprörande nyhet på TV4. 

Två år har gått och inget hedrande av offren, ingen minnesgudstjänst, inget minnesmonument. 

Det måste var nåt fel på ett land som inte hedrar offren efter ett terrordåd, sa en pappa från Belgien vars dotter jagades längs hela Drottninggatan av terroristen med en lastbil som vapen och massakrerades.

Flickan en trettioårig psykolog hade stämt möte med svenska kollegor och kom aldrig fram. En ettårig dotter förlorade sin mamma, barnets far sin fru, föräldrarna miste sin dotter, allt är fortfarande kaos, sa pappan.   Att inte på något sätt kunna visa medkänsla för de drabbade, vad säger det om ett land. 

Och så flickstackaren från Ryssland som förlorade ett ben och visades ut.
                                                **
Och nu nåt trivialt. 

Fortsätta med ögonsalvan eller räcker det med att skölja ögonen med en steril fysiologisk saltlösning med samma salthalt som tårvätskan? 

Klockan är 2 på natten,  Skönt kunna skjutsa hem de trötta efter 13 timmar i luften. Och vem höll i ratten genom natten? Inte jag. Som helst inte kör i mörker. 

Torsdag den 4 april 2019, fem plus och sol som kryper fram ur täcket.

Jag ser gräs, konstaterade sexåringen igår om den barmark som med hjälp av fjärrvärmen alltid är årets första, kände på den och blev blöt om handen. Och på väg genom stan såg vi ett lågflygande svanpar spanande efter öppet vatten. Svanar flyger alltid två och två, sa jag till flickorna. De lever tillsammans hela livet. 

När en förlorar den andre, vad händer då? Får en ensam svan en andra chans? 

Tranor har vi ännu inte sett. Vid Hornborgarsjön finns gömslen med små gluggar, höjden 1,4 och 2 meter på längden och de kan bokas redan på hösten via Falköpings turistbyrå och intresset är stort, berättar Birgitta Brobeck i DN Kultur. 

Sittpall, varma kläder, sovutrustning, mat och dryck får man själv ta med.. Endast en peson i varje gömsle. Man får absolut inte skräpa ner utanför gömslet eller gå ut i markerna.

En plastpåse kan skrämma slag på 10 000 tranor. Och man kan inte snarka i gömslet för då kan tranorna tro att det finns grodor därinne.

När jag tänker tranor, tänker jag nyckelbensbrott.  Under en vecka kunde jag bara sova i vardagsrummets läsfåtölj.  Vaknar en natt av tranors trumpetande någonstans högt ovan huset, drar ögonbindeln åt sidan, klockan framåt fyra, ser dem inte men fylls av ljudet och det flödande ljuset. 

Tillbaks i sängen gör det ont att ligga på mannens arm. Vi byter roller och sen dess är vi lika långa i sängen.

Om jag inte fallit som en fura när jag tänkt på annat än slalom  i backen hade livet bara flutit på. 

                                  **
Och varför blev flyget från värmen så försenat?  Flyga över Ryssland var kortaste vägen men den stängdes till och ifrån.
                                  '** 

Mannen iväg med bilen, ett studiebesök på Karlsborgsverken. Men först plocka upp två flickor i en annan del av stan. 

Jag tar bussen. På väg mot hållplatsen skickar vädret vassa pilar av snö och regn åt mitt håll. Den hjälpsamme chauffören ser att jag har slut pengar på kortet, fast jag borde sett det själv. Nu är jag laddad igen.  Åka buss kan man inte med pengar. Så är det idag, sa han. 

En karta på Forex visar att vårt land är ett undantag, sa jag.   
 
På biblioteket står mina önskningar på rad. En  bok har kommit, Totalskada, Helena Zweigbergks. Men så illa är det inte. 

Jag hittar boken själv men märker även här att nattens timmar blev få. Tack för hjälpen borde jag ha sagt om det jag så ofta gjort förut.

 gym saknar jag träningshandskarna. När jag i stretchingrummet trycker upp mig på armarna som en kobra glider händerna iväg på det plastiga underlaget. 

Efter gym flera glas vatten och en macka leverpastej. Längtar man efter den är det kritiskt. Piggnar till och tar en gångväg upp mot Östra Skolan. De har rast. De gula västarna är förskolans och där borta är leker min.

Varför kom du inte när jag skulle visa dig vem som hade kalaset, sa hon igår när det var slut. Jag kommer imorgon, sa jag och fort är det gjort med grattis och allt. 

Här är mina kompisar, säger hon om sina. Och hon är min, om mig. 

Mannen kom hem från studiebesöket och hade hoppats på lunch, en kanelbulle fick de. 

Inte luktar det så värst, säger han om pappersbruket och kokar en bit lax från Östersjön med salt och kryddpeppar till sig själv. 

Jag är inte hungrig. Vi ska till vännerna och äta efterrätt. Peca-nötpajen   gick genom tungan och öppnade sinnena. 

Fredag den 5 april 2019, och graderna noll.

-Jag hämtar däcken, säger mannen. 

Själv gräver jag ner mig i låneboken Totalskada. Om hur äckligt ta hand om skjutna harar och förvandla dem till mat, en roman där det knakar i fogarna. 

Kuriren idag: Nordström vill införa älgkött i skolan. 

Noteringarna fortsätter....

 








Från Kristusstatyn  har man Rio för sina fötter
Sockertoppen sticker upp, uppkäftigt.
Det ser brant ut och trångt.
På båda ställena finns gott om plats.

Jag vill så gärna tillbaks där mitt skrivande började. Det glesa. Med luft mellan raderna. 

Att barnen flyttade ut, ett hål som kändes nästan normalt. Man hade ändå fött dem och haft dem under hela deras barndom. Och de fanns ändå i närområdet. 

Men det är med barnbarnen man ser livet svischa förbi vid sidan om. 

Älsklingspojken, helt hastigt en ung man. Favoritflickan min och morfars grabbar har börjat mäta rygg med mig i spegeln.

Alla ryms om man är snäll, sa hon.

Ingen tid för gnäll, sa vi.


                                                   **

Sitter med kaffet i solhörnan, småpratar och filosoferar. Javisst ja, pratade med en på handelsträdgården i vintras. Ring i början av april så beställer vi, sa han.

Ring för att beställa plantor, modell hög. Jaså, han sa det, sa en av kvinna som jobbar där.  Så enkelt är det inte, som mannen min brukar säga.  Hon som vet mer kommer på måndag.

Sitter och tänker på mina kära svägerskor.  Min yngre har kört till stugan i bortre inlandet som hon alltid längtar till.  

Min äldre skulle vi snart hälsa på, men inte idag sitter jag i läsfåtöljen och tänker då dörren   öppnas och jag ser hennes silhuett i hallen.    

Jag rusar fram och kramar om. V em har skjutsat? Stugan upptagen, planerna ändrades, plötsligt står även hon i hallen, hur glad får man bli!

Du är min syster, säger hon och slår armarna om, men vi ska inget ha, vi har redan druckit kaffe. 

V atten, äppelskruttar och choklad slinker ner.  Min yngre granskar mig noga. säger nåt hon aldrig sagt: Du ser då frisk ut! 

Kom telegrammet till eran brors begravning fram? undrar jag. Inte vad vi hörde, sa de.   

När de åkt ringer jag hans dotter. Jodå, det lästes upp. säger hon, det var snitsigt skrivet!  

Under natten mot onsdag låg jag och tänkte jag på vännerna i USA och deras yngsta dotter som föddes i Luleå, gift sig och fick barn i december. Det var ett tag sen vi skickade en liten  mjukisdress med långa ärmar, långa ben. Undrar om den kom fram?

Svar direkt! Samma dag i brevlådan.  
Hi. I´m Henry.  

Och på kortet lille Henry i fem positioner varav en med sina lyckliga föräldrar. Korta ärmar, bara ben. Den vi skickade blir bra i huset, när hettan slår ut i blom och AC-n kyler ner.

Thank you so much för the gifts, skriver hans föräldrar. We hope you both doing well!   Senast sågs vi 2017 i Austin, Texas där Henrys morföräldrar, moster och kusin bor. 
 

                                           **


Ibland blir det lite si och så. Men oh så gott  med en middag!
Högrevsburgare med lök samt lätt saltad och pepprad haricot verts och tomat. 

Salt och sött och lite peppar. Ett liv som mitt.


Lördag den 6 april 2019

Idag klockan 13 vid  vid Gula Paviljongen en NU-FÅR-DET-VARA-NOG-demonstration om svikna löften i Vitå och Klöverträsk och nedläggningshot mot andra skolor bortom centrum.

Det var värst vad de blev sura, vad gör jag? Luleås kommunalråd N N fick en idé, inspirerad av de därborta i Austin Texas. Vi serverar älgkött på skolmenyn! Idag hänger M-kompisen på. Men vem ska skjuta älgar om byarna blir öde?

                                       **

Måste läsa ut Totalskada, låneboken.  Helena von Zweigbergk skriver om relationer så det känns verkligt. Och beskriver hur huset brinner upp så att luktar rök om sidorna. 

Dagens demonstration

En ljus- och ljudtekniker på Norrbottensteatern med rötterna i Tyskland och stor familj och flyttat till Jämtön tog initiativet till dagens demonstration. De vuxna jobbar i Luleå resp Kalix. Jämtöns förskola perfekt.

Upprörda röster och plakat i mängden. Det kokar, det ryker.
Jag lär mina barn att inte ljuga! 5 mil till skolan. Nu räcker det! Nu är det nog!  Stora skolor - otrygghet. 

De slösar i stan, även vi betalar skatt. Innan valet lovade S-toppen att landsbygdsskolorna skulle vara kvar, allt annat var illvilliga, ja rent av elaka rykten.

Våra barn har bytt skola tre gånger, sa en pappa i Karlsvik. Ni har haft otur, sa makten. Men otur det är om man klämmer sig. De här handlar om ett beslut.  De har inte velat pratat med oss, 
de kommer dagen efter beslutet, på ett medborgarsamtal. 
Då får de drabbade möta makten och höra svaret på alla sina frågor: Jag hör vad du säger.

S-profilen Tomas Karlsson uttalar sig. Han har Metallarna med sig vad gäller löftet att freda landsbygdsskolorna.

Vad kostar det med två kommunalråd och kontor i Austin, Texas och resorna dit? Vad lär de sig där?  Att byta spår när det bränner under fötterna?  Men kommunalråden  har ju inget med skolmaten att göra, sa en kvinna i mängden.

Vad är den hemliga agendan? 
Bygga en helt ny skola med tusen elever? 
Ett  monument över sin tid vid makten.

                                              *

Mannen köpte biljetter till Alcatraz, stordans i veckan.

Idag haltar han, ont i fotvalvet. 

När jag gjorde lumpen på sommarn 65 hade jag hålfotsinlägg.  Jag hade kvar dem i många år men vet inte vart de tog vägen sen.  Klart vi ska dansa, säger han. 

Man ska göra vad man kan. När man gjort det ska man slappna av och ha lite roligt. 

Söndag den 7 april 2019, solen ser glad ut och jag går omkring och bara ler. 

Det blev då inte sämre, stiger mannen ut från sovrummet och säger om sitt fotvalv och ljuset flödar från de stora fönstren.

Ta två Alvedon, sa jag innan vi åkte iväg till dansen på Alcatraz. Han hade haltat svårt under dagen. 

Efter tredje stordansen har arrangören hittat hem, borden snyggt placerade, i en båge längs det stora dansgolvet. Redan innan Lasse Stefanz och Mickes från Umeå kört igång sa jag till. De där ljuskronorna får ni släcka. Jag håller med, sa killen i baren. Inget hände. Du har pondus, sa jag till min långe. Då 
hände det. 

Nu är det glidet som inte är hundra. Men tänk, sa jag när han klagar. Första gången svängde vi på cement. 

Livet är bara en tillfällig bekantskap, som Jessica Ritzen skriver i DN kultur idag efter en senvinter då både farmor och mormor begravts.

Ögonblicken är de som fastnar även om åren lindat in dem och lagt dem på nån hylla. 

Vad roligt, sa jag en bit in i danskvällen, du har både takt och steg.  Först sedan en karl som ser ut som en kille bjuder upp och under dansen kollar in mig på ett särskilt sätt öppnas en reva i lindan. Hon kände inte igen mig, tänker han kanske idag.

Ingen dans den gången, ingen kroppskontakt. Det här var under mina ensamma år. Och han en av dem som läste mina spalter. Minns hur förvånad och smickrad jag blev. Men nej tack.

Mannen däremot. Efter tio år och nio månader. Han som skymtar med kvinna efter kvinna och jag fri att stå här och bli uppbjuden av vem som helst eller bjuda upp och hålla på, det händer att de vill ta en extra när det ändå blev som det blev.

Målet: Dansa varje dans 21-02 och blir det en lucka tittar jag runt om och fyller den. Fem gånger, kanske sex. En när sambarytmerna gjorde mig vild, vad kul, då kan du lära mig, sa han, en av Kalixborna. Och hur är det med Valborg, sa jag till en jag jobbat med, det var jag som bjöd upp. Hon har ont i knäna, opererat en, väntar på nästa. 

En kom liksom runt mig och sa: Kan jag få dansa med dig?  Så gärna! Hans dotter hade gett den här kvällen som present på födelsedagen. Kanske hoppats att pappa skulle hitta nån. När det nu blev som det blev, kanske.

Och plötsligt blir det tyst och lyser bara i taket, alla rycker till i steget. Var det han som jag dansar med? Var det hon? Brandlarmet går, folk skingras. Ingen fara sa orkestrarna. Jag en av många som stod kvar, ska det inte börja snart? Dansen!

Och mannen?   Han hade gått ut i foajen. En bra lokal ifall att.

Senare. Under en lugn låt med en ny och bra dansör dunkar det till bakom min rygg och en spark mot höger lår. Hur gick det för dig då, undrar min dansör, jag är ju större. Ingen fara. Tack gym! O rdningsmakten hade ett schå. 

Sen hittar jag mannen min som hunnit klaga av sig om golvet hos andra och blivit fin dansör. Den sista obekante sluddrar till på engelska. Kollat in mig och dansandet, hon kommer från nåt annat land. Va!? Bor du i Luleå! 

Vi dansar och dansar. Jag är sambo med han som dansar där, sa jag. Så tråkigt, sa han. Nä. Han är BRA. 

Går fram till honom och gemensamma bekantingar, vi dansar på. Det gör ont, sa en bekanting i början om en krämpa. Nu rör han sig fritt. Tack för dansen sa en trettioåring som rockat loss och jag på väg mot damrummet.
 
Hur går det med fotvalvet? Bra, jag är ju varm, men jag är hungrig, Klockan  tio i två. I kapprummet står afghanska killar och säger: Bra gjort och ger tillbaks vad vi lämnat in. 

Du ska väl inte köra, säger några som kanske är från Överkalix som tror att jag är som vanligt folk. Även mannen körbar. Det har smittat.

Hemma och i säng tar jag försöker jag hitta en bekväm ställning för höger lår. Tar två Alvedon, faller huvudstupa i sömn, vaknar frisk. 

Hur roligt får man ha när man inte känner alla.

Eftermiddagen här i huset kom ljuvligt och nära.

Måndag den 8 april 2019 sol och vinden leker lite lätt med alla grenar och kvistar som vill vara med. 

Väcks av host-host, upp och pressa vitlök på liten brödbit och ögonen på vrången igen! Du slutade för tidigt! Fram med lilla tuben.  Host host, lät mannen. Varsågod, sa jag och nu är vi friska igen.

Handelsträdgårdens häckexpert ringer, ung på rösten. Få till en tät häck tar 7-8 år får jag veta. Och en bilparkering med plats för sex fordon i mitt synfält. Tätt intill min tomtgräns.  Sitter här, ledsen.  Men det kanske löser sig, sitter vi i solhörnan och säger.  Det blåser kallt.

Ska ringa sonen ikväll, tänkte jag för en stund sen och då står han strax i hallen. Så nu sitter karlarna vid köksbordet igen över sonens ritning och funderar. Ett nytt sorts jobb, nya tankar.

                                              **
Idag stod jag inte med  kylskåpsdörren öppen
när mannen sa  vad ska vi ta?  Lite fisk, kvar sen igår?
Blodpudding till efterrätt?

Idag stod jag i köket 
med lammfärs från Gotland
och sjutton ingredienser.
Fyra fick mannen leta efter
på Konsum.


Alla överraskningar är inte roliga.
Pälsdjursallergin efter sextio till exempel.
Kanske därför som inte ögonen vill ge sig.
En jacka som inte är vår, har hängt i hallen.

Noteringarna fortsätter tills vidare









Ta den här  sa mannen om bilden,  den är dramatisk
Vår hemmastrand med  vågen som gjorde mig halt.
Dagen därpå  mirakulöst botad
av sjukvården i Rio.

(klicka så syns dramatiken)

Tisdag den 9 april 2019, inga grader alls, desto fler de vilda sekundmeterna. Bäst av allt: En god sol som knaprar på snön.

Visst gjorde jag det bra som släppte in den här, säger jag när sonen tittar in framåt förmiddan.  Bra ha nån att bolla tankar med, håller han med om, så man inte tänker fel. Det sätter igång tankar i ens eget huvud också, vet mannen som just satte igång kaffebryggarn. 

Själv har jag bara mitt eget. Min förstaläsare och vän genom alla år orkar nu  inte.

Det låter som astma, sa mannen när vi gick upp och in i köket och jag andades i hans öra. Sen dess har jag som vanligt skakat sängkläder i det fria.  En blöt trasa över sånt som tyst lägger sig på ställen där inte dammsugaren kommer åt. ja, det var ett tag sen.   

Det där med tysta ställen, ibland hör de ihop med lögner.

Härligt friska upp sig på gym. Efter uppvärmning och en omgång med det som gör en stark, dags för stretchingrummet.  Ligga där på silverbollen och sprattla och sen trycka upp sig till en kobra framför spegeln i sju-åtta minuter. Det är jag och ett par kvinnor som kommit långt härifrån. 

Efteråt slappna av, rulla ihop sig till en boll och plötsligt varifrån kommer musiken!  Kvinnorna dansar framför spegeln, kanske kommer de från Kuba? Nej. Och jag kan inte låta bli att hänga med och svänga.

Har du dansat på karnevalen i Rio! I år? Och de gör High five, vi är  från Rio!     Hur var oddset för detta möte?

Hemma gör jag helg på en tisdag, lagar mat efter nytt recept, träffar vänner.. Men  så roligt, sa hon.  

Även han gillar idén och vid sju sitter vi och pratar och mumsar i oss nya rätten till tända ljus, lammfärs med sjutton ingredienser. Ovan soffbordet i vardagsrummet brinner ljus i lilla kristallkronan till kaffet, kladdkakan med åkerbär. 

Snart sköter ljuset sig själv.

Så gott att sitta och låta samtalet svinga sig vart det än bär, berätta, lyssna och vara helt trygga och hemma i varandra. 

Att hon varit vaken från två, stigit upp vid sju och sen jobbat med sina bilder, det sa hon inget om förrän kvällen gick mot sitt slut. 

Det känns som fredag eller lördag, sa jag när de gick mot bilen. 

Onsdag den 10 april 2019

Nuförtiden måste man vara expert på allt man inte fattar. 
Just som svaret närmar sig viker det åt sidan.
Det kan ta en hel förmiddag att inte få nåt gjort.  
Ibland hjälper inte ens choklad.
Utomhus går det framåt. 
Från minus till två plus.

Du lär dig mycket, tror mannen.  Själv sitter han vid köksbordet och  fyller i månadens utgifter för hand.  Sammanställningen i ett kuvert till banken och bums ner i en brevlåda man kan ta på.  Precis som maken gjorde. Hur länge får det här vara gratis,sa han. Femton kronor per månad betalar mannen idag. Och då slipper han vara arg.

Eftermiddag
och älsklingspojken min ringer. 

Gå inte ut! Är ni alla där? hade läraren ringt och sagt, helt skakig, 

Klassen gjorde vad man skulle, barrikaderade sig i ett klassrum. En okänd man hade kommit in i skolan, pistolbeväpnad. Metalliskt ljud hördes, på väg upp. Klonk-klonk. Metall mot metall.

Om inte insatsstyrkan råkat ha övning i Härnösand så. Det finns knappt nån polis i den stan. 

Änglavakter finns. 

Ikväll ska vi mina kompisar och jag gå ut tänka på annat, gå och bowla, sa min sjuttonåring. Bra, sa jag, släng iväg klotet!

Och vi? Ska lugna ner oss med att dansa på Blackis. 

En kalixbo med tandläkarbesök i Luleå som hälsat på kompisar i stan hamnade på Blackis och sa: Vem vet, det kan öppnas fönster man inte visste om innan. 

Var det dyrt? undrade en karl om Rio. En gång i livet, sa jag. Man kanske skulle kolla kolla kontot, det är ju ändå ingen ränta. sa han. 

Och du är fortfarande glad, sa en annan bekant. 
Hur långt tid tog det? undrade en dansör om Rio. Stockholm-Amsterdam, 2 timmar. 10 timmar till är man framme. 

Köp först ett par hörlurar, Boose. Stänger ute dånet från planet. Släpper fram mänskliga röster. Då slipper man sitta som vid Storforsen. 

Men hur gick det att sitta så länge? 

Och så den där bekantingen,en dansör som är lite extra, inte bara i stegen. Igår: Din panna är kall som en hundnos. 

Som vanligt är vi bland de sista kvar på golvet.

Mannen vann bullar på biljetten igen. Nåt har hänt. 

Torsdag den 11 april 2019, vad du var pigg då, sa mannen när jag steg upp vid sju, utvilad.  Ännu en vacker dag trodde jag när det plötsligt drev in, det gråa. Bra! Varmare grader på väg. 

Idag: Nu är det bara du, säger jag till mig själv. Sticker ner näsan i manuset igen. Hoppas på fynd.

                                     **
Hur länge kan man sitta  på en pinnstol och skriva?
Tills pinnarna sa att nu räcker det!  
Och smet ut från sina hålrum. 

Det är alltså det som mannen tjatat om.
Det var inte så att jag föll.
Men förvånad, det blev jag.
                                    **

Eftermiddag

Sätter du på kaffet? ringer mannen och säger.
Först behöver vår kubanske vän nåt från Rusta. 

Han lägger fram ett livsavgörande besked. Vi sitter vid bordet, skrattar och snörvlar! En mycket lycklig eftermiddag. 
Han kan inte låta bli att hiva upp mig i luften. Och jag rädd. Du får inte knäcka ryggen!

Efter åtta år års kämpande på gungfly med jobb och SFI och barn födda i Sunderbyn har kubanska familjen äntligen fast mark under fötterna! 

De lämnade Migrationsverkets boende för ett par år sen och har sen dess klarat allt på egen hand. Jesus hjälper, säger han. Mest du, tror mannen.

Vad behövs för ett uppehållstillstånd? Ett års kontrakt på heltid för en i familjen. Omöjligt, kan man tycka. Det blev bättre än så, han fick ett tillsvidarekontrakt med tillräckligt antal timmar som personlig assistent åt kommunen idag! Schemalagt. Hans kvinna den första som fick jobb i Sverige, i hotellbranschen inte fråga om kontrakt. 

Inte sitta och titta i mobilen, inte stanna, röra sig framåt, aldrig säga nej till jobb, kämpa kämpa men bra, deras rättesnöre. Det bubblar i mig.  Fick sån lust att åka dit och fira. Men hon jobbar till åtta ikväll. 

Hur det började mellan oss? Mannen ideell på SFI. lade märke till paret som åkte buss från och till Råneå och studerade omlott och hjälpte dem med ett och annat, skaffa CV till exempel. 

Vad kan man göra med henne? såg de små barnen ut som första gången vi möttes. Kan hon leka?

Ringer och pratar med pojken min, sju timmar bort. Jo, bowling bra. Kunde du sova? Ja. Och idag briefing. Så bra att hans gymnasium har lärare beredskap, vet vad som behövs. 

Imorgon kommer flickvännen hans. Påsklovet för första gången på var sin sida om påsken. Här närmar sig pappaveckan! Längtar efter flickan min.

Tiden bara susar iväg, så säger man. Fast det är vi som gör det.  

Fredag den 11 april 2019, morgongraderna tre, på rätt sida strecket. Sol och snön den krymper. 

Vaknar med beskedet från igår eftermiddag. Nåt jag drömt? Inte det. Vi var tre runt bordet.  Hans chef hade ringt kvällen innan och bokat tid klockan 14. Alla har vi sett det magiska kontraktet, underskrivet och klart, Idag får Migrationsverket svart på vitt. 

Den lyckliga dagen hade börjat med mörker. Advokaten hade ringt från Stockholm och meddelat att myndigheten sagt nej till uppehållstillstånd. Berätta om det, varför ta energi till det när det bländande ljuset strax föll in och ändrade spelplanen.

                                **

Mannen ut till brevlådan, med tidningarna ett brev från öron-näsa-hals. Operationen har inte fått bort allt. Kallas om en månad. 

Å andra sidan är du för övrigt frisk och med alla ljuvliga funktioner i behåll, påminner hans kvinna och slår armarna om. Vad är då ett öra?

Ska vi gå på gym? Så klart, sa vi. Innan svänger vi in till vännerna, hon var hemma. Vi lämnade tillbaka de gamla telefoner vi fick låna. Att ha ifall mannen försvinner i Rio.

Det hände en gång. Jag stod kvar. Inte  han. Och telefonerna hemma på hotellet. Kollade runt och plötsligt: I folkmängden. På andra sidan gatan. Där var han. 

En Rio-man hör min predikan. Han log och varnade: Håll koll på era grejer.

Sitter i solen en stund. Inne putsar han våra svarta läderskor. Vi kör så det dammar. 

Snön som rasade från taket vill inte bli skottad. Inte nu, inte än.
Ska dra stora snöföran till baksidan.

Idag backade ett stort och högt fordon in i vårat synfält hos nya grannen. Sex bilar får plats.  Det ser ut som på ett industriområde, sa väninnan i tisdags.

Ringer till småländska väninnan på hemmet i Skåne.  Jag berättar vad som hänt sen sist och hon kommenterar. Vi fick oss tjugo minuter.  Tack, säger en personal som kommer in och hämtar telefonen, hon skrattar så gott.  

Glädjen helt och hållet ömsesidig. 

Lördag den 13 april 2019, fem grader och vinden håller sig lugn.  Hur ska jag klara det? Med min närmsta utsikt fylld av fordon. Det gör ont i mina underarmar. En reflex s en vår tid på savannerna. 

Går inte på Google. Söker på ordet Bygglov.  

Där finns svart på vitt.

Bygglov för andra anläggningar än byggnader

1 paragrafen. I fråga om andra anläggningar än byggnader krävs det bygglov för att anordna, inrätta, uppföra, flytta eller väsentligt ändra.

Punkt 8. parkeringsplatser utomhus.

                                            **

Snart ska jag ut och hjälpa våren och mig själv. Dra snöföran till baksidan, lasta det tunga vita, dra ut det på gräsmattan, jobba hårt. Kanske till och med svettas. 

Svettas var ordet. 
                                       **

Eftermiddagstimmar i ett vackert rum hos ett par jag tycker mycket om. 

Du har så svala och sköna händer, säger hon.  Extra gott kaffe bjuder han oss och den mörka chokladen till, i bitar på ett fat på bordet intill hennes soffa. Senast fick jag en bild som hon kände var jag. En inspiration!

Ljuset bara är. April, april! Roligt att du kommer hit och bubblar, säger hon. 

De hyrde under några somrar en stuga i min hemby. När hyresvärden kom in och satte sig på en stol bredvid köksdörren, det var nytt. 

Kom så får du se, säger han, går ut på altanen, böjer sig ner, petar lite i jorden, ja! Där! Nytt och rött. Liv! Den vill upp, humlen!
 
                                   **

Det är fantastiskt, säger mannen på andra sidan väggen, att de lyckats registrera gravitationsvågor.  Två svarta hål som kolliderade för 1,3 miljarder år sen!

Och Lerins lärlingar, vilken värme, vilka personligheter! Efter svåra minnen från skolan öppna sig och hitta vänner.

Söndag den 14 april 2019, fyra plus och himlen blå som en förhoppning. 

Tänker på ifjol den här tiden då fönstren såg ut som nu och ringde min släktforskande tremänning som året innan köpt en tvätta-fönster-förlängare. Men nu orkar jag inte hålla i den, sa hon. Det finns många som orkar, sa jag, jag ringer senare och kollar upp att du fått hjälp!

Och jä som bruoke pråta timmevis, grät hennes karl under minnesstunden när han såg mig.  Jag tänkte på henne och ringde. I tänkt just oppa dä, sa hon. Sen pratade vi timmevis. 

I väntan på Merete Mazzarellas  D en försiktiga resenären läser jag  När vi spelade Afrikas stjärna

"Samtidigt: Är det inte en paradox att dagens barn som flera gånger dagligen får välja vad de ska ha på sig, vad de ska för pålägg på sina smörgåsar, när det kommer till kritan inte har något att säga till om när det gäller vem som ska bo under samma tak?!" 
                                       **
 
Idag kom ännu en skåpbil in på parkeringen. Att göra en utfart bara så där kräver en stadsplaneändring, resonerar mannen och har idéer. 

Satt i solen med kaffekoppen och blundade med solglasögon på. Då finns inte det jag inte vill se.  Inte heller grumlingarna i vänster öga.  Använt ögonsalvan för länge? Från söndag kväll - till söndag kväll. Har varit rädd för en rekyl. 

Alla våra nya har ännu inte träffats men vi berättar och hoppas att de en dag ska bekanta sig. Nu när även kubanska familjen får bli svenskar och finnas här i alla våra dar kan vi pusta ut. 

Ikväll har vi goda nyheter att ta med hem till vännen S. 
Så roligt att de äntligen fick sitt uppehållstillstånd, sa han.

Men, berättade S, eftersom Migrationsverket hann säga nej till uppehållstillstånd (samma dag som de kvalificerade sig), ja, då får familjens vuxna vänta åtta år för att ansöka om svenskt medborgarskap. 

Barnen däremot blir svenskar efter två. Däremot kan familjen få ett resedokument för att få träffa sina närmsta släktingar i det land som ligger närmast hemlandet. 

                                        **

Mannen fick ett återfall ikväll.  Värnskatt var ordet. Som han ojade sig för. Hur kunde det hamna i mitt sovrum? Året var 2008. In kom han. Ut skulle han, ut. 

Ett fåtal procent från de rikaste till de som behöver. 
Tio år senare har klyftorna ökat.  Fler mångmiljonärer, ja till och med miljardärer som vägrar släppa till minsta lilla procent.

Värnskatt var ordet. Och 2019 ska den bort.  Ingen ska längre värnas.  Den yttersta egoismen tid är här. Mannen, han predikar för vår sympatiske vän. Jag går ut i köket. 

I hallen på väg hem: Hur är det med mamma? Jo. Hon längtar. Ring! säger hon. Men så funkar det inte i Sverige. 

Länge sedan en vinter i Syrien varit så regnig. Gräset växer, allt är grönt. Ma mman har en ko att mjölka och kalven blir snart kviga.  Som kor kallas innan de blir med kalv. Det glömde jag berätta.

Kalvdans, den smaken minns vi alla tre och konsistensen. Hur den låg i munnen. På väg hem bär himlen vackra men kyliga färger. Förutom det röda just innan solen försvann.

Måndag den 15 april 2019, tidig morgon, fyra plus.

Löfven oroar sig för glesbygden, står det i Kuriren.  Hur låter det i dessa tider? 

Mannen hänger upp tavlan jag fick av min vän. Börja med en bokstav, tipsade hon och gav mig en mening. 

Påsklovet tre dar kort.  Påsken för oss: En helg som blir vad den blir.  

Långfredag då. Sorglig musik i köket. Stackars Jesus. Så här kan man inte ha det, kände pappa, slog av radion. Hans mamma dog när han var sex. Vår bredde mackorna. Vi tryckte in oss i Folkan. Körde till nån sjö, borrade hål i isen trädde masken på kroken, stackars mask.  Mamma fick flest, smulade kallpotatis och havregryn i hålet och fiskarna simma dit. 

Pappa tände eld vid skogskanten. Varm choklad i termos till oss.  Kokkaffe i sotig panna för de vuxna och en  himmel utan tak. En himmel som ofta var grå just då. Ibland föll snö. Och jag som hoppats bli brun. 
                                     **

Flickan min ringer, fint höra hennes röst. Nu sitter jag här och ler.

Var konstigt trött efter ett. Inte konstigt alls kom jag på. Efter en bit choklad, jaget tillbaka och gymlusten. 

Var ska jag ställa mig, sa mannen, ser vilsen ut på badhusparkeringen, fast hela mitten är tom. Väljer en plats längs kanten där alla bilar står. Den vill sällskap, sa mannen. 

Han fick knappt upp pulsen idag. En halv betablockerare som grindvakt. Jag runt 150, 158 som mest. Det är chokladen! Sen iväg till maskinerna. En glad kille från ett annat land går åt sidan, visar: Du kan gå först. Tack, jag börjar med de andra, pekar jag. Det är så himla härligt att känna sig stark!  
Sen pratar jag om våren och ljuset med den starkaste. 

Mannen vet, han har kollat andras vikter. 

I stretchingrummet. Först sprattla på silverbollen. Och sen min favorit. Gissa vad den här övningen heter! testar jag. Kobra! Ja, sa en gammal bekant och nu går du till attack! 

Medan bekantingen dansade, dansade han även med mig. Han minns att jag var svettig. Och du svettas aldrig, säger karlarna idag.

                                        **
Jag fick aldrig min ex-man att skratta, skriver Merete Mazzarela i Solkattens år.

Har jag fått dig att skratta? Nja, säger mannen, inte vad jag minns.  Har du fått mig att skratta?  Nja, inte vad jag vet.

Kanske är vi såna som skrattar till och sen är skrattet förbi. En gång skrattade jag högt och oväntat.  

Är du klar, undrar mannen på väg ut.
Nä, först måste jag städa ansiktet.
Då dammsuger jag. 

Ur  Lyhört -sid 216.

Glömmer aldrig en dansör som skrattade åt allt jag sa. 
Det spontana skrattets mästare. Det kom ur hjärtat. 

Tisdag den 16 april 2019, fyra fina grader, himlen blå som om den alltid skulle vara så.

När jag kollade brevlådan igår, en teckning från flickan intill, nyss fyllde hon sex.  Det här är hjärt enhörningar , stod det under bilden och hjärtana många och röda. Enhörningarna två, även de och pratbubblan i samma glada.

Första gången jag fick sms med svarta hjärtan hajade jag till, blev orolig. 

Författaren Merete Mazzarella fick ett brev. "Det sägs att män vill att kvinnor är glad. Jag tror inte att det är så mycket glädje männen är ute efter utan ungdomen; unga kvinnor är glada - vid femtio stelnar leendet." 

Och du är fortfarande lika glad, sa en bekant sen förr på senaste onsdags-dansen. Man ser ut som man känner sig. 
Som barn och tonåring var jag en dyster flicka och vek undan med blicken när det gällde fotografering. Förutom i tvåan (se flik Barndom.
                                  **

Mannen har skjutsat kubanska pappan till en brandövning. Det har han säkert gjort förr, han som jobbat på båtar för kubanska staten i tio år, sa mannen. Besättningen fick fickpengar, resten till Castro. Själv är han u tbildad styrman.
  
                                  **

Grannarna som brukar sköta huset när vi är borta ska ta en majvecka på Mallorca. 

Vilket år var vi där själva? 2012. Är du säker? Ja. I maj. På Mors-dag bland annat. Då drog papporna barnvagn. Alla andra dar mammorna, sa en kvinnlig taxichaufför .

Hakar upp tidsminnet på vad som hänt med kroppen. Hemma efter långa resan 2011 kom en hjärtrusning och en varning. Bytte matvanor, blev en annan, började om på gym efter tretton års uppehåll. 

På Mallorca 2012 hajade till vid nåt fönster. Då var jag inte van. Såg ut som  en vandrande pinne.  

                                          **

Mannen ringer från Willys med sorg i rösten.  Nu sitter C vid Willys igen. I en tid när ingen har kontanter. Hade ett jobb i Spanien. Lönen gick direkt till hyra och mat. Och familjen i Rumänien. Men som vi har hoppats och trott och stöttat. 

Om C får körkort, kommer mannen hem och säger, då är det lättare att få jobb! Han är otrolig, karln som bor med mig. Mycket körande skulle bli. Även vår kubanske vän har lektioner kvar. Finslipning i väntan på kvarnar som ska mala. 

Tog kaffet i solhörnan även idag. En kort stund. Solen varm. Två kvinnor gick förbi, tittade på nya grannens tomt och på min..

I förmiddags krasar det till från taket. En ekorre dråsar ner mellan huset och snömassorna, en annan möter. De verkar ha kul. Det är hårt att vara djur, även rovdjur. Men jag håller på dem som har vingar.

Jag kämpar på med mitt. Min vän Anneli Nilsson var i min tanke i morse och i eftermiddags kom hennes  andra bok med posten .I Rosa-Lenas famn., 

Dikten som inleder boken läser jag högt, liksom baksidans fullträff. Kan inte sluta läsa förrän sista raden är skriven!  

Jag hamnar direkt i den tiden, den byn. Vardagen, det extra och det man inte kan förklara. 

                                        **

Efter middan.

Ska vi gå över? 
Nä, inte idag, jag känner mig så ful.
Inte tvättat håret.
Inte målat mig runt ögonen. 
Det tycker du med, har jag märkt 
Du har tittat ner och bort. 

Mannen skrattar, blir röd. Tittar ut och säger: 

Har DU dragit ut  soptunnan!

Onsdag den 17 april 2019, idag kom vårruset.  Inte vara stilla, bara rusa runt och städa, skrubba. 

Allt dammigt smutsigt. Fönstren? Är det verkligen fönster.  Det här är den dag på året då man blir städgalen. Man? Och i år är det han som torkar fönster. På utsidan. Skönt att han har energi.

Första gången han tog sig an mina fönster var maj 2013. Jag i botten, världens bästa svåger på väg bort. K äre brevvännen Calle likaså. 

Mannen fylld av reslust. Ringde från Arlanda ännu gladare sen han träffat och entusiastiskt beskrivit hon som skulle guida genom tre länder bland annat Azerbajdzjan, i en minibuss.  Jag åkte iväg till Stockholm och Göteborg och var ledsen, snart skulle de inte längre finnas.

Sensmoral: Man ska inte vara för glad när man ringer hem.
Fönstren blev i varje fall rena. 

På väg hem från författarkurserna i Medlefors under 80-90-talet hände det att man sprudlade.  Minns en lärare som sa: Man ska inte vara för glad när man kommer hem. 
                                                **

Vad snabbt det kom, det där varma. 

Åter till fönsterputsningen. Jag tar det bekväma, det som nästan inte syns när man gjort det. Insidan. 

Så ni städar, sa sonen. Han har jobbat på annat vis. Imorgon kommer han och flickan min hit och äter påskmat. Vad är påskmat? Det får vi grunna på imorgon.

Pojken min och flickvännen kvar i Härnösand ett par dar till.   Det gör de rätt i. Så sällan som de träffas.

Jodå, det blev dans ikväll med.  Det fanns karlar som blev rosa i ansiktena. Eller rödblommiga. Alltid roligt. Särskilt roligt i den vita. Vissa tycker om att hålla en i midjan när de dansar.  Någon dansade bäst. Och en är bäst.

En kommunbil med typisk byggnadsnämndskarl vid ratten körde förbi, sa en granne, även mannen hade sett bilen. Stannade för att fråga efter Hedenvägen. 

Stannade inte för att titta på nya parkeringsplatsen som vuxit upp tätt intill min häck och rymmer 6-7 bilar och ständigt varierar i antal och storlek.

Försöker vänja mig vid tanken att så där är det, så här blir det. 

Skärtorsdag den 18 april 2019 och solen hänger med. 
Vaknar tidigt, hämtar tidningarna, läser eller snarare scannar av. 

Hur står det till med ögonen, ska nån doktor fråga vid tio.
Drygt en månads problem bara för att jag vevade till mig själv, rent spontant. Ett nytt trolleritricks. 

Tack, vad bra, sa jag till Irina från Belarus, tänk! En sån specialitet på en vårdcentral. En riktig ögonläkare!  En riktig undersökning och det enda jag behövde var billigt och receptfritt.  Extra tårar en gång per dag droppvis de närmaste veckorna. Ta det inte personligt. 

Det var den där tuben mot den infektion som inte fanns, som torkade ut.  Annars alldeles frisk, modigt att sätta såna ord på pränt. Mannen har bihålor som bråkar. Fast idag är det bättre.

Flickan min kom tidigare och jag blir så glad. Hon slänger sig i min säng och lyssnar på en talbok. Så bra att hon gillar att slänga sig i farmors säng. 

Undrar om Västerbottenspajen stelnar? Med laktosfri mjölk och grädde?

Hur gör man räkägg? Jag kan göra det, sa flickan och vackert blev det och gott. Hennes farmor lyckades dela ett ägg tvärtemot. 

Västerbottenspajen, helt okey  Ja. Inte i min smak sa flickan. Annars var allt gott, sa hon. 

Sen kom sonen och påsken börjar på bästa vis, alla kom vi till tals och pappa och hans barndom med en mamma som dog när han var sex. Och den där julen tre månader senare som präglade hans liv. 

Alla fick en julklapp. Honom hade de glömt. Han som kom utifrån. Rättvisa blev hans rättesnöre. Minns hur han och mamma satt vid köksbordet och räknade julklappar och dess värde. Hans tänkande gick vidare. Gåvor till de mina delas självklart lika. 

I mammas barndom fick bara hälften bli vuxna fick jag veta tack vare min släktforskande släkting, i vad som idag hade botats.  På makens sida kom tre bröder från Ryssland och bosatte sig i Sverige med en annan gåva.  Musikalitet, särskilt sång. Som fortfarande ärvs vidare. 

Hur är vi släkt? reagerade sonen när jag berättade vad min farmor - hon som dog i TBC när hon var 29 - hette som flicka och visar ett kort i mobilen på ett befäl som också jobbar på vattnet. Visst är han lik? Jo. Även i rösten, berättar sonen. Nog är det konstigt.

Nästan hundra år efter farmors död sitter vi vid ett köksbord och talar om släktdrag.

Om barnbarnen får barn kan man själv dyka upp som en sorts kopia om hundra år. Vem är hon lik? Så envis! 

Du är så envis, du blir aldrig gift sa pappa. 
Du är så envis, det går säkert bra sa mamma när jag lagt på hullet och började banta. 

                                          **

De som trillar dit är ofta känsliga människor, sa mannen häromdan.  Tur att du aldrig började. 

Förutom ett litet glas sött hos kassören och hans fru när jag var arton. Då jag gick hem från bussen längs Norra Myren och liksom svävade. 

Det där är inget för dig, tänkte jag.  Ju fler som tjatade, desto mer envis blev jag.  Att alltid vara i sig själv. Så mycket liv man får. 

God fortsättning på påsken. säger jag med hjärtat i handen. 
Och vilken dag som helst ses vi,  de unga och vi.

God fortsättning på påsken säger jag till dig som tittar in.

Om du undrar hur det går för mannen att ha ihop det med en kvinna som jag? 

Det har nästan smittat. 

Långfredag den 19 april 2019, himlen mulen och solen som ett löfte därunder. 

Som det brukade vara när jag var barn. Stackars Jesus. Hemskt. Bli uppspikad. Ut gick vi, ut från sorgemusiken.  Satte oss i bilen, satt under himlen, borrade hål i isen.  Som andra gör idag, små prickar på Luleälven. Ju tunnare is, desto fler fiskar på isen.

Om jag pyntar? I går stod jag vid grytorna. Du kan ta vilka kvistar som helst, sa jag. Och mannen ut till brevlådan och in. Vilken vas ska vi ta? Sen ställer jag en stor påse pynt att hänga i häggmispelns kvistar.

Är det första gången du gör det? Jag vet inte, tycker du att jag har talang?  Jaa!

Idag en lunch med vännerna i deras sommarhus med utsikt över Råneälven. Kliva ut ur bilen. Ställa sig och lyssna. Hör redan hur det låter. 

Vad vill du att vi ska ta med? Gärna efterrätt, sa hon, när man tänkt ut det andra var det liksom stopp.

Det var varmt igår, idag är det kallt, säg till att de klär sig ordentligt, ringde han och sa på hennes begäran. Jag drar på Hobson över jeansen och vinterjacka på. 

På väg till årets premiär i sommarhuset med utsikt över Råneälven kommer vårtecknen flygande i svartvitt, tofsvipor på håll.  Vännerna hade sett Kanadagäss och en sädesärla. Det sägs att de liftar med gässen. Vad hände i så fall med den andre?

Så sitter vi nu här i verandan igen, ibland skymtar sol och vi sitter här och han försöker förstå Kung Lear. En galen en. Hade tre döttrar,  tre blev arvingar, den den tredje försköts, gifte sig i Frankrike men kom hem när pappan blev sjuk. Mörkades senare. Hur tänkte Shakespeare?

Vännernas närmaste matbutik brann upp helt och hållet igår. Började om natten. Anlagd, tror de.  Rivning planerad. 
Innan dess brann det i Notre Dame, ett par alltför rika har skickat en miljard eller två för att bygga upp det som brann.  Ville skryta? Skaffa sig anseende. Eller vara säker på en biljett till andra sidan livet.

Och här sitter vi och mår och vill varandra väl. Matjesilltårta nytt för i år, himla gott, ett par skivor grönt äpple bryter. Gravad och kallrökt lax med romsås och gravlaxsås och det är långfredag och jag brer oliv på tunnbrödet. Allt vad hon lagar är gott. Det tog flera år innan jag vågade bjuda igen.

Nog är det vackert, säger vännen i köket och tittar ut mot forsen och det vita som skymtar i bilden och det mörka stråket. 

Efterrätten som vi tog med? Gott men varför inte choklad.

Nu när snön börjat smälta berättar hon om deras första hund. Han som kom om vintern, hans livs första. Ute var allt vitt.  Om våren försvann det vita, den ena snöfläcken efter den andra  och till slut blev det kris.  Hit och dit över det bruna sprang han och letade allt mer desperat: Var är toan?

Apropå ämnen konstaterar jag: Man är en seismograf. 
En bekant på dansen i onsdags hade inte sett på mig på tio år kom fram och sa: Och du är lika glad än! Jo. När det finns anledning.















  


   
























































 
















 



















 





      











                              

                            
                                      


























 





























































Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.11 | 17:25

Såg det idag när det dök upp i ett mail. Ha det gott!
Britt-Inger

...
18.11 | 13:40

Tack Britt-Inger,
roligt att du hörde av dig i oktober.
Undrar om du fick mitt svar.
Glada hej från mig
Aita

...
23.10 | 14:36

"Härinne jäser brödet ..." klippte jag ut; plastade in och har som bokmärke. Du dyker upp i minnet när jag ser bokmärket och det var roligt att hitta dig här.

...
26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
Du gillar den här sidan