Lyhört 2017
Allt som händer har en mening. Först efteråt förstår man. Man är en del av ett skeende.
Mannen kom just hem från skolan i stan. De har läst Ondskan och jag har hjälpt dem, sa han. Den innehåller många nya ord.
Och gamla sa jag.
**
Har inte mannen berättat?
Han känner till mina allergier.
Hilarys röster tre miljoner fler. Den andre vann.
Ringer min niondeklassare. Deppar ni på skolan? Jooo. Låt er inte nedslås. Det är ni unga som är vår framtid. ___
I ett huj förändras världen och vad kan man göra. Leva på så gott och göra gott där man står.
I mars 1990 när första krönikan kom hade folk knappt hämtat sig från skotten på Sveavägen, fyra år innan.
Ringer vännernas mobiler. Paret från Sri Lanka som förblivit mig nära sedan början av 80-talet i Luleå. I USA har de levt den amerikanska drömmen.
Vi åkte med till våra vänner i Massachusetts, ni har träffat dem. Ja, bleka som vi.
-Hela världen sorgsen, säger hon.
Vi såg på valvakan och kunde inte somna. Ingen vågar gå ut idag, allt är så skrämmande. Men solen gick upp även idag, sa Obama.
**
Man ska vara försiktig med vad man släpper in.
Jag vägrar släppa in honom i mitt hus, sa jag till gamla vännerna häromkvällen.
Om jag säger hans namn blir min tunga svart.
**
Om de vågar bo där nu, ska väl vi våga åka dit, tänkte jag. Och mannen bokade.
Vi hyrde en bil och ett litet rum på ett motell i Austin var redan bokat. Om den stora musikfestivalen hade vi ingen aning. Som av en händelse kom tre tyskar vid frukost och berättade om West by South West och kom med tips om Port Aranza. Det kan ni inte missa!
Vi tog oss ut i trängseln, unga kom fram, stannade till sa vad roligt att ni är här. Vi stannade till vid olika scener, dansade, fick fribiljett till en konsert med en brasiliansk sångare och på väg hem släpper mannen min hand i trängseln och jag sträcker min bakåt och letar.
I´got a hand in mine, hojtar en kille lyckligt till sina kompisar.
Du får ta vad du får, sa jag.
De speciellt inbjudna luleborna såg vi inte till.
**
Jag kör ingenstans utan att ha alla papper med mig, säger flickan som var liten i Luleå, nu mamma och statistiker Like me, sa hennes son, a happy boy när han var två och fick se Obama i TV.
När vi jobbade åt honom fick man vara stolt. Nu buggas vårt kontor. Jag är avlyssnad. Han såg till att en miljon barn fick hjälp med frukost innnan skolan. Det ska Twittraren stryka.
Han ser inget samband.
Mexikaner som jobbat länge i landet skickas iväg när de kommer för att hämta barn eller barnbarn, födda i USA lämnas de kvar. Jag har antecknat mig för två, sa hon.
Welcome home, sa värsta republikanska guvernören till han som var Makten i Luleå när ett kontor öppnats
i Austin. Det klipptes band.
**
Men hur HAR ni det i Sverige, sa en äldre kvinna med rötterna i Värmland när vår svensktalande Sri-Lanka-vän mötte dem på IKEA och bjöd in kvinnan och hennes make på julfirande i deras hus.
Att vi skulle dit gjorde henne exalterad. Äntligen skulle hon få veta sanningen om Sverige.
Vi har läst hur svårt ni har det i Sverige, sa hon, med alla dessa
flyktingar, muslinerna tar över, har jag läst sa kvinnan med värmländska rötter när hon kommer fram till mig innan middan.
Vi är många som börjar bli gamla, sa jag. Alla nya vi känner jobbar eller studerar, vissa både ock. Vi känner oss rika, sa jag. Hon går
fram till mannnen, väntar sig förgäves ett annat svar.
Själva bor de i Sun City. En plats där bara äldre är välkomna. Tryggheten viktigast, Doktorn och kyrkan. Hennes man tackar ja till allt som rinner ner i strupen. Han kör.
En av vännernas grannar hade sju pistoler och öppnar aldrig utan en i handen.
En yngre med indianskt påbrå byggde deras altan och hade liksom vännen haft hjärtinfarkter och så mannen som just haft en TIA. Dagen het.
S
itt nu i skuggan, sa jag och väninnan till karlarna och fyllde skottkärror med grus, gång på gång. Även yngstes fru var behjälplig. En gång på deras gård, mot poolen skulle det bli.
Har ni inga vapen, sa de på flickans kontor! Hur vågar ni? Vi har en försäkring, sa hon.
**
På väg till Gavleston sov vi alla fyra över hos lågmälda gästvänliga bekanta i deras osannolikt stora hus. Trots att de hunnit flyttstäda. För att komma närmare de sina.
Genom lugn lantbruksmiljö häpnar vi plötsligt. Polisbilar överallt, vi räknar till tio. Varför? Den stora kyrkan. Big business. Och trivs man inte i den kyrka man brukar gå till kan man starta en egen. Under ett träd.
**
Efter timmar på NASA i Houston en sightseeingtur i ett litet tåg där omkomna astronauter hedrades med minnesstenar och var sitt träd.
Jag hamnade bredvid en kille från Indiana, en långtradarchaufför som levererade möbler och u
nder ett år sett USA:s alla stater utom Hawai och Alaska. For free! Even payed! Gratis! Till och med betald.
Han hade studerat på ett universitet i England som stipendiat. And I love it!
Långtradarjobbet där han själv planerade sina resor kombinerade han med att läsa ljudböcker, klassiker han missade i skolan. Vad du än gör, kommer du att ha ett roligt liv, sa jag. J
etlagen i mig släppte där i Houston.
You like truckdrivers, sa väninnan. Inte visste jag att hon var sån. Hon som älsk
ade maken min, järnverksarbetaren.
**
Från Houston till Austin 26 mil motorväg, sexfilig, ett rullande, böljande landskap av plåt och sirener. Vännerna tipsade om genvägar men det fanns ingen bro och uppe på motorvägen samma lastbil före oss som innan senvägen.
**
När mannen fick tandvärk sövdes han för att ta bort en frisk visdomstand. Det gick en smärtkanal mellan två. Själv traskade jag fram och tillbaks från isande aircondition till hettan där ute.
Vad har hänt? gick jag fram och undrade. De har just börjat väcka honom, sa tandsköterskan och gav mig en lista på ruggiga mediciner.
Så ni knockar patienterna innan ni drar ut en frisk visdomstand, det gör vi inte i Sverige, sa jag till den store kirurgen. Sverige, där är det kallt, sa han. Inte så kallt som här, sa jag.
Mannen rullades ut till taxin och lade sig att vila i det lilla hotellrummet. Jag tar bara ut det du ska gurgla med, sa jag. Ta allt! envisades mannen. Vad ska han med det till, sa första lilla apoteket. Jag vet inte, sa jag, han har väl börjat samla..
**
I det stora apoteket i ett köpcentrum var kön lång. Allt gjordes för hand. En servicekille ringde efter taxi. Väntade länge, ingen kom. Problemet gick i repris. En ensam kvinna vid namn Anita, nä. Ingen kom.
Genade över torget, till tandläkaren från imorse. Svar direkt. Taxichauffören en kvinna.
**
När vännernas yngre dotter kommer med sin man, efter en tre och halv timmars flygtur från Pennsilvania då blir det fest.
Hon föddes i Luleå. Som baby kunde hon inte låta bli att titta på min make. En sån vit en, hon gömde sig men kunde inte låta bli att titta. Förskräckelsen byttes till kärlek.
Jag vill bli läkare, cancer, sa hon under studietiden. Med tanke på E och andra. Hennes man liknar han som var min och ung. Reumatolog, valde hon.
När vi väntar på vår tur på den stora restaurangen i en förort till Austin ser man blickarna. Fyra vuxna, bruna, en liten brun. En vit som hör ihop med en av de bruna. Och så vi. Vissa har fullt upp med att klura ihop hur vi hör ihop med de andra. Kanske var jag en farmor.
Favoritflickan min ringde under en rast på skolan. Precis när jag skulle sms-a henne.
**
I Texas kör männen med uppphöjda framvagnar.
En polisbil vid varje vägarbete.
Och utan födelsecertifikat finns man inte.
Vännernas äldsta flicka stod i kö för att rösta när hon såg en Vietnamveteran som blev nekad. Hans mamma var slav och när slavarna blev fria måste de bo i särskilda områden, föda hemma och utan certifikat. Och då var man ingen amerikan. Men tvingas strida i armén, det fick han.
**
Första regnet. Kommer och går. Störtar ner. Sol. Mörka moln. Störtar ner.
I väninnans kök känner jag mig som nyfödd. Kan inte ens lägga tillbaks majskolvarna.
Och så detta skrikande från den där typen som vissa valde som president.
Mannen min och de unga sitter som förstenade i soffan och låter sig smutsas ner av twittraren, hans lögner och ondska.
Jag går ut och lyssnar på vinden. fåglarna och gräset. Inte vad fåglarna heter eller hur gräset känns under fötterna.
Efter omröstning. Obamacare kvar de närmaste året.
Under en middag hos vännerna byter jag ord med en doktor och hans trevliga fru.
Jag har inte sagt hans namn, om jag gör det blir min tunga svart, sa jag och doktorn frös till is.
Sitter med en annan farmor och pratar. Vännernas barnbarn puttar ihop oss.
Sista kvällen grillat över öppen eld. Vännens mamma i Sri lanka har hunnit till åttofyra. Hård, sa han. Gjorde man nåt band mamma fast oss i ett träd och lät rödmyrorna bita oss.
För att få läsa ifred satt pojken i ett träd och läste. Behövdes han i jordbruket fick han stanna hemma. Lärarna upptäckte honom, han fick stipendier. Första året på univeritetet satt jag bara och gapade, sa han. Kunde bara det lokala språket men siffrorna desamma.
Sorgligt skiljas från vännerna.
Så skönt bara vara två.
Då slipper han brösta sig.
och slipper jag teven.
**
Port Arkansas
Här står många hus på styltor
Stay Alert.
Better late than never
Just innan solen trillar ner
går vi längs stranden i ett disigt ljus
Målerisk, som en Skagenmålning
Bo så här när en tyfon kommer,
inte roligt, sa mannen.
Tankbåtar på rad vid horisonten.
Strandfåglarna rusar fram, svalorna flyger.
Sätter oss vid Marinan, jag längtar efter räkor
som inte smakar klor.
**
Sex pelikaner välkomnar solen halv åtta.
Ska åka in i Louisana idag och passera Orange med en apelsin i bagaget. God frukost här i en lägenhet med balkong runt om. Vi vande oss snabbt.
Tyskarna tipsade om Beachcumber. Det var länge sen.
**
Långa raka vägar. Lååångt tågsätt.
Oljebrunnar.
Vi åker från Texas till Lousiana.
Från USA rikaste stat till den fattigaste.
I Lakesriver blev guiden glad när vi kom.
I Laylette skulle det finnas en danslokal med orkester.
Numera den största och bästa kinesrestaurang vi sett. Räkorna smakade räkor.
I morgon vet vi var pepparn växer.
Fickmig en kram av frukostkvinnan när jag berättade vad jag åt. Be careful, sa hon när jag inte trodde på söt sockerfri youghurt, vitt bröd och låtsassmör.
Fortsättning följer......
M
åndag den 20 januari 2020, nollgradigt igen.
Så länge som mörkret tar över
har vi julgranen kvar.
Och kubanska ambassaden
svarar inte i telefonen.
**
Det här är roligt, säger mannen, visar nåt och skrattar. Den här gången om en lönnmördare.
Vi cementerar våra personligheter bland annat när det gäller litteratur.
Och varför inte.
I förbifarten
-Hur är det?
-Vad vill du veta?
-Jag har lite bråttom.
-Bra. Och du?
-Bara fint.
Tisdag den 21 januari 2020,
det vajar i träden, snön sjunker, solen visar sig.
Kubanska pappan hade hört att han skulle få köra upp, nu när han hade vad som behövdes för att få de fyra sista siffrorna.
Varken kubanska ambassaden eller Migrationsverket svarar och Transportstyrelsen säger nej.
Att gå på gym lättar på trycket. Vi går båda två.
**
För oss passar det bäst idag, ringer sonen och berättar. I så fall bara köttfärssås, sa jag och mannen redan iväg till C:s familj med en kabel från Kjell&co för att få tillbaks de svenska kanalerna. Nu bara Nexfix.
Innan maten satt jag lugnt i soffan med de mina och ville bara sjunga. Flickvännen har familjens minsta händer. När det gäller mätning av händer och fötter. så är flickans och farmors ungefär lika långa.
Ingen idé mäta med pappa, sa hon men kram fick han.
Mannen kom hem med ett olöst teveproblem.
Det är ljust ända till tre, sa flickan min.
Efter övningskörningen kommer flickvännen in med nycklarna. Hon är go.
Sjuttio mil bort sitter min artonåring och längtar. Som vi.
Onsdag den 22 januari 2020 och julgranens ljusa skott når snart till taket och inga barr faller mot golvet.
Ute råder tre minus.
Ikväll ska vi dansa!
Om orkestern har vi noll koll.
Bara det låter bra.
**
Nu är det ljust, sa min tolvåring.
Så bra att hon ser det.
Vet inte varför jag inte jag.
.
.
.