Välkommen!

Den här bilden togs på min gård den 30 juni 2017 En kamera som min med 8 M (måttligt antal pixlar) visar även själen. *** Det ska vara lätt att kontakta dig, sa en läsare. Mejladress: anitab.nilsson@hotmail.com Mina tel.nr. 0920-12631, 0730-910929. Postadress: Anita Nilsson, Snasavägen 1, 972 51 LULEÅ ** NOTERINGAR - en sorts blogg. Längst ner på sidan.

Lyhört - 313 sidor och innehållsförteckning längst bak i boken - finns hos bokhandlaren och på nätet, du kan även beställa den och mina andra böcker - se fliken Köpa böcker.

Kort presentation av boken   

Stillsam humor, vässad penna, skrev Btj-recensent. 

Makten darrar. Och livets sköra tråd.            

Först är du långt ifrån, sen närmar du dig och snart är du alldeles nära, sa en läsare.                       


                                          ***


VERKSFÖRTECKNING  

Mina elva böcker samt de viktigaste antologierna m m. 

Nu hittar du den i fliken till vänster, tillsammans med BANG - om ord.       

     
                                    ***                

Ibland hör läsare av sig, ofta när man som bäst behöver det.

Medan jag våndades under arbetet med Lyhört i våras kom ett brev från en läsare från Motala.    

" Först läste jag och blev djupt berörd av "Efteråt" och rekommenderar den för alla som förlorat en livskamrat.  Nu har jag just läst "allt hör ihop". Jag förundras och jag skrattar. Du skriver så BRA! "                                    

                                    ***                            

Blev medlem i Sveriges Författarförbund 1988. Två böcker av litterärt värde krävs. Skrivandet som yrke tog alltmer av min tid.    

Den 19 juni 1991 lämnade jag den fasta och statliga anställningen har sedan dess levt på mitt författarskap, ett träd med många grenar, kvistar, löv.    

Då hade barnen lyft mot egna liv, arton och tjugo år unga. Hade jag anat att maken redan 1995 skulle gå till evigheten, hur skulle jag då ha vågat?

Om jag ångrat mig? Inte  en endaste dag! Har man fått gåvan ska man använda sig av den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

Det sägs att jag är rolig. Det beror på. Läsaren skriver minst halva texten.

Mina böcker och texter har använts i ett tjugotal antologier, tonsatts och som texter på vykort och almanackor och i andra sammanhang, bland annat på högskoleutbildningen och i riksdagen.

     
Det häftigaste med att skriva är just språket. Och vad annars har jag skrivit? Klicka på böcker, längst upp till vänster.

Apropå kärlek spelar barn och barnbarn i en särskild division och alla på guldplats. 
Älskar min plats på jorden här på Bergnäsets tallhed, ett par kilometer från Luleå centrum. Nära Trolltjärn.
    

                                       **

Övrig information: 
Debuterade 1985 på Bonniersförlaget Viva med diktboken I stället för rapport och erhöll Norrländska Författarsällskapets Rörlingstipendium samma år, numera benämnt som Norrlands författarpris. Delar av debuten blev ett TV-program med samma namn.    

Har även erhållit Luleå kommuns kulturstipendium, Norrbottens kulturpris (från Ragnar Lassinanttis fond) samt en antal rese- och arbetsstipendier från Författarförbundet, Författarfonden samt Författarnas Fotokopieringsfond. 

Vill du veta mer? Under Verksförteckning till vänster på hemsidan hittar du en sammanställning.      

Varje vecka sedan 1 mars 1990 - 26 november 2016 har mina texter nått läsarna i Norrbottens-Kuriren. I Göteborgsposten från den 1 juli 1991- augusti 2016. 
 
Författarbesök och skrivinspiratör i hundratals klasser. Ord från arrangörer: Hon är en pärla. Hon får alla att känna sig sedda.

Hon är en av de pitebor som förmår trollbinda sin publik,, skrev Östersunds-Posten om ett framträdande. 

Mina telefonnummer : 0920-12631 eller 0730-910929.  
Mejladress:anitab.nilsson@hotmail.com

Noteringar


Alla behöver någon, något    
    
När plan A misslyckas har vi alltid resten av alfabetet, Leosje

Glada ögon ger din fiende bekymmer. Hjalmar Söderberg.

Titta aldrig ner på någon, om du inte håller på att hjälpa honom upp. Jesse Jackson 

Vad du än gör, ta med dig hela ditt hjärta. Konfucius.                    
                               **

OBS Det senaste hittar du sist. Sån är jag. OBS
             
       
Lördag 9 mars 2019
         
Hemma tömmer vi väskor snabbt, allt är blött. Den fuktiga värmen tumlar nu runt i maskinen med den svala nordiska och torkar snabbt. Båda hostar vi och snorar och mannen har fått antibiotika i travar och vi som planerat en rolig dag med dem jag länge längtat efter. Inuti dansar jag samba igen som på Karnevalen och fötterna mjuka och utan sprickor, aldrig har man fått så många blickar och leenden, de stannar i en och värmer.    
 
Törs jag ta mig till Willys? Måste. Drog undan lite snö med snösläden och mannen tog en mindre. Tillbaks från stan har snöhögar vuxit.

Anita, vill du ha hjälp, säger grannes pojke från sin nya bamsetraktor. Ska jag dra ett drag fortsatte han och drog två, hans bamse orkar allt och lätt tycks den svänga. Som i dans.

Jag svängde till samban på karnevalen längs Ipaniema häromdagen och mannen bar väskan.

De unga sa se upp om hans gamla kamera, de hade snälla ögon. När någon kommer fram och vill dansa och ringen av dansande runt en växer och folk vid sidan tar kort och visar tummen upp. Jag har dansat i alla våra länder och kroppen har sällan känt sig så hemma som här.  För att inte tala om själen.

Hur många hostar och snorar i Rio idag? Hon såg ofarlig ut den  kvinnan från Suäzia men var rena giftet, säger de unga där borta. Hoppas jag inte.

Å andra sidan kraxade folk överallt, sjukan kom med AC:n.
     
Länge sen jag sov så gott, säger mannen och hostar så det skräller. För mig hade fötterna under natten bytt plats med huvet.

Söndag den 10 mars 2019

Varför åker du till Rio? undrade bekanta.
För att ha det roligt, låta naglarna växa och dansa på karnevalen.
   
Vad skulle ni vilja hinna med medan ni orkar, sa vännen för ett par somrar sen. Och nu har jag varit där.

En oväntad kommentar från en välmanikyrerad dagen innan vi åker hem. Vilka fina naglar du har!   

Den får bli en souvenir, tänkte jag om praktexemplaret men den fick sig en törn redan när vi packade väskan. I Amsterdam gick nageln av och försvann. 

Vem ska pulsa ut i snön och hämta tidningen? hann jag tänka i morse när grannen sopade av snön på min farstubro, sa krya på dig och sträckte ut en lång arm med tidningen längst ut.    

Havet, där ligger det!  Mannen hade fixat utsikt mot stora Atlanten. Som en tavla när man drog undan gardinerna.  Med vitt skum på vågorna och röd flagg.

Här skulle vi kunna stanna en månad till, sa mannen under den mörkblå parasollen. Allt låg öppet och dag för dag var utsikten densamma.

Inte som hemma. I våra stora fönster, Vitt, vitt, vitt idag. Tätt intill. Utsikten till hälften dold. Vi orkar inte gå ut och fylla på fröna. Talgoxarna får nöja sig med talg.  

Havet och älven har dragit täcket över sig. Vilar. Som jag gjorde eftermiddags.

I helgen SM i pimpelfiske i Luleå,  fick vi veta i Rio. Dom är bra på att klä sig, säger mannen om fiskefolket. Vädret tar ingen hänsyn.  

     
Vilken lyx att ligga här och vara ledigt tänkte jag i sängen i eftermiddags. 

Alldeles tyst i huset. Varmt te med citron, riven färsk ingefära och honung. Livet tar sig en paus, god. Du måste kolla upp den där hostan, sa kära kompisen i går.

Nyss dansade jag i Karnevalståget i Ipaniema!I!!!
Eufori!   

Måndag den 11 mars tittar ut.
Världen ett försenat julkort.

Resan mångfacetterad. Efter ett par dar i Rio kom en stark våg och slog till min vänstra fot. 

Om jag sitter solstolen under parasollet och ber om hjälp på ett högre plan - med knäppta händer - så ordnar det sig, tänker jag och hasar hemåt med mannen i sanden. Haltar in på hotellet, möter bekymrade miner. Haltar in i hissen och ut och in mot rummet. Varför? Kollar upp, rent empiriskt. Lägger mig på sängen, kastar mitt högra ben rätt upp i luften och lite till. Det vänstra ligger platt.

Dagen därpå i plus fyrtio grader och sol som sken. Ge mig adressen till en ortoped, sa jag. 

Varsågod sa hotellets ende engelsktalande och ger oss adressen. Vi beställer taxi. Jag haltar ut från bilen och in i hissen. Hamnar på en körskola. Ortopeden hade kånkat. Eventuellt tagit pension. En glad ung kvinna som kanske äger stället går in på nätet, hittar en vårdcentral, lämnar adressen. Jag tackar, haltar ut och in i ny taxi, ny möjlighet. Haltar in i bilen, haltar ut och in i en vårdcentral, möter nyfikna blickar. Ingen ortoped idag, säger han som tog emot. Åk till sjukhuset, här är adressen. Vi tar taxi dit. Jag haltar ut och in. Nu är jag framme.   

Har knappt anmält mig när en vitklädd kvinna kommer fram.  Vad har hänt, sa hon, ortopeden. En yngre läkare säger nåt på ett främmande språk och undrar talar du inte engelska? Han var bättre på tyska. 

I undersökningsrummet kör jag min grej, kastar mitt högra ben rätt upp i luften och bakåt, nästan i spagat. Det vänstra ligger pall. Aha, sa de kvinnliga ortopeden, nu gör vi så här: Du får en spruta för smärtan och en för musklerna. 

Om ni lovar att jag kan dansa på Karnevalen, säger jag, ortopeden och hennes yngre kollega skrattar. 

Hamnar i en lokal med många fåtöljer där folk ligger med dropp och ser trötta ut. I en sitter jag och de andra undrar vad är det med henne, särskilt kvinnan mittemot.

Mannen tar över, oroas att jag får fel spruta, och flickan med sprutorna faller i fällan och kallar mig she. Jag är ingen "hon", säger jag på den engelska som jag väl behärskar, jag heter Anita och jag sitter här! 

Kvinnan mittemot klappar tyst sina händer. Och vips är jag botad.  Ett piller per dag på recept, ska jag ta, avsvällande. Som stöd.
       
De som kommer utlandet brukar vilja ha en cortisonspruta, sa en flicka som jobbar på vårdcentralen, de får två Alvedon. 


Noteringarna fortsätter

   
Nu öppnar hon munnen igen.

Klicka på bilden

                                             ***

Vad tyst det blev, sa folk när rösten försvann i Rio

Man behöver inte alltid prata, väste jag fram. 

Det mesta sägs på annat sätt.

                                    **

Kristus-statyn syns överallt i Rio. Ibland på hustak. Ständigt vakande över Rio. Han slår ut med armarna: Alla är välkomna hit!

Brasilien stort och mänskorna för få vid den tid landet blev självständigt. Slavarnas barn skulle födas fria. Då hade de plötsligt inget arbete. De flesta hamnade i armén.

Om ni går ut i kriget får ni en bit mark när ni kommer tillbaks, lovade makten. De flesta gjorde sin sista resa. De få som kom levande tillbaks fick nada, inget. På eget initiativ och egen kraft byggde de sina hus på kullarna runt Rio. Favelor. 97 procent av de som bor där är hederliga hårt arbetande människor, de andra tre ger staden dåligt rykte.

Två faror lurar de som bor där. 1. Regnen. Mammorna sover med ett öga öppet och knyter sina barn runt sig för att de inte ska försvinna när jordskreden kommer. 

Den andra faran: Knarkbaronerna.

Om jag kollade upp hostan? Fick en balja Mollipect utskriven på apoteket samt Nasonex.

Ska det bli nån fler bok? 

Ett manus ligger i buntar och väntar.   

**

Tisdag den 12 mars 2019

Du låter bättre, sa sonen i telefonen. Du med, sa jag. AC-sjukan gav sig på mänskligheten globalt och vid ungefär samma tidpunkt. Grannfrun blev sjuk på jobbet i fredags medan vi satt på planet. Flera år sen sist sa hon i lördags när jag ringde. Som för oss, sa jag.

På väg hem från Sydamerika till Europa möter man Atlanten, den här gången i något som kändes som en krock. Det var sent på kvällen.Våra platser långt bak i planet. Plötsligt börjar golvet falla. Skulle just sätta mig efter ett besök på ett visst ställe dit mannen var på väg när de tunga matvagnar skramlade iväg och började dansa och kabinpersonen skrek att han skulle sätta sig ner. 

Det påminde om vågorna när jag var för sjöss 1961, sa mannen. Själv grep jag tag i stolen, lyckades sätta mig ner och knäppa mina händer. Kände konstigt nog ingen panik, bara en förvåning, oj ännu en volta. Tar det aldrig slut?  

En karl berättade att hon som satt bredvid honom vaknade och kommenterade: Nu har vi kört av vägen.

Ingen kommentar eller förklaring ifrån cockpit. KLM, det holländska bolaget kändes ändå väldigt tryggt. Vi kom ju upp på banan igen.

                                         **

Apropå helgens SM i pimpelfiske som vi fick reda på i Rio stod det inte ett ord om i vår lokaltidning förrän idag. Då vi fick veta att den hålls helgen som kommer. 

                                          **

I eftermiddags visade vi varandra tydliga livstecken! 

Mitt i en hostattack.

                                          **

I kväll läste jag nya Provins i läsfåtöljen och n j ö t.

                                         **


Tummen upp och och munnen likaså. 

Det bjöd de på i Rio.


Idag gick även den andra tumnageln av.

Mina naglar tål inte min vardag.


Onsdag den 13 mars 2019 

Orkar in till stan idag. Luftvägarna fria för första gången. 

Biblioteksbesök och Willys. Nåt för själen, nåt till magen. 

Vi ses.

Det är goda, säger en stor skäggig karl på Willys idag, om de billiga äpplena, lite skadade, ska be dem ta hit nya och längre in i affären hälsar en glad kvinna, hon har karln med, länge sen sist och nu hamnar vi i samma spår.

Sexton år sen jag fick pension, säger en kvinna vid kaffeskeppet, vi känner då igen varann, fortsätter hon, har du tagit pension? Tjänstepensionen i varje fall?  

Och jag vidare med rullhunden, vad mycket det blev. Vid kassan böjer jag mig ner mot ett behov i taget och lämpar av det på bandet med koden åt rätt håll för kassörskans skull tills den store skäggige går fram, lyfter upp rullhunden, säger: Det är inte bra att böja sig så mycket. Tack, säger jag och ute stannar en gammal kompis till, säger: Jag trodde du flyttat utomlands. 

En annan har sett min dödsannons på nätet, sa jag. Vi var fjorton Anita Nilsson som mest, nu tunnas vi av.

Är du med den långe än? undrar gamla kompisen, jag har slutat med min,för tio år sen, flörtig, hade flera. Hon kollar noggrant in mig.  Så länge sen vi sågs och det var som igår. Rio? Då är det därför du är så brun.

Biblioteket, ett annat av mina hem och bibliotekarien himla trevlig och sätter mig på kö till Linnea Axelsons bok. Nu är jag hemma på riktigt.

Till Rio? Men varför! kommenterar en gammal bekant på biblio. Jag trodde att portugisiskan var som spanska ungefär, sa hon, men när jag var i Portugal tyckte jag att det lät som ryska. Tack och lov att mannen min i flera år läst spanska på internet .

Vi hade bokat in dansen ikväll redan innan vi åkte, men ställer in.  Tidig morgon väntar, Sunderbyn, en flicka ska skära i mannens vänstra öra. Örat en detalj. Som liksom hänger utanpå. Men han måste hade nåt kvar att hänga glasögonen på. 

Torsdag den 14 mars 2019

Jag ser ut som en soldat på krigssjukhusen i gamla dokumentärer, säger mannen när vi går mot bilen och möter blickar. 

Efter en och en halv timme i väntrummet hade jag precis rest mig från väntrummet och stegar ut för ett besök i korridorens utflyktsmål med spolknapp kommer han gående, lindad runt huvudet. Vi två har alltså blivit ett.

Patient på engelska = uthållig, fördragsam, tålmodig. Kan även betyda patient. Under en och en halv timme hade ingen av oss i väntrummet ens vippat på foten.  

Apropå vänliga Rio fanns undantag. Bilförare som rent automatiskt trycker på gasen och tutar när de ser en tvåfoting gå över gatan. Trots övergångsställe. Saktar endast in vid spaning efter p-plats. 

En god sak: Brasilien har n olltolerans vid ratten. Och ve de som inte.

                                              ** 

Everybody hates him, sa flickan från Paraguay som vi möter vid busstationen i Paraty, alla hatar honom, sa hon. Hon jobbar som volontär i Brasilien. Han - den nye presidenten.

                                              ** 

Gruppen vi åkte med till karnevalen hade efter en snabb sväng längs gatorna gått tillbaks mot restaurangen hördes plötsligt ett konstigt ljud.  

Då var vi långt därifrån, i karnevalstågets musik, dans och glädje. 

Först kändes det som på film, berättar en i gruppen efteråt, men när de lokala kastade sig marken bakom en bil förstod vi och sprang, jag och andra gömde sig bakom ett stort träd, andra vinkade guiden in i bussen.

Vad hade hänt? Det fick vi veta på väg till flygplatsen

Tre affärer hade rånats. Poliserna på plats begärde förstärkning med tung ammunition . Rånarna kom undan, ingen annan skadades heller. 

Meja ner dom, säger nye presidenten.  En gammal militär.

Här är det lugnt. Vid 19-tiden ringer mobilen och kubanska pappan på väg hit med bussen och står strax på vår snöiga farstubro med två paket apelsinjuice i händerna för C-vitaminet och besiktar oss och vårat tillstånd.

De är verkligen måna om oss, sa mannen, rörd. Är nu klar med SFI. Diplom väntar. Förutom allt jobb han gör som personlig assistent.

Snart lämnar vi sjukdomslandet. Drick vatten i stället för Mollipect tipsar Google. 

Igår kämpade jag förgäves med skaffa autogiro hos min mobiloperatör. Förr gick det som hejsan, som mannen säger. 

När en annan kund ville ha pengar i handen, sa kassörskan att kontanter det har vi inte.

Jag tappar hakan. Den faller i golvet med en smäll. Vem hade trott att även Handelsbanken skulle falla i fällan.

Fredag den 15 mars 2019  

Tittar ut. Det vita är inte vågornas skum. Och inte Atlanten jag ser.

Backa ut bilen och köra iväg? Glöm det.

Klättrar upp på kompakta snöberg som plogbilen lämnat efter sig, böjer mig mot brevlådan, fiskar upp fångsten. Två tidningar och två räkningar. En till huset och mig. En till mannen och stugan. Klättrar ner från det massiva snöberget, går mot huset. Stackars hungriga fåglar. Stackars hare. Stackars bil. Stå där i garaget.

Inga hostattacker i sovrummet i natt. Känner mig frisk. Friskare. 

Hur känns det i örat? Det känns, men blir bättre, sa mannen. Och annars? Känns bättre. Två veckors antibiotikakur snart över. Glömmer aldrig den noggranna empatiska doktorn, en flicka med indianskt namn som mötte i vårt närmaste sjukhus i Rio. 

Bra öva engelska, sa sjuksköterska som jobbade på ett sjukhus i Copacabana som träffade vi Rio centrum när vi tagit bussen in och letade efter Sankta Teresa, det är såna som ni som kommer in. 

Ni ser ut som Gringos, sa hon stressad, pekade på solhattarna som vi raskt tog av oss. Även den stora bulliga väskan (två kassar i en) fick henne att rysa, snabbt drog vi upp den med badkläder och lät en tunn badskynke fladdra över kanten på den andra.  

När mannen min i bussen in till stan med en klassisk inte-händer-det mig-tro berättar att han har allt i plånboken i fickan, med pengar i fick jag panik.  

Ingen kan ta den, påstod han. 

Men det kunde jag.

Fördelar realerna (pengarna) på tre ställen. Lite i en behå. Lite i min djupa byxficka. Det mesta petar jag ner i gympaskorna. Gömde realerna så väl att de försvann. Hittades i mellansulan. Gick lugnt längs Copacabanas strand och pratade med sandkonstnärer och säljare, de finaste stenarna från Haiti.  

                                        **

Här skulle vi kunna åka om vintrarna, säger vi på hemmastranden under parasollet när vi strosar runt och överallt möter vänliga blickar. De har väl aldrig sett nån så vit som jag. 

En svensk tjej sa:

Här blir jag snopen när jag upptäcker att jag gått 10 000 steg, det händer nytt hela tiden, hemma kan man gå länge utan att komma nån vart, man måste se sig för inte ramla.

                                    **

Första gången vi tog bussen till stan fick vi springa en bit men chauffören öppnade bakdörren och vi satte oss långt fram, en enda lång intressant rundtur. Det är riktigt roligt att åka buss, vad mycket man ser, säger mannen och vi tittar oss inte bakåt ens när de flesta steg av, vid de stora berömda stränderna.

Bussen kör vidare tills chauffören stannar bussen, vänder sig om mot oss och slår ut med armarna. Oj, bara vi kvar. Går ut och sen in för att betala men han bara skrattar, skakar på huvudet.

Betalar gör man via framdörren med kontanter eller kort och passerar en spärr. Han släppte ju in oss via bakdörren, ett frikort.

Där, pekar en kvinna när vi vill ta en buss mot centrum. En kille i bussen vänder sig om, engelska talande. Varifrån kommer ni?

Kan inte föreställa sig sån kyla, säger han när jag berättar att nyss var det minus trettio. Samma kvällen backade vi ut bilen från garaget och åkte iväg till dansen.. Synd vi inte hann visa honom bilderna i kameran, sommarbilder och vinter.             

Aurora - norrsken- får folk att lysa upp. Särskilt när jag berättar om det vita gnistrande på väg hem längs den smala vägen i min barndom och över himlen ett fladdrande sprakande norrsken i grönt och rött över den lilla ungen.  

                                        ** 

Mannen min tittar på kartan. Även i Metron vill folk oss väl. Kartan över i Rio går att vända och vrida, vecklas ut, tolkas och hanteras på många sätt.

Mänskorna i vagnen följde mannens rörelser med spänning. finns det så stora kartor och många över Rio?

När han senare går fram och kollar metrostationerna uppstår en oro bland de unga mittemot. Jag ler. De ler. De där två behöver hjälp. 

Innan flickan från USA kliver av kommer hon fram och berättar vad som gäller när metron går upp i ljus och tar slut.

En ung sympatisk kille som haft ögonkontakt hela resan, följer oss in till en snabbbuss. Drar två gånger extra så vi slipper leta oss fram till ännu ett kortköp.

Mannen fram med börsen, no no, säger han. När vi ilar mot metroalternativet ropar en officiell dam skynda skynda och ser till snabba bussen väntar.       

                                               **                                     ** 

Vart ska ni? undrade killen som inte kunde föreställa sig vår kyla. Centrum? Centro?

Då ska ni kliva av här, där är Katedralen. Den var stängd. Den nya liknar inget annat och rätt så ful, men till kulturhus för familjer är det gratis. Det nya sträcker sig som ett futuristisk förhoppning ut över vattnet.

Vi möter flottans gossar .Bon tarde, god eftermiddag, hälsar en karl i stilig uniform. På höjden ett kloster och i gamla stan stretar vi i branta backar, hittar ett ställe med soppa. Inramad på väggen intill vårt bord hänger en gammal Halda, Äldre än den maken köpte sen jag börjat skickat in dikter och få betalt.                                            

                                        **

Lunchdags och ännu inte på väg. 

Jag hamnar så lätt i Rio.

Ingen plogare hörs. 

Fortfarande instängd.

Buss finns som alternativ.

Men så pigg är jag ännu inte.   

                                     **

Backar ut bilen, snabbt tar jag mig till mina punkter och allt jag behöver det finns och alla talar mitt språk.

Medan vi var borta rullades ljuset fram.

Jag är frisk. Även mannen är på väg mot sig själv.

                                    **

Gonatt. Sov gott du som tittar in.

Lördag den 16 mars 2019

Konstigt att det inte står nåt om SM i pimpelfiske, tänkte jag förra helgen. Inte konstigt. Tävlingen hålls i helgen. Håller tummarna för paret som berättade om det i Rio.

Solen silar ljus genom det gråa och droppar faller från tak. Hänger du med på en försiktig sväng, sa jag till mannen i morse. Vi kan kolla in pimpelfiskarna, åttahundra anmälda.

Kanske det, sa han. Antibiotikakuren tar slut imorgon.

Jag tänkte fel, säger han till frukost, jag borde haft undertröja i Rio, då hade jag inte fått lunginflammation.

Vill du ha lite papper med dig, undrade jag, det blir lätt lite hostigt och snorigt, men han avstår, säger: Naturen är stor. 

Luleälven likaså och flest fiskande prickar åt isbrytarna till. Åttahundra lät mycket.


                                          ** 

     

Vilken tid åker ni? När vi är klara, sa vi till gruppen. Ihla Grande, ett par timmars resa bort från Rio. Jag hade läst om ön för flera år sen och klippt ut det på nätet..

Och ni vet inte var ni ska bo!     

Billigast ta långfärdsbussen från stora bussterminalen i Rio och boka resan till Angra de Reis i förväg men med taxin vann vi tid

När jag klivit in utanför vårt hotell och sagt några meningar på chaufförens språk om hur mycket jag gillade hans stad och land sträcker han fram sin mobil men en svensk mening Har din fot blivit bättre?

Översättningsprogrammet i hans mobil fixade svaret. Vi berättade om oss, han om sig. Han visar bild på sin lille glade son. Nu är han tretton, berättar han. Med vemod i sin röst.

När vi sagt hej då kom en turistmänniska, följer oss till hamnen och lämpar över oss och andra till en snabb gummibåt.          

Pousada So´Natureza, hotellet vi hittar när vi går runt i byn. Pappan liten tunn, mild som en buddistisk munk och blicken som vore man en uppenbarelse. Sonen engelsktalande. Senare sa han: Ni är mycket ovanliga för att vara gringos.         

Efter alla röda flaggor med hårda vågor längs vår strand i Rios stadsdel Barra, går vi genom byn på ön som att nu, nu är vi hemma i ett hav som vill oss väl.

Mannen vrider och vänder på kartan. Den är lurig. Hamnen ligger till exempel inte åt det håll vi kom. Kan jag hjälpa er, säger en trevlig kille. 

Vi hänger på och klättrar över ner till stranden över stenblock och når Praia Grandes lena sandstrand.. Varmt, lugnt simmar jag ut, här vill jag alltid vara. Mannen kastar sig bakåt och sätter sig i vattnet. Killen som ville hjälpa oss kom från Israel och har två kompisar med sig i vattnet.  

För tre år sen träffade vi två israeliska flickor på Sri Lanka, sa vi. Man kan möta oss överallt i såna här länder, berättar de. Vi hamnar i armén när vi var arton. Fyra år senare släpps vi ut och då! Då firar vi livet livet!

Sen kan vi börja fundera vad vi ska göra sen. Läsa? Jobba?

Vi berättar om vårt liv med familjerna och vänner som kommit från krig och diktaturer till oss i norr.

Ett grupp flickor på stranden har kollat in killarna och sänt lockrop den senaste halvtimmen, som bin förhåller sig till honung.  

En kväll dånar generatorerna, drivs med diesel eller bensin. Åskan som vandrar fram och åter över ön utan att  besvära oss, slår ut strömmen.  

Kvällen mörk, blöt och varm och vägen genom byn liknar stigar med platta våta stenar på. Om ni kan vänta i fyrtio minuter, sa de i byns enda fiskrestaurang. Vi lämnar bara benen kvar. Mest unga här, backpackers.

Dagen därpå i timmar i djungelns hala stigar, regnet varmt. Vi är så små och vi går och går i den rödgula jorden med rötterna synliga och det gröna över oss. 

Vi är från Australien men vi räknar oss som italienare, säger en familj vi möter. Dottern längtar till vattenfallet. Jag ser till det goda, sa kvinnan apropå livet, karln pessimist, nä, sa han, vi har slutat med teve.  Den gör oss inte gott. Dator har vi. Använder den sällan. 

Vi har skymtat varann då och då medan timmarna gått. Yngre människor varnar, ta det lugnt, det är halt. Och där en akvedukt, ett gammalt sjukhus, ett fängelse - vad människan gör tog naturen över, bäddade in i grönt. Killar dyker ner i naturens pooler, längre fram störtar ett vattenfall rakt ner och allt växer. Jag råkar åka kana på shortsen i den blöta rödgula jorden. 

Framme vid stranden tvättar jag springskorna rena. Shortsen däremot. Inte en chans. Fast jag gnuggar dem mot en stor rivig sten.

Andra stenar stora lena, håller ihop som i en ring. En familj. Härifrån kan man välja att vända om, ta taxibåt. Simma runt viken eller gå samma väg tillbaks. Lockar inte.

Den tredje dagen väljer vi närmsta stranden, mannen sätter sig under det täta gröna och läser. Min långe en lilleputt i djungeln som snart kommer fram till min sten och värmer sig. 

Jag simmar, njuter, flyter, simmar, flyter.

Lärde mig flyta vid 51. 

Är det nån idé att vara rädd för egen del. Nej.

Allt är på förhand bestämt, tror jag ofta ibland.    

                                 **

Jag har aldrig hittat ett tunnbröd som smakar så nära det morsan bakade säger mannen som hittade ett kornmjölsbröd från Stöde på Konsum.

Konstigt, säger vi om allt vi var med om i Rio.

Vad roligt vi hade! Och vad som än hände, var det intressant.

Men hade doktorn kommit med ett annat svar  

hade det bara varit hemskt.

Söndag den 17 mars 2019

Sover ikapp och förbi sjukan. Fixar frukost och pulsar ut i mannens stora stövlar. Bilen står i garaget, insnöad. En vit mur mot brevlådan och gatan. Antingen har mannen sovit sig frisk eller. 

Ur sovrummet på gränsen mot eftermiddag kommer han, svettig om ryggen. Jag slår armarna om, tittar upp. Jo. Han ler. 36,5. En brasiliansk antibiotikakur, tvåveckors snart över. Känner du dig trött? Nä. Känner du dig svag? Nä.

Jag tänker på kvinnan från Argentina vi mötte på stranden. Om henne berättar jag inte. Inte idag.    

                                        **                 

Efter tre nätter på ön tog vi stora lugna billiga morgonfärjan tillbaks till fastlandet, staden Angra de Reis.

Mycket fint, hade folk sagt om Paraty, en kulturstad där portugiserna en vacker dag klev iland och påstod: Det här är vårt!

Urinvånare som inte dödades direkt dog av sjukdomar som ingen kommit i kontakt med förut. I kulturarvet flera kvarter portugisiska hus som folk fortfarande bor i och sköter om.

Ska jag boka ett hotellrum, undrade taxichauffören som mötte  oss turister när färjan la till i Angra. Jag hade tänkt oss en snabb tur dit bort, lunch och sen tillbaks. 

Kartor får man knappt tag i. Sträckan hann vi inte kolla upp, 16 km, som härifrån till Skellefteå men i vindlande kurvor och grönska som i djungeln. Mannen gör ännu en taxichaufför lycklig. Jag har ingen växel, sa denne. For family, svarar den karl som är min. 

Äta måste vi. Och så har vi musiker här idag, sa flickan som fick in oss i en restaurang i de kulturella kvarteren. Notan kom med särskild kostnad för musiken.  

Paraty. Staden platt, det regnar. Det ska bli fest om kvällen. Vi räddar oss under ett tillfälligt tak i parken intill vattnet där mänskor samlats. Två kvinnor sträcker fram en liten plastpåse att sätta runt min kamera och undrar: Varifrån kommer ni? Själva kommer de från Chile.                     

Det är tjugotre år sen vi lämnade Paraty, berättar de som flydde hit undan Pinochets välde. Flera chilenare kom till vår stad i norra Sverige, berättar vi. Vi går runt här och letar, inte mycket är sig likt, berättar de.

När vi senare råkar mötas blir det som upptäcka gamla bekanta, oh, säger de, pussar på kind.

På busstationen hade vi bokat långfärdsbussen till Rio. Tjugofem mil ungefär och nästan gratis. Hade tur, bokade de sista och bästa platserna till förmiddagsbussen.

Lägger oss vid åtta, Utanför rummet, utomhus, på andra sidan dörren den försynta portugisiska musiken, två timmar senare blir det tyst. Förutom regnet och en mygga som låter som våra, ett europeiskt arv. Hemma i Rio är myggorna tysta.

Jag ligger här i sängen och våndas, dåligt samvete skaver mer än det onda jag just fått i halsen. Och mannens hosta tilltar. 

Är du lycklig? undrar jag rakt ut i luften. Jaa, sa han. Och vips kom sömnen.

                                  ***  

Och nu måste jag ut och skotta bort den mur som nattens snöfall och gatornas traktorer tryckt in.

Tackat ja till en middag.

För första gången sen vi kom hem.

                                          **

Läste ut AEDDAN igår kväll. 

Gripande släktsaga, poetisk. Äkta.

Manuset som ligger på skrivbordet framför fönstret och väntar. Det vita som pappa ropade in, lastade på Saaben och körde hit. 

När vi just flyttat in i huset.

Han blev så rörd.

Ni står på en bra grund, sa han.

Och nu hör jag traktorn här utanför.

Kanske glad att jag skottat bort det mesta nere vid vägen.


Måndag den 18 mars 2019

Kör till stan genom dimma. Det regnade.  

Parkerar bilen och skyndar mot stan. Den enda bekant jag känner igen på stan är den härlig kvinna från Brasilien jag brukar byta ord med när vi båda har tid att stanna till.

Vartannat år ungefär.

Vi måste ses, säger hon på väg i en bil sen jag berättar varifrån jag nyligen kom hem. Hennes hemland Brasilien.

Och jag åker den fjärde, sa hon. 

                                        **

Sonen svänger in och får sig en kopp. Om ett par dar åker de till värmen han och barnen.

Fick de ledigt från sina skolor? Ja!

Det fanns goda skäl. 

                                                  ** 



                                   


 
   


   


   


 





   


 





Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.11 | 17:25

Såg det idag när det dök upp i ett mail. Ha det gott!
Britt-Inger

...
18.11 | 13:40

Tack Britt-Inger,
roligt att du hörde av dig i oktober.
Undrar om du fick mitt svar.
Glada hej från mig
Aita

...
23.10 | 14:36

"Härinne jäser brödet ..." klippte jag ut; plastade in och har som bokmärke. Du dyker upp i minnet när jag ser bokmärket och det var roligt att hitta dig här.

...
26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
Du gillar den här sidan