Längst bak hittar du det nya. Sån är jag. Tvärsöver.
Noteringarna, en sorts dagbok.
Rakt av. Men läs den gärna
veckan därpå, det kan det ha hänt en hel del.
Onsdag den 3 juli 2019
Förmiddag runt sonens hus. Grundmålar runt fönstren och plötsligt! Ljud som försvann i takt med telefontrådarna men nu! Svalors småprat från skogen neråt sjön. I dessa dagar tar jag allt som ett gott omen. Kikar uppåt taket och där syns mannen, trygg.
Sen vi åkt hem och duschat av oss arbetet drar vi iväg till vännerna och deras barnbarn i huset på höjden ovan Råneälven och snart landar solen i forsen, ett plus ett blir stjärnor. Som det lyser, bländar!
Bonden har sått korn på de stora åkrarna idag. Om kvällen går tranor och storspovar i rad efter rad och plockar upp dem, visar väninnan och fångar dem i sin mobil.
Bon-bon-aporna löser varje problem med sex, de har roligt hela livet, berättar vännen på väg mot lilla kafferummet där släpljus råder efter middan. Som vi då, tänker jag och plötsligt! Min blick fastnar i fönstret, hur många fjärilar finns det i denna festklädda karneval och alla dansar och viker sen av och följer sin färg, sitt mönster, sin sort och nya kommer, det är i kväll det händer.
Torsdag den 4 juli 2019
Tror du att en svan som förlorar sin andre hälft får sig någon ny? undrade jag om den vita som simmade ensam i myrvattnet ifjol. Jodå, sa mannen, det handlar om artens överlevnad. Det lät så tryggt.
Men i år, på väg mot huset i sonens by, ser vi den igen.
En liten fågelunge har otur. Hamnar under bilen, tror vi. Och ödlan! Hur gick för den? Kanske tappade han bara en bit av svansen då klarar sig, hoppas mannen.
Själva är vi i våra krafters nätter och dar och som vi jobbar med roller och pensel på var sin pinne och mannen hittar en mössa åt mig, att trycka in håret i så han slapp klippa av det när vi kom hem. Som om det plötsligt blivit vitt.
Idag är jag glad säger C, vår rumän där vi tittar in i lägenheten han delar med M, den ensamkommande syriska pojken, de går liksom omlott. Han bara lyser när han beskriver sin arbete, sina kompisar, sina chefer.
Det är bara jag som har XL i handskar. Jag vill jobba med C, säger mina arbetskamrater. Alla snälla. Hela gruppen samlas halv sju, lutar sig bakåt, blundar. Det är bara då jag dricker kaffe, säger han. På torsdag morgon sjunger vi: I morgon fredag, fredag, fredag!
Idag kom han från jobbet med röda knän. Då har du knäskurat, sa mannen och klämmer i med en grammatikövning om nuet, dået, framtiden. Att framtiden kan vara imorgon eller precis när vi sagt hej då, förundras han över.
På helgen går jag ut med sin boll till en fotbollsplats, men ingen vill spela, säger han, kanske bättre när det blir varmt. Tre pojkar kom fram och sa: Var bor du? Kan du lära oss? Tusen tillslag är det inte många som klarar. Jobbet ger kondition och dricka vatten i stället för dricka gör underverk.
Fredag den 5 juli 2019 en stor dag.
Nyss - för arton år sen då sjukhuset var nytt - ringer sonen att babyn rullade de iväg åt ett håll, mamman åt ett annat, jag vet inte vart.
Och plötsligt! Dagarna, veckorna, månaderna, åren, decennierna svindlar förbi!
Tack så jättemycket, ursäkta att jag inte svarat, vi har haft mycket att göra på jobbet idag, ringer födelsedagsbarnet från Klubbviken och berättar, pappa och mamma med sina, flickvännen och kompisen. Det är som det ska vara.
Söndag, tidigt kalas med oss och andra, hans tredje och strax därpå det fjärde. Alla vill ha honom. Mer myndig än så kan han inte bli. Det har sina fördelar med delade familjer.
**
På eftermiddan kliver mannen ner från taket och börjar dricka vatten, 2,5 dl per kvart inför röntgen. Va! sa sonens kvinna, åker ni och dansar sen! Jag tänker leva tills jag dör, spelar och sjunger Avant.
Varför skriver du inte i Kuriren, undrar två karlar på golvet. Jag har varit hemma hos dig, har jobbat med din karl. Vi hade många hyss för oss, minns han. Idag tar han ut
en liten flaska ur sin bröstficka, nitroglycerin. Den andre bara saknar.
Dansören med det plötsliga skrattet dök upp som en glad överraskning efter långlång paus. Vad har hänt, sa jag. vaknade du upp helt plötsligt en morgon och var en späd yngling?
Hans skratt en klassiker. Men doften ny. När jag blir pensionär ska jag sitta i gungstolen och röka pipa, sa han då. Tigerbrand?
En annan ungdomlig trillade från sitt träd i fjol somras, fick en platta och spikar inopererade och säger att nu känns det bättre. Sen kom två ynglingar i rad och bjöd upp. Minns pappas ord: Jag brukar bjuda upp de rutinerade.
Känner du inte igen mig? Jag har ju dansat här sen i maj, sa en kvinna som brukat åka med oss från Blackis. Hade gjort sig mycket illa i armen och tar dansen som rehabilitering. Klart jag känner igen dig, men jag bara dansar.
Allt annat - ögonblicksbilder man snurrar förbi.
Mot bilen går vi i regn och med var sin leverpastejmacka från BBK. Sånt man längtar efter när man gett allt och somnat i sängen efter tre sekunder.
**
Forever young, stod det i en dödsannons i DN idag, istället för siffrorna.
BBK säljer inte Björknäsparken, sa en som vet. Men det går inte ihop, ska det bli dans måste vi skaffa sponsorer. Annars dör danskulturen.
Du hade aldrig klarat dig om du inte dansat, fick en en olycksdrabbad veta av expertisen. Om jag inte dansat hade jag inte haft någon att hålla om, minns jag själv från mina ensamma år.
Förr fanns Landstinget.
Region Norrbotten kallas det nya. Här finns chans att bjuda till. Om de har några förebyggande kronor kvar. Det kallas kultur.
Lördag den 6 juli 2019, sexton grader som bäst.
Två skogsduvor
under syrenerna.
Köra ner markisen eller upp och duvorna flyr.
De små grå
sprätter frön, oskalade.
Talgoxen tar ett frö i taget, hittar sig en gren
och skalar. Fröet hans eget.
Gråsparvsunge, ullig, letar mellan plattor av sten
Hur ska det gå? Syskonen runt den och föräldrarna.
Bofinksparet alltid två
Alltid nära.
__
Hur många nyanser finns det i mörkgrått? undrade vi i färghandeln idag.
Efter fem veckors jobb ungefär, närmar det sig vad man brukar kalla att måla om huset.
Själv kom jag hem ett par dar med vita streck på kläderna. Resten föll på mannen min. Dramatiskt.
Söndag den 7 juli 2019,
Ett grupparbete, sa familjen när vi kom och dukade fram tårtorna. Som på ett lyxigt konditori. Vi tror oss veta vem som hållit i hantverket och sagt: Gör så här! Att ha en flickvän i familjen är stort.
Jag höll ett tal om hans liv 0-6 år. Annars pratar vi alla om allt möjligt och glömmer vems dag det är.
Kollar gråskalor till exempel. Imorron ut i färgbranschen igen. Beställa fyra nya burkar att ta hem till sonens hus och jämföra.
Måndag den 8 juli 2019, och solen tillbaka.
Tar oss till Björknäsparken en söndag och folk samlas i en oväntat lång och regnig kö redan innan Serenad kör igång.
Han som ensam satt i luckan, det blev som ett överfall men bra, sa han.
Var håller han hus om somrarna, hade jag tänkt om en Blackisdansör som stod bakom oss i kön och tog sig en mugg vatten när han kom in. Snart ska de bort, de i plast, sa mannen min. Dom är inte farliga, det blir bara som vatten, sa han.
Nu ska man ge sig på skogen i stället, tänker jag.
Skogen och mossan och alla djuren som där bor. Doften. Och de små som inte syns om man inte tittar riktigt nära.
Och solen den skiner, sa han med mörka rösten. Den andre spelar saxofon. De kommer från Ö-vik, sa mannen, som minns svänget i pratet när han var liten.
Vilken fart, man hinner med många, sa mannen min på väg hem om motionsdansen villkor. Som en tombola, sa jag. Ja, sa han.
__
Och nu är det måndag och motvind över Bergnäsbron. Gym håller öppet, kroppen glad. Liksom mänskorna. Mannen jobbar på.
Hemma efter gym och Willys. På väg ut möter jag en flicka och hennes pappa på väg in. Vi sågs på den trevliga midsommarfesten.
På väg hem har jag tur. Medvind råder.
Läser just Niklas Rådströms om "Som har inget redan hänt" (så står det, om det inte är ett feltryck) som kommer i höst på Bonniers.
Om när han drabbades av en akut blodcancersjukdom. I sommar ska han genomgå en stamcellstransplantation.
Onsdag den 10 juli 2019, sjutton glada grader.
När mannen svängde in från dagens arbete igår med vita streck på jobbarkläderna gick jag barfota ut, hur är det?
Han öppnar bildörren och den 9 juli är en sån där riktigt varm och sommaraktig dag. Sov dåligt natten innan och laxen inte perfekt men jag har stekt ett par räddningsplankor att börja med.
Snart kommer sonen, hans kvinna och favoritflickan min med nya systern och flickornas killkompis. Delat tält hade de och sovit på studsmattan, bekvämt och sen kan man hoppa! sa pojken senare. Hade legat i blöt hela dan och blev mätta hos oss.
Hade glömt köpa potatis, annars hade jag inte cyklat till Konsum och fått bli glad. Vilken fin son du har, han har hjälpt oss mycket med vår hamn, han har stora grejer att hantera.
Som vi.
Falla från hög höjd och ta stegen med sig, inte farligt om huvudet håller och doktorn syr ihop det som är trasigt med hjälp av undersköterskan. Ni gör det mesta, sa jag till henne, jag har mött dem förut.
Vad sjukhuset senare ringde och sa om de två vita fläckar de vid närmare granskning av plåtar har legat som en bakgrund i oss i 23 dar och nätter.
Antingen inget eller det värsta, sa doktorn från vårdcentralen, snabbsänkan bra men den gammaldags något förhöjd, jag vill ha fler blodprov och en kontraströntgen, sa hon och ska höra av sig i veckan.
Men mannen precis som alltid, jobbat friskt och skrynklat ihop underlakanet med mig på ett härligt sätt.
Allt som det brukar vara. Och som vi har dansat!
Ensam händer det att jag fallit djupt. Och ibland styr mannen bilen åt ett håll fast han skulle åt det andra.
Annars är jag ett snäpp före, hittar ett ord. En chans. Stamcellstransplantation. Som författaren Niklas Rådström ska göra i sommar.
Jag gick som sagt ut och sa hej till mannen, hur har dagen varit?
Doktorn ringde när jag var på väg hem, berättar han innan han ens klivit ur bilen.
-Hon var glad, doktorn.
Jaha, sa jag,
då behöver du och jag inte träffas mer!
Sen kommer hela gänget och slår sig ner vid bordet och alla blir glada och mätta.
Och här sitter hon och ler, sa mannen om mig till dottern om kvällen.
**
Inatt sov vi elva timmar.
Har jag nåt att göra därborta?
Nä, säger mannen. De måste först välja färg.
Plötsligt är inget bråttom. Så skönt det kan vara.
Så jag skriver och gör vad jag ska i köket och cyklar till stan. Först begravningsbyrån. Lämna över ett telegram i efterskott.
Så kallt det blåser, sa en cyklande kvinna utanför Willys med ett huvud utan hjälm och vitt och vackert hår, jag kommer från Mjölkudden. Nä, säger hon om hjälmen, jag gav bort den.
Jag berättar vad en bekant sa igår. Om ett moppegäng på Bergnäsbron som fick en kvinna på fall, hjälmen sprack, det blev akuten, intensiven. En annan hörde sitt namn, vände på huvudet, föll, skadade knäna och hjälmen sprack även då och akuten. Men tänk om de varit utan!
Jag har min för att hålla håret på plats, peppar jag. Det finns nya snygga vita och säkra. Passar dig.
Ja, sa hon, det är besvärligt när det blåser i håret.
Inne på Willys lyfter jag upp den rullande hunden lite omständligt precis vid ingången. Du står i vägen, säger en karl. En annan hinner ikapp och skrattar, säger: Du borde ha en backspegel. Ja. Eller nej.
Först i backspegeln vet man hur det blev.
Knäpper mina händer varje kväll.
Mannen tycker om att gå i kyrkor.
Vi stod vid Domkyrkans port efter tolvslaget vid nyår.
Den var låst. Vi k
ände oss övergivna.
Torsdag den 11 juli 2019, ännu en välsignad dag. Sol och lycka.
Lycka till, sms-ade en viss farmor i morse.
14.25 ett pling från älsklingspojken.
Jag klarade det!
Rör inte spaken, sa hans pappa när pojken var två.
Och garaget fick sig en buckla.
Vid tre lärde han sig backa med släp.
D
et enda han önskat sig, ett pääp.
Vart fick du köra idag? Till Ormberget och tillbaks.
Även i år har vi en unge på gården som efter första flygturen från boet inte vågar göra det igen. Föräldrarna oroliga och syskonen. Tacksam att de mina har vågat.
Ringer favoritkusinen och berättar om hotet, det som nyss blåste bort. Allt okey!
Och hon: Måste kännas som om ni fått en miljon, ja mer.
Inget mer värt än hälsan!
Mannen kör klipparen. Den kom när han kom.
Du ska böja sig fram och dra på en grej som är för kort eller för lång?säger han och visar trolleritricket. Då går den, tipsar han.
Jag knäpper mina händer varje kväll.
Jag minns min första bön: Gode Gud gör så att det slutar regna, så jag får gå på fotbollsmatchen.
Regnkläder hade vi inte. Vi hade kläder.