Det skulle vara maken och jag hela livet
men det blev att tända ljus på hans grav
Efter de första åren sa en medsyster
det var hårt,
men nu har vi gjort bort vårt.
Fast tänk sa jag,
om man har tur och får bli kär igen.
Då får du skylla dig själv, sa hon.
(ur Helt oväntat 2007)
Måndag den 9 september 2019, sol, femton grader och ingen minns min namnsdag, Anita kom sent in i almanackan. Själv blir jag lika förvånad varje år. Firar med att torka fönster runt huset, cykla till gym, träna mig pigg och cykla vidare till Willys.
Bor du kvar där än? undrar en kvinna som snart flyttar från sitt, jag ids inte renovera, pojken tar över.
Jag måste ha en honungsmelon varje dag, säger en kvinna som brukar simma i älven, men sen inälvorna frös och det inte hjälpte med varm dusch, har jag blivit försiktig.
Hem är det bländande ljus och medvind. Trampar hur lätt som helst uppför Konsumbacken.
Var bor ni nu? undrade en journalist i lördags sedan hon granskat vårt yttre.
Och du? sa jag.
Du är alltså en stannfågel du med, sa jag.
Apropå namnsdag kom ett grattis-sms från sonen i söder. Det är inte alltid morsan som kommer ihåg deras.
Tisdag den 10 september 2019, grått, dimmigt, regn, går ut i shorts.
Tre månader nu sedan mannens fall och framtanden som sprack tog två timmar att operera bort. Bättre än i Texas där han sövdes för att ta bort en frisk visdomstand.
Medan han gapade på Porsön ringde Sunderbyn till mig. På lördag kortar de kön till Magnetröntgen. En av inbjudna är min. Så han får det gjort, som sköterskan sa. Det ilar till.
Idag kändes bråttom att göra vad han pratat om göra sen han kom. Spraya den lilla kristallkronan ren så den börjar gnistra till exempel. Jag fortsatte med vad jag började göra igår och väckte en stackars Benjaminfikus i sista minuten.
Ska vi köpa fler såna där vita genomskinliga gardiner som den jag har i arbetsrummet att dra ner och dämpa utsikten med? Nä, sa mannen, så där kan han inte få ha det.
Onsdag den 11 september 2019, femton grader och solen tittade just fram ur det grå.
Och du trampar, konstaterar en karl av den killaktiga sorten utanför Willys, fem kilometer hit, lika långt tillbaks på Bergnäsbron och uppför Konsumbacken.
Ska du nånstans får du göra det själv, så var det när jag var barn. Gå eller trampa på. Först som tonåring skaffade pappa bil, en Folkvagn. Hur tänkte han? När han satte sig gungade Folkan till.
Vem skulle skjutsa mig till dansen om inte han. Han älskade att dansa. Den enda flicka som sa nej blev hans öde. Hade bara följt med för att vakta väskor. Sen var det slutdansat. Jag dansar även för honom.
Serenad spelar på Blackis ikväll, den där orkestern på två man från Ö-vik som snabbt fyller dansgolvet
.
**
Vad får man göra i ett stadsplanerat villaområde utan bygglov? Att plötsligt bli granne med ett Industriområde tar på krafterna. När sönerna var små tryckte de näsorna mot fönstret och sa: Tatto.
Nu ser vi en stor gul traktor, en svart bil, en ännu större svart, ett släpvagn och en fyrameters hög friggebod så fort vi tittar ut. Det gör ont. Sedan nye grannen flyttade in har sex olika bilar, en fyrameters hög buss och en lika stor husbil, rört sig i vårt synfält sedan han en mörk höstkväll plockat bort staketet och öppnat en ny utfart med tre bilars bredd och två bilars längd på en annan gata än hans adress.
Vad gör man när man inte längre känner igen sig. Sätter sig längst in på altanen, tar en kopp, blundar, tackar sina träd.
Fyrameters häckar mellan oss och käre grannen var det aldrig tal om. Idag skulle vi ge guld för den planteringen.
I april tog en kunnig handläggare ärendet som ett tillsynsärende med nummer 324 och la fram det till en inspektör.
I september ringde jag och undrade hur långt ärendet kommit. Inget har hänt, sa den som svarade. Vad händer egentligen därborta, sa jag. Svaret blev: Ingenting.
Gäller svensk lagstiftning även i Luleå?
Torsdag den 12 september 2019, på väg hem efter dansen var graderna desamma som nu.
Låg du vaken? säger kvinnan när hon smyger upp.
Inte nu, svarar han.
Du är lika pigg och snygg idag som den tionde juni, lugnar hon.
Han tittar ut, konstaterar att den vita fyra meters höga bussen kommit tillbaks och gör traktorn, bilarna och den fyrameters
höga Friggeboden sällskap.
Den där luckan i framtänderna efter den friska tand som sprack när han föll framkallar ett gulligt leende som hans kvinna inte sett förut. Det får hon njuta av en vecka till.
Kväll och kubanska familjen har åkt. Köttsoppan en succé. Och barnen lekte och vi vuxna hade sitt och sen fick jag hjälpa till med träna-läsa-skriva-ljuda-ihop orden med små bokstäver med flickan som fyllde sju i juni. Jag kan inte ljuda på svenska, sa mamman. Är det där en lärobok, sa mannen min. På måndag kör vi en repetition. Du vet vad det betyder, sa jag. Och det visste hon.
Mannen hjälpte pappan med bilen, t ex hur man inför vintern måste anpassa graderna i spolarvätskan, men kylarvätskan ska vara likadan oavsett grader. Fyrtio år och bilägare för första gången.
En
läckande slang hade av förre ägaren fått en kattstrypare. Blev inte bättre för det, så jag tog bort den och klippte av den och drog på den igen, berättar han.
Vid hej-då-et kan inte kubanska pappan låta bli att lyfta upp mig och jag hojtar: Din rygg lever farligt!
Mannen jag lever med har tagit många risker under sitt yrkesverksamma liv. Samt med naken överkropp bytt ut eternitplattor, asbest, jag har sett bilder. Jag ryser, jag fryser.
I morgon kör han och två andra 70-plussare till Malmberget med tre andra i var sin bil som passagerare - tjugofem mil dit, besöka en gruva och så tjugofem mil hem igen.
Fredag den 13 september 2019, sol och tretton grader.
Igår trampade jag till gym i nitton, sommarklädd.
Idag tar jag itu med jobbet med manushögarna, finns något värt att spara? Som att leta guldkorn i sand. Sanden väger 4,6 kilo.
Nu först har jag förstått att du är sambo med Anita som jobbade på högskolan, ringde en karl och sa till mannen sen vi setts på Kulturhuset. Länge sen jag läste henne på Kuriren.
-Hon sa upp sig 91 för att skriva och skrev i tidningen tills hon förargade han däruppe.
-Men hur gick det leva på det? sa karln i samma bransch som hans. Och låter precis som när han själv kom in i mitt hus. Och nu lämnar en redogörelse med samma ton.
Bevisligen lever jag och har hjälpt de som behövt hjälp. Mitt hus kvar efter alla år och renoverat långt innan mannen kom och då var det dags för badrummet. Det kan vi göra sen! Om tio år! sa han. Rösten oavbrutet enträget. Jag häpnade. Hade han glömt att han nu bodde i ett annat hus. Allt som gäller huset dras från husägarens autogiro.
Jag är en av de få i länet som klarat mig på mitt författarskap. Bra gjort, sa mannen faktiskt när han förstått att "det går att klara sig på sånt där."
Ett träd med många grenar, kvistar, blad.
Ett träd med starka rötter. Ett träd som vattnats.
Inte slutavverkas.
Telefonförsäljarna har slutat ringa till mig
sen jag om och om igen i samma andetag sagt:
Tack för att du ringde men jag är så nöjd.
Minns när jag i väntan på bussen stod och kände doften av parisare. Skoldagen lång. Andra fick minsann. Hemma klagade jag för pappa. Han öppnade sin börs, hällde ut allt och sa: Hejn sko vä klar oss på ållihoupen. På det här ska vi klara oss allihop.
I Lyckoslanten höll jag på Spara.
Lördag den 14 september 2019, tio grader, luften oktoberklar.
Efter dryga tre månader dags. Med magnetröntgen syns allt. Usch. Å andra sidan har de misstänkt mycket i månader och inget stämde.
Snörvlade över Kuriren i morse. Två människor steg fram ur dödsannonserna. Den förste minns jag från högskolan, en entusiast. Den andre Bergsskolans bäste lärare, en god människa, han såg alla. Tog med yngsten min och andra i högstadieklassen till Italien, maken var en av de föräldrar som följde med. När italienska killar stod utanför hotellet och ville gå ut med hästtjejen, visste hon varken in eller ut. Vände sig till läraren och ropade: Ove! Vilken ska jag ta?!
**
Var det jobbigt? Inte särskilt säger mitt du som kommer ut efter en dryg halvtimme i "stenkrossen".
Öronproppar i och hörselkåpor på.
Olika ljud, ibland som när en traktor backar eller en lastbil, beskrev han.
Känns det likadant i kroppen nu som i början av sommarn?
Ja, inte känner jag nåt särskilt.
Det kan dröja innan du får svar, sa sköterskan. Mitt du skjutsar mig hem och kör sen iväg till Bergsmannaföreningens 200-årsjubileum, lyssna på föreläsningar och lunch. På kvällen mingel iförd mörk kostym och middag. Måste leta fram min klänning.
**
Låg vaken i natt och tänkte på vår vän C. Hoppas hoppas att de inte släpper denna glädjespridare som ser till att allt är glänsande rent och hygieniskt in i varje vrå och höjer arbetsmiljön med sitt sätt. Tummen upp! har han fått vid varje inspektion och chefen och andra har klappat på hans arm. Bra! Han har inte missat en enda dag,
Om jag inte får fortsätta på Sunderbyn efter projektet åker jag tillbaks till Rumänien, säger han. I oktober nästan sju månader sen han sagt hejdå till familjen. Man kan säga att han har gjort sin värnplikt, sa jag till mannen min i morse.
**
Dansade ni igår, det orkade inte jag, sa blondinen i lördags och kom mig nära, jag var helt däckad men nu är det bättre, fortsätter hon och klappar om mig. Hon eller åtminstone jag
borde hållit våra munnar stängda, säger min hals idag.
**
Söndag den 15 september 2019, en dag som svänger.
Ringer C. Rösten mörk. Det finns en gräns för hur länge en man som han kan vara utan sin familj. Och hur länge orkar hon och barnen längta?
En egen lägenhet här i stan låter som en vision. Men han som är min är idog och speciell. Om han ringt fem gånger till denne humanistiske hyresvärd som inte svarar, det är ju söndag, nog ringer mannen min en sjätte och då har en av hyresvärdens lägenheter precis blivit ledig. Perfekt för C och hans familj..
Vad var det jag sa, sa jag. Framåt, framåt. När det är som mörkast då vänder det.
Jobba, jobba och sen vara med familjen. Gå ut och promenera, sitta i soffan och prata, leka, skratta, säger han, familjens stöttepelare. Det vanliga, de viktigaste har varit så långt borta. Pappa, när kommer du?
Och nu. Han ringer. Alla gråter glädjetårar.
**
Igår kväll
Mingel med utsikt mot Norra Hamn och middag i Lilla salen där den tekniska vetenskapens födelse firades. Det började för 200 år sen med berg och nyfikenhet och fortsatte med utbildning. Vilket berg som var först? Falu koppargruva.
Jag har klippt ut dina krönikor, berättar en glad kvinna under minglet och på alla en liten bild. Förstår inte, sen dess har det gått trettio år och mer och du ser likadan ut.
Ni sätter er vid ungdomsbordet, påpekar de som går ut skolan till våren.
Så bra tyckte vi, då väger det jämnt.
Mitt emot satt ett par, det såg jag direkt. Som bonus. Hon från Luleå, han från Borås. Förr älskade han kött, hon vegan. Kärleken starkare än så. Vi blev ihop i våras, sa ett annat. Ett tredje par tyckte båda om att dansa.
Den glada kvinnan från minglet har en karl med röst och karisma, han ser till att feststämningen kommer igång direkt. Liksom Embla, en kör med tjejer golvade oss alla.
Högskolans första årskull var 72-orna och firades med ett honnörsbord. Mannens elever i samma ålder som han.
Maten? Hungrigast var jag på förrätten. I stället för kött blev jag sugen på det veganska.
Sen var det killarna vid ungdomsbordet som klev fram och öppnade sina strupar. Häftigt! Ni lät som tibetanska munkar, sa mannen. Det var meningen, säger killen mittemot honom. De liksom Emblakören flickor går ut till våren, om jag fattade det rätt.
Medan vi gick dit man behöver efter lång och trivsam
sittning hade borden delat sig till ett dansgolv och orkestern suverän. Vi först som sist. I två timmar. Jag förstår att det är du som lärt honom, sa en av hans 72-or, det gjorde du bra. I slutet av kvällen dock. Som innan.
Vart alla andra tog vägen? Det fanns en bar.
Några unga som vi satt bredvid under middan kom tillbaks och dansade, de med. Underbart, sa en tjugofemåring som Let´s dans-ade med mig.
Jag kände mig rutinerad.
Innan efterrätten och dansen en officiell uppställning på scenen i bländande ljus. Hur många var vi? Ungefär 200, tror mannen. Jag vill inte synas, sa en kvinna som gillar dans. Håll i mig, sa jag. Säg Iiiiiiiii, sa fotografen.
På väg hem vid halv två stannade vi till i baren. Här är du nu igen, sa en bekant.
Ibland är det roligt, sa en professor om jobbet men mest är det stressigt. Det säger alla. Allt ska gå fort och allt handlar om pengar. Man har inte råd att anställa och då är man ensam, har ingen att resonera med.
Måndag den 16 september 2019, sol och höstens första ensiffriga dag, graderna nio.
Mina två cembratallar tappar barr vartannat år var. Mannen med krattan samlar just ihop till första säcken. Bra att ta med till hans stuga vid Furufjärden och lägga på avloppsbrunnen som isolering.
På 3.200 meters höjd i indiska Himachal Pradesh kom grabbarna som jobbade åt honom och begärde ledigt när det var dags, berättar han. Hela byn ställde upp mangrant. Byäldsten fördelade områdena med cembratallarnas barr på marken och folk la dem i säckar, ofta åsnor som tog hem dem. Under vintern användes barren som strö till korna i lagårn, längst ner i bostadshuset. Korna fenomenala på att klättra, berättar han som vid den tiden råkat fylla 50. Bjöd in många och ingen kom.
**
Först fixade han isoleringen avloppsbrunnen vid stugan. Samma väder imorgon? ringde han sen och undrade. Nä, då blir det regn. Varför undrar du det?
Jag börjar med att dra upp båten så dottern inte bänglar och gör illa sig och risken är att hennes karls rygg inte heller är så bra. Och pojkarna måste bli åtminstone tjugo för ett sånt jobb.
När han dröjer och inte svarar ser jag syner framför mig.
Tisdag den 17 september 2019.
nio grader och spridda skurar över nejden.
En artikel i Norrköpings tidningar om en husförsäljning i Skärblacka där man jämförde ett försäljningspris med ett annat höjde ljudnivån här hemma.
Jag läste mellan raderna och fick veta att jag inte kunde räkna. Han gick på siffrorna och placerade dem på fel hus.
Vi är så olika att ni är lika, sa en kvinna som han jobbat med.
Och det är inte alltid den som skriker högst som vinner.
En repris från vår första tid.
Men hur GÅÅR det med G, sa en av hans ingifta släktingar.
Vi har väldigt roligt när vi är tysta, sa jag.
Men då så, sa hon.
**
Mannen min sitter och tittar ut mot den röda Dahlian. Hon tycks trivas med fötterna i vatten, säger han.
Inte mamma såvitt jag vet. Att föräldrar gick ner och badade? Det minns jag inte. Kusinens pappa brukade simma men bara på sommarn.
Vad länge hon blev, sa pappa denna oktoberdag, just hemma från jobbet. Han var väl hungrig eller rädd att nåt hade hänt. Normalt fanns mat på bordet så dags.
Han tog Folkan ner till ån och där stod hon, iskallt sjöblöt. Hade halkat av den isiga bryggan, tagit sig upp och fortsatte skölja tvätt.
Den stora tvättkorgen brukade hon lasta på cykeln.
Den som maken min fick när hon slutat cykla. Den jag cyklar på varje sommar, till stan, till gym, till Willys, ja till och med till den lilla bit vi har till Trolltjärn. Brukar vara skönt att ställa sig i en varm dusch sen.
Du nöges koma opp dö blij sjuk! sa pappa den där oktoberdagen. Du måste komma upp, du blir sjuk!
Vem sko då jära klartt, sa mamma. Ja. Vem skulle då göra klart.
**
Tänk om man vaknade en morgon vid att man var död,
sa hon en gång.
Minns hur förvånad jag blev.
Att hon.
Som sa att hon inte trodde på nåt.
Trots att hon en en gång i småtimmarna drömt om en ballong som kom flygande. Plötsligt med svärfars ansikte i. Sen sprack den.
På förmiddagen kom grannens med budet, de hade telefon.
I begravningsannonsen framgick exakt när han gick över gränsen.
Och här sitter vi långt senare och lever och har oss och livet är härligt bekvämt och häftigt medan maskinerna sköter jobbet.
Överraskade de mina i söder idag. Skickade en stor bukett, ni får dela den på mitten om ni vill sa jag och sjöng Ja må hon leva uti hundrade år till svärdottern vars båda föräldrar lever. Hennes farmor levde längre än hundra. Hennes mormor och morfar är cirka nittio.
Mina pojkar har bara mig. Jag är så stolt över dem. Och över de barnbarn som maken inte hann träffa.
Imorgon fyller äldsten min år.
Vi blev överraskade, sa han om blomstren,. Det var meningen, sa jag. Snart ses vi!