Välkommen!

Den här bilden togs på min gård den 30 juni 2017 En kamera som min med 8 M (måttligt antal pixlar) visar även själen. *** Det ska vara lätt att kontakta dig, sa en läsare. Mejladress: anitab.nilsson@hotmail.com Mina tel.nr. 0920-12631, 0730-910929. Postadress: Anita Nilsson, Snasavägen 1, 972 51 LULEÅ ** NOTERINGAR - en sorts blogg. Längst ner på sidan.

Noteringar

Lyhört - 313 sidor och innehållsförteckning längst bak i boken - finns hos bokhandlaren och på nätet, du kan även beställa den och mina andra böcker - se fliken Köpa böcker.

Kort presentation av boken   

Stillsam humor, vässad penna, skrev Btj-recensent. 

Makten darrar. Och livets sköra tråd.            

Först är du långt ifrån, sen närmar du dig och snart är du alldeles nära, sa en läsare.                       


                                          ***
Kolla gärna in sidorna till vänster. Där hittar du bland annat Barndom, Böcker, Köpa böcker, Verksförteckning.

Mina elva böcker samt de viktigaste antologierna m m. 

Nu hittar du den som sagt i fliken till vänster, tillsammans med BANG - om ord.       

     
                                    ***                

Ibland hör läsare av sig, ofta när man som bäst behöver det.

Medan jag våndades under arbetet med Lyhört i våras kom ett brev från en läsare från Motala.    

" Först läste jag och blev djupt berörd av "Efteråt" och rekommenderar den för alla som förlorat en livskamrat.  Nu har jag just läst "allt hör ihop". Jag förundras och jag skrattar. Du skriver så BRA! "                                    

                                    ***                            

Blev medlem i Sveriges Författarförbund 1988. Två böcker av litterärt värde krävs. Skrivandet som yrke tog alltmer av min tid.    

Den 19 juni 1991 lämnade jag den fasta och statliga anställningen har sedan dess levt på mitt författarskap, ett träd med många grenar, kvistar, löv.    

Då hade barnen lyft mot egna liv, arton och tjugo år unga. Hade jag anat att maken redan 1995 skulle gå till evigheten, hur skulle jag då ha vågat?

Om jag ångrat mig? Inte  en endaste dag! Har man fått gåvan ska man använda sig av den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

Det sägs att jag är rolig. Det beror på. Läsaren skriver minst halva texten.

Mina böcker och texter har använts i ett tjugotal antologier, tonsatts och som texter på vykort och almanackor och i andra sammanhang, bland annat på högskoleutbildningen och i riksdagen.

     
Det häftigaste med att skriva är just språket. Och vad annars har jag skrivit? Klicka på böcker, längst upp till vänster.

Apropå kärlek spelar barn och barnbarn i en särskild division och alla på guldplats. 
Älskar min plats på jorden här på Bergnäsets tallhed, ett par kilometer från Luleå centrum. Nära Trolltjärn.
    

                                       **

Övrig information: 
Debuterade 1985 på Bonniersförlaget Viva med diktboken I stället för rapport och erhöll Norrländska Författarsällskapets Rörlingstipendium samma år, numera benämnt som Norrlands författarpris. Delar av debuten blev ett TV-program med samma namn.    

Har även erhållit Luleå kommuns kulturstipendium, Norrbottens kulturpris (från Ragnar Lassinanttis fond) samt en antal rese- och arbetsstipendier från Författarförbundet, Författarfonden samt Författarnas Fotokopieringsfond. 

Vill du veta mer? Under Verksförteckning till vänster på hemsidan hittar du som sagt var en sammanställning.      

Varje vecka sedan 1 mars 1990 - 26 november 2016 har mina texter nått läsarna i Norrbottens-Kuriren. I Göteborgsposten från den 1 juli 1991- augusti 2016. 
 
Författarbesök och skrivinspiratör i hundratals klasser. Ord från arrangörer: Hon är en pärla. Hon får alla att känna sig sedda.

Hon är en av de pitebor som förmår trollbinda sin publik,, skrev Östersunds-Posten. Hon kom med ljuset, skrev Helsingborgs dagblad.

Mina telefonnummer : 0920-12631 eller 0730-910929.  
Mejladress:anitab.nilsson@hotmail.com

Noteringar


     










Alla behöver någon, något.

Att leva är så häpnadsväckande att det lämnar mycket litet utrymme för andra sysselsättningar.   Emily Dickson.

Det finns tre perioder i livet: ungdomen, medelåldern och "vad pigg du ser ut".   Nelson Rockefeller   

Det glada hjärtat lever längst  William Shakespeare          
    
När plan A misslyckas har vi alltid resten av alfabetet, Leosje . 

Glada ögon ger din fiende bekymmer  Hjalmar Söderberg  
                              
Titta aldrig ner på någon, om du inte håller på att hjälpa honom upp. Jesse Jackson 

Jag gjorde det bästa jag kunde och när jag förstod bättre, gjorde jag det bättre.   Maya Angelon

Öga för äga gör världen blind , Mahatma Gandhi 

                                           **

Längst bak hittar du det nya. Sån är jag. Tvärsöver. 
Noteringarna, en sorts dagbok.  Rakt av. Men läs den gärna  veckan därpå, det kan det ha hänt en hel del.
 
Onsdag den 3 juli 2019

Förmiddag runt sonens hus. Grundmålar runt fönstren och plötsligt! Ljud som försvann i takt med telefontrådarna men nu! Svalors småprat från skogen neråt sjön. I dessa dagar tar jag allt som ett gott omen. Kikar uppåt taket och där syns mannen, trygg.

Sen vi åkt hem och duschat av oss arbetet drar vi iväg till vännerna och deras barnbarn i huset på höjden ovan Råneälven och snart landar solen i forsen, ett plus ett blir stjärnor. Som det lyser, bländar! 

Bonden har sått korn på de stora åkrarna idag. Om kvällen går tranor och storspovar i rad efter rad och plockar upp dem, visar väninnan och fångar dem i sin mobil. 

Bon-bon-aporna löser varje problem med sex, de har roligt hela livet, berättar vännen på väg mot lilla kafferummet där släpljus råder efter middan. Som vi då, tänker jag och plötsligt! Min blick fastnar i fönstret, hur många fjärilar finns det i denna festklädda karneval och alla dansar och viker sen av och följer sin färg, sitt mönster, sin sort och nya kommer, det är i kväll det händer.


Torsdag den 4 juli 2019
Tror du att en svan som förlorar sin andre hälft får sig någon ny? undrade jag om den vita som simmade ensam i myrvattnet ifjol. Jodå, sa mannen, det handlar om artens överlevnad. Det lät så tryggt. 

Men i år, på väg mot huset i sonens by, ser vi den igen. 

En liten fågelunge har otur. Hamnar under bilen, tror vi. Och ödlan! Hur gick för den? Kanske tappade han bara en bit av svansen då klarar sig, hoppas mannen.  

Själva är vi i våra krafters nätter och dar och som vi jobbar med roller och pensel på var sin pinne och mannen hittar en mössa åt mig, att trycka in håret i så han slapp klippa av det när vi kom hem. Som om det plötsligt blivit vitt. 

Idag är jag glad säger C, vår rumän där vi tittar in i lägenheten han delar med M, den ensamkommande syriska pojken, de går liksom omlott. Han bara lyser när han beskriver sin arbete, sina kompisar, sina chefer. 

Det är bara jag som har XL i handskar. Jag vill jobba med C, säger mina arbetskamrater. Alla snälla. Hela gruppen samlas halv sju, lutar sig bakåt, blundar. Det är bara då jag dricker kaffe, säger han. På torsdag morgon sjunger vi: I morgon fredag, fredag, fredag!

Idag kom han från jobbet med röda knän. Då har du knäskurat, sa mannen och klämmer i med en grammatikövning om nuet, dået, framtiden. Att framtiden kan vara imorgon eller precis när vi sagt hej då, förundras han över. 

På helgen går jag ut med sin boll till en fotbollsplats, men ingen vill spela, säger han, kanske bättre när det blir varmt. Tre pojkar kom fram och sa: Var bor du? Kan du lära oss? Tusen tillslag är det inte många som klarar. Jobbet ger kondition och dricka vatten i stället för dricka gör underverk.

Fredag den 5 juli 2019 en stor dag. 
Nyss - för arton år sen då sjukhuset var nytt - ringer sonen att babyn rullade de iväg åt ett håll, mamman åt ett annat, jag vet inte vart.

Och plötsligt! Dagarna, veckorna, månaderna, åren, decennierna svindlar förbi! 

Tack så jättemycket, ursäkta att jag inte svarat, vi har haft mycket att göra på jobbet idag, ringer födelsedagsbarnet från Klubbviken och berättar, pappa och mamma med sina, flickvännen och kompisen. Det är som det ska vara. 

Söndag, tidigt kalas med oss och andra, hans tredje och strax därpå det fjärde. Alla vill ha honom. Mer myndig än så kan han inte bli. Det har sina fördelar med delade familjer. 

                                        **

På eftermiddan kliver mannen ner från taket och börjar dricka vatten, 2,5 dl per kvart inför röntgen. Va! sa sonens kvinna, åker ni och dansar sen!  Jag tänker leva tills jag dör, spelar och sjunger Avant. 

Varför skriver du inte i Kuriren, undrar två karlar på golvet. Jag har varit hemma hos dig, har jobbat med din karl. Vi hade många hyss för oss, minns han. Idag tar han ut  en liten flaska ur sin bröstficka, nitroglycerin. Den andre bara saknar.

Dansören med det plötsliga skrattet dök upp som en glad överraskning efter långlång paus. Vad har hänt, sa jag. vaknade du upp helt plötsligt en morgon och var en späd yngling? 

Hans skratt en klassiker. Men doften ny. När jag blir pensionär ska jag sitta i gungstolen och röka pipa, sa han då. Tigerbrand?

En annan ungdomlig trillade från sitt träd i fjol somras, fick en platta och spikar inopererade och säger att nu känns det bättre. Sen kom två ynglingar i rad och bjöd upp. Minns pappas ord: Jag brukar bjuda upp de rutinerade. 

Känner du inte igen mig? Jag har ju dansat här sen i maj, sa en kvinna som brukat åka med oss från Blackis. Hade gjort sig mycket illa i armen och tar dansen som rehabilitering. Klart jag känner igen dig, men jag bara dansar. 

Allt annat ögonblicksbilder man snurrar förbi. 

Mot bilen går vi i regn och med var sin leverpastejmacka från BBK. Sånt man längtar efter när man gett allt och somnat i sängen efter tre sekunder. 

                                       **

Forever young, stod det i en dödsannons i DN idag, istället för siffrorna. 

BBK säljer inte Björknäsparken, sa en som vet. Men det går inte ihop, ska det bli dans måste vi skaffa sponsorer. Annars dör danskulturen. 

Du hade aldrig klarat dig om du inte dansat, fick en en olycksdrabbad veta av expertisen. Om jag inte dansat hade jag inte haft någon att hålla om, minns jag själv från mina ensamma år.  

Förr fanns Landstinget.  Region Norrbotten kallas det nya. Här finns chans att bjuda till. Om de har några förebyggande kronor kvar. Det kallas kultur.

Lördag den 6 juli 2019, sexton grader som bäst. 

Två skogsduvor 
under syrenerna. 

Köra ner markisen eller upp och duvorna flyr.
De små grå  sprätter frön, oskalade.

Talgoxen tar ett frö i taget, hittar sig en gren
och skalar. Fröet hans eget. 

Gråsparvsunge, ullig, letar mellan plattor av sten
Hur ska det gå? Syskonen runt den och föräldrarna.

Bofinksparet alltid två
Alltid nära.

                                 __

Hur många nyanser finns det i mörkgrått? undrade vi i färghandeln idag. 

Efter fem veckors jobb ungefär, närmar det sig vad man brukar kalla att måla om huset.  Själv kom jag hem ett par dar med vita streck på kläderna. Resten föll på mannen min. Dramatiskt. 

Söndag den 7 juli 2019, 

Ett grupparbete, sa familjen när vi kom och dukade fram tårtorna. Som på ett lyxigt konditori. Vi tror oss veta vem som hållit i hantverket och sagt: Gör så här! Att ha en flickvän i familjen är stort.

Jag höll ett tal om hans liv 0-6 år. Annars pratar vi alla om allt möjligt och glömmer vems dag det är. 

Kollar gråskalor till exempel. Imorron ut i färgbranschen igen. Beställa fyra nya burkar att ta hem till sonens hus och jämföra.

Måndag den 8 juli 2019, och solen tillbaka.

Tar oss till Björknäsparken en söndag och folk samlas i en oväntat lång och regnig kö redan innan Serenad kör igång. 
Han som ensam satt i luckan, det blev som ett överfall men bra, sa han.

Var håller han hus om somrarna, hade jag tänkt om en Blackisdansör som stod bakom oss i kön och tog sig en mugg vatten när han kom in. Snart ska de bort, de i plast, sa mannen min. Dom är inte farliga,  det blir bara som vatten, sa han.

Nu ska man ge sig på skogen i stället, tänker jag.  Skogen och mossan och alla djuren som där bor. Doften. Och de små som inte syns om man inte tittar riktigt nära.
 
Och solen den skiner, sa han med mörka rösten. Den andre spelar saxofon. De kommer från Ö-vik, sa mannen, som minns svänget i pratet när han var liten.  

Vilken fart, man hinner med många, sa mannen min på väg hem om motionsdansen villkor. Som en tombola, sa jag. Ja, sa han.
                                    __

Och nu är det måndag och motvind över Bergnäsbron. Gym håller öppet, kroppen glad. Liksom mänskorna. Mannen jobbar på.  Hemma efter gym och Willys. På väg ut möter jag en flicka och hennes pappa på väg in. Vi sågs på den trevliga midsommarfesten.

På väg hem har jag tur. Medvind råder.

Läser just Niklas Rådströms om "Som har inget redan hänt" (så står det, om det inte är ett feltryck) som kommer i höst på Bonniers. 

Om när han drabbades av en akut blodcancersjukdom. I sommar ska han genomgå en stamcellstransplantation. 

Onsdag den 10 juli 2019, sjutton glada grader.

När mannen svängde in från dagens arbete igår med vita streck på jobbarkläderna gick jag barfota ut, hur är det? 

Han öppnar bildörren och den 9 juli är en sån där riktigt varm och sommaraktig dag. Sov dåligt natten innan och laxen inte perfekt men jag har stekt ett par räddningsplankor att börja med. 

Snart kommer sonen, hans kvinna och favoritflickan min med nya systern och flickornas killkompis. Delat tält hade de och sovit på studsmattan, bekvämt och sen kan man hoppa! sa pojken senare. Hade legat i blöt hela dan och blev mätta hos oss.

Hade glömt köpa potatis, annars hade jag inte cyklat till Konsum och fått bli glad. Vilken fin son du har, han har hjälpt oss mycket med vår hamn, han har stora grejer att hantera. 

Som vi. 

Falla från hög höjd och ta stegen med sig, inte farligt om huvudet håller och doktorn syr ihop det som är trasigt med hjälp av undersköterskan. Ni gör det mesta, sa jag till henne, jag har mött dem förut. 

Vad sjukhuset senare ringde och sa om de två vita fläckar de vid närmare granskning av plåtar har legat som en bakgrund i oss i 23 dar och nätter. 

Antingen inget eller det värsta, sa doktorn från vårdcentralen, snabbsänkan bra men den gammaldags något förhöjd, jag vill ha fler blodprov och en kontraströntgen, sa hon och ska höra av sig i veckan.

Men mannen precis som alltid, jobbat friskt och skrynklat ihop underlakanet med mig på ett härligt sätt.  Allt som det brukar vara. Och som vi har dansat! 

Ensam händer det att jag fallit djupt. Och ibland styr mannen bilen åt ett håll fast han skulle åt det andra.

Annars är jag ett snäpp före, hittar ett ord. En chans. Stamcellstransplantation. Som författaren Niklas Rådström ska göra i sommar. 

Jag gick som sagt ut och sa hej till mannen, hur har dagen varit?  Doktorn ringde när jag var på väg hem, berättar han innan han ens klivit ur bilen.
-Hon var glad, doktorn.  Jaha, sa jag, då behöver du och jag inte träffas mer!

Sen kommer hela gänget och slår sig ner vid bordet och alla blir glada och mätta.  

Och här sitter hon och ler, sa mannen om mig till dottern om kvällen. 

                                              **
 
Inatt sov vi elva timmar.  Har jag nåt att göra därborta? 
Nä, säger mannen. De måste först välja färg.

Plötsligt är inget bråttom. Så skönt det kan vara.
                                   
Så jag skriver och gör vad jag ska i köket och cyklar till stan. Först begravningsbyrån. Lämna över ett telegram i efterskott. 

Så kallt det blåser, sa en cyklande kvinna utanför Willys med ett huvud utan hjälm och vitt och vackert hår,  jag kommer från Mjölkudden. Nä, säger hon om hjälmen, jag gav bort den. 

Jag berättar vad en bekant sa igår. Om ett moppegäng på Bergnäsbron som fick en kvinna på fall, hjälmen sprack, det blev akuten, intensiven. En annan hörde sitt namn, vände på huvudet, föll, skadade knäna och hjälmen sprack även då och akuten. Men tänk om de varit utan!

Jag har min för att hålla håret på plats, peppar jag. Det finns nya snygga vita och säkra. Passar dig.  Ja, sa hon, det är besvärligt när det blåser i håret.

Inne på Willys lyfter jag upp den rullande hunden lite omständligt precis vid ingången. Du står i vägen, säger en karl. En annan hinner ikapp och skrattar, säger: Du borde ha en backspegel. Ja. Eller nej.  

Först i backspegeln vet man hur det blev.  Knäpper mina händer varje kväll.  Mannen tycker om att gå i kyrkor.
Vi stod vid Domkyrkans port efter tolvslaget vid nyår.
Den var låst. Vi k ände oss övergivna. 


Torsdag den 11 juli 2019, ännu en välsignad dag. Sol och lycka.

Lycka till, sms-ade en viss farmor i morse. 
14.25 ett pling från älsklingspojken.  Jag klarade det!

Rör inte spaken, sa hans pappa när pojken var två.
Och garaget fick sig en buckla. 
Vid tre lärde han sig backa med släp. 
D et enda han önskat sig, ett pääp. 

Vart fick du köra idag? Till Ormberget och tillbaks.

Även i år har vi en unge på gården som efter första flygturen från boet inte vågar göra det igen. Föräldrarna oroliga och syskonen. Tacksam att de mina har vågat. 

Ringer favoritkusinen och berättar om hotet, det som nyss blåste bort. Allt okey!  Och hon: Måste kännas som om ni fått en miljon, ja mer.  Inget mer värt än hälsan!

Mannen kör klipparen. Den kom när han kom. 

Du ska böja sig fram och dra på en grej som är för kort eller för lång?säger han och visar trolleritricket. Då går den, tipsar han. 

Jag knäpper mina händer varje kväll.  Jag minns min första bön: Gode Gud gör så att det slutar regna, så jag får gå på fotbollsmatchen.

Regnkläder hade vi inte. Vi hade kläder.


 

Gubben i köket















Titta, sa mannen igår kväll, vi har fått en gubbe i köket, han verkar bekymrad. 

Han är med oss, sa jag.  

Fredag den 12 juli 2019,  det var som sjutton, sa mannen om signalen i tidig morgonstund.

Annars sol och en överraskande värme. 

Mannen iväg och grejar med huset inför slutmålningen. 
Och jag i köket med gubben. Lagar mat och står i. Snart kommer de unga på middag.

Älsklingspojken kör gamle Ramlern, flickvännen bredvid. När jag kör sextio känns det som hundratjugo, sa han.  Finns bilbälte? I framsätet, i midjan. 

Att ha dem här, det är gott. 

Nu måste de bestämma färg, säger vi om sonens hus. 

Lördag den 13 juli 2019, tjugo förmiddagsgrader och solen går knappt ner innan den går upp.

På väg in till Festivalen igår kväll kör vi bakom Ramblern. Nu är det trångt i kärran, ser vi. Sen ser vi dem inte mer. Publikrekord?

Kryssar oss fram längs Norra Hamn där det lugna vattnet krusas av allt som för tillfället flyter. N ästan blinda i det bländande hejdas vi av en speciell läsare som stannar till och säger till kvinnan bredvid, hon är min favoritförfattare.

Ska vi stå här, sa mannen medan vi väntar på The Magnettes några minuter efter tio. Dom är ju bra! sa han sen. Magnetiskt,  Vilket samspel, vilken show. Den ena född i Pajala. 

Mannens  armar runt mig och  jag lutar mig med ryggen emot, Utan mig hade han stått stilla. 

I Bluestältet för han mig närmare scenen,  hittar ett platt ställe  och där dansar vi. Henry o Bluesband häpnar men säger it´s okey you love it. Som man dansar här, dansar man inte på Björknäsparken.

Just därför är vi här. Jag med asfalt under gympaskorna, han med slippers, hemma är vi halv ett, så skönt ha sin näre med sig.

Undrar när de unga gick fram till sina vuxna och sa: Ramblern väntar, kommer ni ?

                                       **

Idag har vi bara varit.

Gubben i köket säger: Passa på. 

Jag tror på dig, sa en av de våra som vi träffar Festivalen.

Alla är här, sa de som visste var de var. Vår ensamkommande pojke M bjöd på mat på stan.  Är saffran dyrt i Sverige? När jag kommer till Syrien ska jag ta med en stor påse till er, sa han. 

Han fick sitt skägg i Sverige och vi har haft honom sen dess, sa jag till en som inte verkar bry sig. Går gymnasiet och jobbar med de som verkligen behöver.  

Delar lägenheten med favoritrumänen C som tack vare sitt sätt och ett EU-projekt  jobbar hårt och entusiastiskt på sjukhuset med det viktigaste, hålla rent och smittofritt. Knäskura, det ordet var nytt. För honom.

Och nu till Festivalen. Visst är det där A? undrar mannen när vi väntar framför scenen. Ja. Då fick vi dit och bytte ord och skratt. Louise Hofsten bra, Men burkigt ljud, tyckte mannen. Bästa fika på stan, sa A om Pingstkyrkan. 


Söndag den 14 juli 2019, nitton morgongrader och mitt i sommarn står vi och hoppas på det bästa.

Ska vi ta med S till IKEA? Skickade ett sms i sena gårdagskvällen. Ja. Men först springa, sa han.

Nu är vi här och bygger på hans svenskhet. Först beskedet om medborgarskap, hans första i livet. Sedan svenskt pass och nu är vi här, ringer jag körkortspojken och säger och snart blir det lunch. Svenska köttbullar va, skrattar W, och köa.

Vi letar sänglinne som de spritt ut på olika ställen och små glasskålar som de gömt.  Dumt, sa jag. De är duktiga, sa S, vi lastar i annat medan vi letar.

Jag haffar varje gulklädd. Hur ska vi annars hitta. 

Man kommer aldrig under femhundra, berättar jag vid kassan för vår vän. Förutom han, så blev det. Och nu: Ut till bilen, mot gränsen och nu! Finland! 

Nu är jag här, nu andas jag finsk luft, säger han då vi kommer ut under den finska himlen. Att den gamla rysk-ortododxa kyrkan var stängd, det var synd.
 
Fina trähus, ett torg med vackert kommunhus och vattentorn, det är fint i gamla Haparanda.  Här brydde de sig, sa jag. Hit har jag ofta kommit med mina ord. Alltid välkommen. En gång som del av en poesi och musikturné. 

F-n nu går de igenom hela bussen, sa Stig Larsson poeten från Stockholm när vi körde mot gränsen och blev stoppade. Jag vevade ner rutan. Ilta! Klev tullaren fram och sa. Ilta! sa jag med samma tryck i rösten. Har ni  mat i Torneå, i Haparanda är det stängt! Kauppinki hotelli, säger han, och går runt bussen.  Inne råder spänning.  

När han vinkar oss vidare bryter ett jubel ut. Dig skulle man alltid ha med sig! sa de. Vad håller de på med? tänkte jag.

Kauppinkihotelli (Stadshotellet i Torneå) finns det än,? Jo. Bytt namn. Hotel Olov. 

Vill du ha sällskap i baksätet, sa mannen i Haparanda, stannar och tar upp ett par tyska flickor med ryggsäck och annat bagage. Inget skumt där. Hade förgäves försökt ta bussen till Luleå. 

Innan dess Nordkap  men missat såväl renar, älgar och björnar. Nu ska de till Gammelstad, Storforsen, Polcirkeln, Jokkmok. Kan man dricka vatten från sjöar eller älvar? Fyll flaskor från kranen, sa jag.

De hade samma väder i Bonn. I juni varmt, för att inte tala om fjolårets rekord. Som här, sa vi. Sen blir det andra ämnen. Den ena pratar engelska. Här pratar de flesta en sorts engelska, sa jag om oss. It is nice, sa hon. 

När jag berättar om vår lilla FN blir det tyst och: Så är inte hos oss. Att de har jobb och vänner.

A very nice and sympatic man, säger de tyska flickorna om S. när vi släppt av honom. Mannen hade suttit vid ratten hela vägen hem, släppte den ibland och ger nu flickorna skjuts ända till hotellet. Blev glada av min adress.

Det blev alltså ingen dans ikväll. Fullsatt i huvet för oss båda.

Måndag den 15 juli 2019, medan jag var på gym kom sommarn tillbaks.

När jag klagade på att skatan lämnat spår i jordgubbslandet fixade han det så fort han kom hem, innan duschen och efter en dags jobb i byn. Inte är du sjuk, sa jag.

Tar en bild när han är klar, nu när schersminerna blommar som värst. Som den soliga julidag år 2008 när jag  vännerna och deras barnbarn och vännernas vänner från Australien och England satt på min altan efter maten Alla glada och i spänd förväntan. En karl. För två dar sen. 

I schersminernas tid.

Hämtade kaffet och tårtan i köket och hörde hur stämningen sjönk. Hans ämne: Afrika, där han jobbat. Och aidsepidemin.  Sen kom jag ut med kaffet och tårtan och aldrig att jag kunnat låta bli hans händer. Till exempel. 

Ni är så fysiska.  säger Gubben i köket nöjd.

Tisdag den 16 juli 2019, arton grader och soldet gick bra med den blåe. Sen kör iväg till sonens by. Det blev som det blev och sen blev i varje fall nåt blivit gjort. Den 3 juni började han med projektet. Och regnet har aldrig kommit och stört. 

Själv cyklar till stan i solen och tänker på födelsedagspresenter för att slippa tänka på annat.  Varför fyller han år på min födelsedag, sa flickan om mannens måg när hon var fem. 

I år börjar vi med honom. 

Jag borde åka och hälsa på, har mannen sagt den senaste tiden om sina barndomstrakter, särskilt om systerns äldste, nästan jämnårig med dottern. Men va? häpnar han glad,där står han ju! Med fru och barn! 

Det äts tårta och klättras så mycket att födelsedagsbarnet 50 plus glöms bort tills hans pappa med kvinna kommer med Ja må han leva. 

Spanska damen gnäggar besviket när alla håller på med en fyrbent Prins och inte ens jag kommer fram och klappar. Men står och gullar henne med orden. Du är också lite allergisk, sa syrrans äldste som vet hur det känns. 

Efter viss sanering hemma kör vi iväg åt sonens håll d är flickan min firas på tolvårsdagen och är så glad att det smittar. En tårta mat den andra söt och killen bredvid mig tycker om kakor och får upp mig på dans i vardagsrummet. Varje människa äger storhet, hans är att dansa och styra och låta kroppen följa känslan i musiken. Vi har setts sen han var liten.

Jag är inte van med så många människor sa mormorn till favoritflickans kompis, han har alltid varit bra på att få till det, säger hon om sonen min, trevligt ha henne bredvid och upptäcka att världen är liten. Saknas sittplats finns golv att bygga lego på. Och aldrig har flickan min och jag blivit så gemensamt lyckliga över presenten jag köpte i år.

Onsdag den 18 juli 2019,  ingen jacka idag, ännu en inprickad dag har bockats av i almanackan. 

Check nr två utan anmärkning och läkaren en kvinna, varm och glad, säger du ser frisk ut och kommer med sitt sista vapen. Även undersköterskan vet vad hon gör. Som säkerhet inför ok-stämpel.

På Willys träffar vi mannens gamle bekant och det första han säger: Och du ser frisk ut!

Tog bilen till Atle, visning för alla.  Har du inte gjort det förut? sa mannen och nu har jag gjort det. I tältet gjorde min artonåring och hans kompis reklam för sin skola, linje Sjöfart. Själv går jag stolt högst upp på bryggan och längst ner i maskinrummet och berättar vems farmor jag är. 

Kom och hälsa på efter jobbet, sa vi till C. vi sitter ute och äter och han undrar: Vad betyder det är lugnt? Vad betyder ibland?  Och mannen sätter honom på kö till en lägenhet. Ifall sommarjobbet fortsätter in i hösten och vintern. Vi ska berätta om dig för våra chefer, har hans chefer sagt.

Allt så bra som det kan. 
Nu längtar vi båda tills Gubben i köket får ledigt.

Fredag den 19 juli 2019 och sommarn varm. Som för elva år sen. En sån vacker kväll, vi cyklar in till Fiskekyrka, ringde kompisen B och övertalade. Och jag med proppar i öronen efter smällen i hjärnkontoret.

Vad gör jag här? Och där kom han. Grå och mager och nåt slängigt bekant med sättet att hantera de långa benen och armarna. Beslutsam. När träffade man senast en man utan tvekan? 

Under besök i hans barndomsland sa kusinens fru som jag aldrig träffat förut: Men hur går det G? Vi har väldigt roligt när vi är tysta, sa jag. Men då så, sa hon. 

När vi för några år sen stod och berättade om de nya som blivit som våra sa en kvinna från hans jobb: Ni är så olika att ni är lika.

Och vad gör han idag? Kör iväg till min sons hus. Ska tejpa runt fönstren inför imorgon bland annat.
                               **

Nog hade vi tur, säger mannen där vi sitter och minns på det välstrukna blå i Norra Hamn och han tar för sig av mitt högrev när han ätit upp sitt och ordet långtråkigt finns inte på listan. Jag föll för pralinen. 

På väg mot Björknäsparken ligger Luleälven och bländar och innan vi går in räcker jag fram kameran till ordningsvakten, vi firar elva ikväll. 

Vi var lite sena och i ingen applåderar orkestern och en felfinnande karl säger: Nog är synd att det inte är fler. Om du satsar på att hinna dansa med alla, sa jag, då får du det svettigt.

Nog var det väl sjutton tänkte jag. Du är bra på att applådera, sa en från Skellefteå och stämningen steg och Jive fick fart och sen kom mannen farande med sina finaste ögon och sa: NU! För elva år sen hade vi just träffats! 

Lördag den 20 juli 2019

Äntligen iväg och måla hus och nu märks förarbetet som mannen hållit på med sen början av juni, säger sonens gamla vänner och pojkens kompis van att måla, själv mönstrade han på igår. Stämningen god men framåt kvällen undrar vissa muskler vad det är frågar om. 

Sonen en stjärnkock och nöjd med hur det blev. Nu gör jag slut för idag, sa mannen, det skymmer på skuggsidan. 

Tack för en rolig dag, sa jag till de som spurtade vidare i solen. Vad är klockan undrar sonen med en roller i handen. På väg hem i bilen ringer mannens systerson och säger att vi kommer framåt nio. 

Söndag den 21 juli 2019, sol sol sol, värme. 

Efter lek inne och spring ute och kurragömma runt huset, lek och sim i Trolltjärn och en lunchbuffé jag fixat till och en tur till världsarvet med Gammelstads kyrka och predikstolen och Jesu på korset och en visning i en kyrkstugan där en guide bland annat berättar om lucksängen. Som man låste utifrån. Men barnen i. 

Jaha, så här blev det. Det måste vara fyrtio år sen jag var här, sa systersonen om mannens sommarstuga, rörd, pappa hjälpte till.  Hade du räknat med landhöjningen? 

Nere vid vattnet går för sig själva, karlarna. Flickorna och jag ut i viken och ska inte blöta ner oss. Sen är det gjort.

På vilket drivmedel går du? sa storasystern sju till mannen, farmors storebror. 
Bensin, till bilen, sa han.
Jag går på humor, sa flickan, sju.

Man ska ha roligt här livet, sa jag till mamman. Hon håller med.  När de åkt bär vi tillbaks utemöblerna och går in.
Tänkt att nu har de varit här, och nu har de åkt, sa mannen.

Måndag den 22 juli 2019 , sol och sol och varmt och M ringde häromdan och sa: 

Får jag bjuda på en vattenskoter tur till Klubbviken? 
Vilken chans att våga göra vad man inte törs, tänkte jag.
Vi tog Stella Marina i stället och den klassiska strömmingen innan sista turen gick. 

Två kompisar hängde med dit. En satt med oss på hemvägen.

Svängde in hos den hårt arbetande kubanska familjen på hemvägen, alla lyckliga att ses och fredag bokad. 

Om ni ser flickor med flätor så är det vi, sa flickorna, men hur ska ni hitta. 




























 




































Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.11 | 17:25

Såg det idag när det dök upp i ett mail. Ha det gott!
Britt-Inger

...
18.11 | 13:40

Tack Britt-Inger,
roligt att du hörde av dig i oktober.
Undrar om du fick mitt svar.
Glada hej från mig
Aita

...
23.10 | 14:36

"Härinne jäser brödet ..." klippte jag ut; plastade in och har som bokmärke. Du dyker upp i minnet när jag ser bokmärket och det var roligt att hitta dig här.

...
26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
Du gillar den här sidan