VÄLKOMMEN IN!

Hur det började

Här sitter den flicka som var jag på byskolans trappa. Vi har inte råd, sa pappa, när skolkortet skulle beställas. När de kom, sträckte fröken fram ett även till mig. Tack, sa jag. Neg och försvann genom golvet. Inte var det synd om mig! Inte alls! Idag är jag henne tacksam. Tack vare min första skolfröken kan jag än idag möta den där flickans blick.

Om somrarna hade vi höns. I lekstugan.    

Alla hönor sprang åt samma håll utom en. Henne kommer jag ihåg.

Satt vid bäcken och drömde om havet.

Mardrömmarna handlade om kriget som kom, det fanns broschyrer. Och på den smala vägen längs Norra Myren mot byn och skolan, kunde plogbilen när som vräka snö över den lilla ungen, fast hon var en storastyster. Kanske skulle man tina fram först till våren.

Mörkret skrämde aldrig. Som ett litet bylte gick man under himlen i det bländande vita medan norrskenet fladdrade och sprakade.

Den farfar med 55 dagars skolgång som jag inte minns hjälpte byborna att skriva tilll Kungs samt publicerade notiser i PT. Det hade jag ingen aning om förrän min släktforskande tremänning berättade. Men lusten fanns där tidigt och pappa skrev insändare i PT om skogen, rymden och evigheten som folk klippte ut. Han var bra på tankeöverföring och kunde stämma blod. Även när en orolig anhörig - pitebo -ringde från Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Du skulle också kunna lära dig, sa pappa. Men han blev så trött efteråt. Och det var inte fråga om att få betalt. Den som ringde fick inte ens säga tack.

Mamma var den som kunde allt och fick allt göra.

Författare ville jag bli redan som barn. Först blev det kontor.
Vad vill en vind? En vind vill vara fri, inte instängd i nån liten burk. Dikter pyste ut, noveller, böcker ville födas.

När barnen somnat satt jag i köket och skrev på den gröna Halda med lång vals som maken köpte för 150 kronor i början av 80-talet när jag började publiceras och fick betalt. Han tyckte nog att det var dyrt. Utgiften lönade sig. 

 

Jag har aldrig skrivit för byrålådan. Mina tre första och hittills enda noveller publicerades och fick pris. Först radionovellen Insändarn som sedan publicerades i en facklig tidskrift. Du skriver som Turgenjev, skrev en manlig läsare från Stockholm. En tisdag i november i Statstjänstemannen, en av fem prisbelönade och publicerade noveller om arbetsmiljö. Den tredje Tjejernas mil som gav förstapris och belönades med tiotusen kronor i antologin Kvinnor om motion och idrott, Arena förlag.

Innan poesin och prosan tog över, hade jag en slogan-hjärna. Vann cyklar till pojkarna, resecheckar, semestergarderob, presentkort.

I Året Runt fanns en ruta med dikter alltifrån Karin Boye, Edith Södergran till Ulla Ekh. Liksom helt okända poeter. Hittade tidningen hos mamma, min moster tog med den, hon var en yrkesarbetande kvinna.

Skickade in några dikter, fick svar. Jag vill ha fler skrev en som hette Sven Broman.

Springpojke kanske, tänkte jag, van att poesi var ett ord som spottades ut mellan tänderna.

Vad vore Luleås parnass utan dig, skrev Sven Broman senare. I själva verket var han chefredaktör. Och berättade om Klarapoeterna som kom upp på hans kontor och ville ha pengar i handen i förskott.

Parnass? Det fick jag slå upp. "Sånggudinnornas hemvist, skaldekonsten."

Även tidningen Land:s chefredaktör skrev och ringde. Skicka fler! Gav ut Årets bästa dikter, en antologi. 

Även Sydsvenska Dagbladet ville ha fler och mer.  Treradingar var länge min specialitet.

Dikter publicerades även i Horisont, en svenskspråkig kulturtidskrift i Finland.

Min fru har fått en egen avdelning på Bonniers, jag har berättat om dig, skrev Sven Broman 1984: I stället för rapport, min debutbok utkom 1985.

Att gå där på Djurgården en vacker höstdag och se de kända författarna defilera förbi i grusgången mot Villa Manilla!

Böckerna i min barndom var inte många. Det fanns ju bibliotek! Men Barbro Alvings Kärringen mot strömmen, den hade vi. 

Innan man som gick in i Villa Manilla och skakade hand med Gerhard Bonnier fick man leta reda på sitt namn bland andra syltetiketter på väggen i foajén. Lätt, det fanns bara en Nilsson.

Ingen tittade en okänd i ansiktet, men mot syltetiketterna.

Tog för mig av buffén och minglade runt. Plötsligt hojtar en kvinna: Herregu!Är det du? Du är ju min idol!  Ruffa Alving, Barbro Alvings dotter!

 

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
02.08 | 02:01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

...
01.08 | 11:15

Härligt språk, väldigt nära

...
03.01 | 14:22
Anita Nilsson förf. har mottagit 38
Du gillar den här sidan