Därefter: BANG! En text om ord

Här är jag nu - vart går jag sen?

       

NÅGORLUNDA FULLSTÄNDIG VERKSFÖRTECKNING


Grupp 82, antologi Wahlström & Widstrand, 1982 

   

I stället för rapport, 1985, Viva/Bonniers (Även en halvtimmes program i TV 2 med samma namn).   

 

En kick i lamellerna, 1988, Skrivarförlaget

       

Kvinnoskratt & damelatter, antologi, Nordisk Ministerråd i samarbete med förlag i de fem nordiska länderna, 1988

       

En bit i taget, 1992, B&M förlag


Kvinnor om motion och idrott, antologi, Britt Dahlström, Arena, 1992

         

Tiden snöar från trädet, antologi, Norrbottens poesi i presentation och urval, Kantele, 1993 


Så kan det gå, 1993, Rabén & Sjögren, barnbok.

       

Löjtnant Hallquists dagbok (med Gösta Hallquist) Edition Eriksson, 1995

       

Kvinnor runt Östersjön, antologi med bland annat tillsammans med författare som Selma Lagerlöf, Birgitta Trotzigh och Fredrika Bremer. En bok för alla, 1996

       

Efteråt, 1998, Natur och Kulturboken används fortfarande i sorgegrupper       

         

Röster i Norrbotten, antologi,  En bok för alla,1998

       

Där vägarna börjar, antologi Barentsregionen, nio författarföreningar, översattes på sju språk i fyra länder, 1999

           

All denna pussbrist, 2007, Ord&visor

       

Helt oväntat, 2009, Ord&visor  

Finns på strokeförbundets lista. En livsbejakande bok. 

Lika oväntat flyttar kärleken in.

Den gav tröst, oavsett jag själv inte drabbats, sa en tjej som haft den med på sina tjänsteresor.                               

     

Glada dagar 2011, Ord&visor

Om resor och barndom och vardagens ljus.       

         

Ord som lyser, 2012 Libris förlag, antologi med bl a med bland annat Tomas Tranströmer, Wislawa Szymborska, Bodil Malmsten, Barbro Lindgren. 

           

allt hör ihop, 2014, Ord&visor

En riktigt fin norrbottensroman som borde få större spridning, tipsar en bibliotekarie.

       

Det är dig jag har gett mitt hjärta, antologi 2015, Libris förlag (ur Ord som lyser). Stanna alla klockor, antologi 2017, Libris förlag (ur Ord som lyser).        

       

Lyhört - en krönikebok 2015-16 Ord&visor, utkom 16 sept. 2017. Bör behandlas som en pralinask. Författaren en tonsäker skribent...Med kärlek om vardagen i norr, ingen har egentligen konkurrerat...Gunnar Balgård i VK,       

                         

                      Övrigt 


Mina böcker och texter har sammanlagt använts i ett tjugotal antologier och skrifter, tonsatts och som texter på vykort och almanackor (några preciseras längre ner). Även i andra sammanhang, bl a på högskoleutbildningen och i riksdagen. 

           

Borås Stadsteater hade ett kvällsprogram med texter av kända poeter/författare våren 2011. Och så mina från All denna pussbrist (utkom 2007),uppiggande både för singlar och de som lever ihop, stod det. Läste om det på nätet år 2012, det kom som en överraskning.       

  

Texter till Margareta Granvik med jazzgruppen Viedomvie, Helsingborg               

CD. 1995. Ytterligheter - innerligheter      

CD  1998. Tango med jazz  

     

Texter till Kvinnor-kan-vykort och konstalmanackor med bilder av Elisabeth Englund på 80-talet. 

Utställning med Siv Erixsons bilder och mina texter på Norrbottens museum i slutet av 90-talet.       

                                 ***    


BANG!    

 

Skriv en artikel om ord utifrån ditt perspektiv som författare, sa redaktören för Kyrknyckeln i Nederluleå församling för några år sen. Men hur ska jag hinna? flög tanken. När det finns så mycket text att plöja igenom vareviga dag. 

 

Vi är omgivna i ord. Vi dränks nästan. Det finns ord som används för att dölja vad som finns i botten. Det kan rentav vara tomt.

 

Vi slukar ord, spottar ut, sväljer, väljer och väljer bort vad vi vill säga, vad vi vill läsa, skriva eller höra och förresten är det blicken som talar mest. Och kroppen.

Vissa ord får den att sjunga. I andra sammanhang väljer man att tänka på annat och nicka lite medan ordsvall pågår. Eller i tanken starta en motoffensiv. 

 

Det finns ord som fått livet att ändra riktning, som gett hopp och styrka eller fått en att förstå att hoppsan, nu är jag inne på fel tankespår. Man kan inte se sig själv, då måste man vända på ögonen, som favoritgossen sa då han var fyra.

 

Vissa ord lever vidare i generationer, trots att den som sa det sedan länge finns på en helt annan ort.

 

Den som har något att säga behöver någon som tar emot. Hur många gör som jag? Knäpper händerna om kvällen, ber tyst och hoppas att Han hör. Efteråt somnar man lugnt. Jaha, sa en medmänniska, det är som när jag sätter in bettskenan, den är som en tutte.

 

I begynnelsen var ordet, står det. Men först: Den nyföddes blick, skriket, blicken: Why? Varför?

 

Bang! sa lillasystern ett år ung, innan hon kastade skeden till golvet. Före ordet har redan känslan varit där och tanken.

 

Nej! protesterade pappan men hon hade redan bestämt sig, skeden i golvet, bang! Sedan vände hon blicken mot sin far och förekom hans reaktion med en djup suck, en riktig pappasuck. Och han kunde inte låta bli att skratta.

 

Som vuxen känns det ibland som om man genat eller åtminstone hoppat över tankestadiet. Vad sa jag? Vad skrev jag? Varifrån kom det där? BANG!

 

Det är just detta som gör att man fortsätter att skriva. En lycklig stund kan det plötsligt stå något oväntat på skärmen. Ett ord, en mening eller en hel text som skrivit sig själv. Men oftast handlar arbetet om att stryka och ändra, flytta om, skriva och stryka igen. Att läsa texten högt för sig själv. Lita till sin känsla, sin intuition. Välja det exakta. Det mest ärliga uttrycket.

 

Språk för mig handlar om rytm. Att låta språket skriva sig till en rytm, en andning som är den egna. Som finns i ens ursprung och föds ur temperamentet. En lust att låta orden dansa.

 

Jag läser mellan raderna, brukar folk säga. Ja, läsarna skriver halva texten och utan läsare vore orden bara bokstäver.

 

En författare kan inte springa runt och förklara eller säga: Nej, du har fattat fel, det var inte så jag menade! Den text man lämnar ifrån sig är fri, öppen för tolkning. Jag vill inte skriva någon på näsan. Det handlar främst om att utelämna, att skriva så glest att läsarens egna liv och erfarenhet får plats. I grunden är jag poet.

 

Inga ord säjer vi

Det vore att ta udden

av hela samtalet

 

När jag var barn bodde vi längst bort i en by utanför Piteå. Rentav i Ingenmansland. Byaskylten hitom vårt hus. Kanske har det betydelse. Man ser tillvaron lite grand från sidan.

 

Inte tänkte jag på att du var verbal, sa en barndomskompis i somras. Vi satt tillsammans i bussen på väg hem från skolan i stan i åratal. Men inte tänkte man på att formulera sig. Det blev pitemål rätt och slätt.

 

Svenskan var skrivspråket, lässpråket. Att skriva uppsats blev tidigt som ett rus. Detta att den ena meningen födde den andra och att man inte visste vart historien skulle ta vägen! Avslutade uppsatsen i byaklassrummet med att skriva: OBS. Får inte läsas upp (det finns olika typer av skratt i ett klassrum).

Svenskafröken i stan däremot, oh! Hennes rödblommiga fnissande när hon tyst läste igenom uppsatserna som vi lämnat in.

 

Jag började läsa vid fem och önskade mig jämt böcker i present. Inte är det nån idé att ge dig böcker, sa de vuxna, du läser ändå bara ut dem på en gång. Ja, varifrån skulle de ha tagit pengarna? Vi levde som många på femtiotalet mest i ett självhushåll.

 

Jag satt vid bäcken och drömde om havet. I biblioteket fanns allt. Såväl havet som livbåtarna.  Bara det inte snurrar, sa folk om de som läste för mycket men pappa var som jag, kom med stora kassar böcker. Det är fantastiskt, sa han en gång, ikväll har jag varit fårskötare på Nya Zeeland.

 

I köket kom ofta berättare in. Farbror Anders hade en tid bott i Amerika. I Amerika var träden stora att man kunde köra bil inne i dem, sa han, fast när man fick möte var man tvungen väja in i ett kvisthål. 

BANG! Ett jätteträd fyllde plötsligt hela köket och i kvisthålet kilade jag in och tänkte: Men hur kommer man ut ur detta trånga?
   

 

Jag vill bli författare men det är nog ett ganska ostadigt yrke, står det i den lilla röda dagboken med skinnpärm. Då var jag tretton. Först blev det alltså kontor. En vind vill vara fri, inte instängd i en liten burk, skrev ett barn i en klass när jag långt senare blev inbjuden som författarbesök och skrivinspiratör.

 

Vad väljer du? undrade ett barn som fascinerades av pistoler. Jag vill nog hellre ha en penna, svarade hans kompis.

Ord är makt men det är även tystnaden. Det finns tystnad att bekvämt luta sig tillbaka i, njuta av. Andra gånger är den ett tigande som laddar luften. Outsagda hopar sig orden, gör det tungt att andas.

 

Att gå från en plats i hierarkin till en annan skapar alltid någon form av reaktion. Utan medmänniskor inget liv men utan motmänniskor kan man bli sittande. Den som möter en vägg måste väja för att undvika att gå rätt in i den.

 

Ord är för mig kommunikation. Jag har aldrig skrivit för byrålådan. Sedan en arbetsplatsnovell publicerats sökte jag mig till högskolan. Till friare ytor och bättre takhöjd. Ett jubel. Tills en motmänniska fick mig att vika av mot rätt håll.

 

Vill du skriva i personaltidningen, en spalt varannan vecka? Frågan ställdes sedan jag debuterat med en diktbok på ett Bonnierförlag. Senare kom konferensarrangörer fram: Du har skrivit något i ämnet, kan du komma och inleda konferensen?


Det blev att stämpla ut från det administrativa och öva sig som författare. Har man fått gåvan ska man använda sig i den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

 

Orden har varit mitt levebröd sedan juni 1991. 


Att från vardagliga händelser hitta korn som kan jäsa till ett bröd, BANG! Ofta känns det som om degen blandats av något utanför en själv.

 

Härinne jäser brödet

Därute tänder Gud sin himmel

Mittemellan står jag

och tar ut stjärnor med ett mått


Författandet för mig hittar sina korn från levandet, men det är när man sätter sig ner som det magiska sker. I botten handlar det om att hitta en ton, förstora ett ögonblick, låta sig överraskas.

 

Kanske borde jag sluta, sa jag efter hjärnblödningen. Kärlet som brast satt i språkområdet, tänk om det helt enkelt blev överhettat? Märkligt många författare har drabbats. Nä, tyckte en vän, sluta skriva? Då kanske du blir slapp. Och missar själva livsessensen.

 

Jo, jag fortsätter att handskas med orden. Skriver gör man för att man måste. Jag vill ju veta hur det går! Och skulle verkligen sakna det där BANG-et.

Anita Nilsson


Texten är något ändrad sedan publiceringen i Kyrknyckeln senhösten 2008. 

 

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

ingalill enbom | Svar 26.02.2014 00.20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
02.08 | 02:01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

...
01.08 | 11:15

Härligt språk, väldigt nära

...
03.01 | 14:22
Anita Nilsson förf. har mottagit 38
Du gillar den här sidan