Mina böcker

Kort presentation

   

Lyhört - en krönikebok 2015-16.

 

322 sidor.


Jag skriver ur livet.

   

Första krönikan i Kuriren publicerades 1 mars 1990. 

I början utan bild och med rubriken Anitas hörn.

som snabbt ändrades till Lyhört.


Bokens omslagsbilden togs av Kurirens fotograf 1998. 

En ikon, tyckte tidningen, när jag då och då genom åren skickat in en annan, nyare.


Sen räcker det att skriva en krönika i veckan, sa jag efter min tionde bok allt hör ihop (2014). Din bästa, fanns läsare som sa. 


Ettusentrehundrasjuttiosju spalter i obruten rad förutom de två små uppehåll som sorg och sjukdom ställde till med hann det bli. En varje vecka sedan 1990! Och mina fantastiska läsare hängde med.


Svenskt rekord för frilansare, trodde en kollega i Götet.


Med Göteborgsposten (GP) hann det bli silverbröllop. Med Kuriren mer än så.


Så länge något pågår, tar man det för givet. Den här boken blev till som en punkt efter punkten. Förutom de personliga och poetiska spalterna - även nyskrivet i en friare form.


På omslagets baksida finns en liten bild sen i somras.  

 

Boken släpptes den 16 september 2017. 

                       

                                       *** 

     

31 oktober 2017


LYHÖRD FÖRFATTARE SAMLAR SIG I EN BOK


En fin helsidesartikel med Lyhört och mitt ursprung och författarskap i övrigt av Anders Sandlund, nöje och kultur i Piteå-Tidningen.


11 oktober 2017

Recension från Västerbottens-Kuriren, Umeå


Rubrik: Med kärlek om vardagen i norr.

Det lilla livet i det svenska radhuset förlorar sin mest solidariska skildrare på hög nivå, ja, ingen har egentligen konkurrerat. Det kan beklagas, skriver Gunnar Balgård.

Han fortsätter beskriva min Lyhört på ett läslockande sätt och slutar:

Anita Nilsson träder tillbaka samtidigt som Sverige byter fot i invandringspolitiken, och USA väljer en president som hon inte ens vill nämna namnet på, båda illavarslande tecken i tiden.

Vart tar hon vägen nu? Man ska inte tro att man riktigt vet var man har henne. Hon kan slå tillbaka.

Gunnar Balgård

Andra recensioner längre ner på sidan.

       

9 oktober 2017


Din bok Lyhört är TOPPEN, fick jag höra idag den 9 oktober. Jag läser ett par spalter i sängen varje kväll, perfekt att ha innan jag somnar!


Tänk att man lyckats skapa den idealiske sängpartnernSom ger god sömn och varar länge och ger minnen som stannar kvar. 
                 

Läser också den också när jag får nån stund över, fortsätter min läsare. Vissa texter känner jag inte igen. Visst har du skrivit nytt?

            

 


RECENSIONER    

    


Kuriren, Kultur.  20 september 2017.            



Anita Nilsson, Lyhört (Ord&visor förlag)


Jaa, sa en karl på kalas

Tiden går och vi blir äldre


Vilken tur, sa jag


Annars levde vi inte.



Denna kortdikt står att läsa i Anita Nilssons nya bok ”Lyhört”, och är typisk för hennes ordkonst. Hon återger en banal replik men ger ett överraskande svar, som sätter in banaliteten i ett nytt och meningsfullt perspektiv.


Bokens titel tror jag gäller både bokens läsare och dess författare. Anita har förmågan att lyssna lyhört, inte bara på sina medmänniskor utan också in mot språket. Och läsaren måste vara lyhörd för att inte missa vad som står mellan raderna. Ibland måste man vara mycket uppmärksam.


”Lyhört” bygger på krönikor i Kuriren och Göteborgs-Posten från åren 2014-2016 men det finns också en del nyskrivet. Hon skriver ur livet, säger hon i förordet.

För Anitas läsare är miljön och människorna delvis välbekanta. Huset med den kärleksfullt ansade trädgården på Bergnäset i Luleå, sambon, sönerna, barnbarnen och en massa vänner, både i Sverige och utomlands, danskavaljerer. Det är ett myller av människor som i gamla ryska romaner.


Men ingen är namngiven, även om man ibland förstår vilken person som åsyftas. Det är en poäng med anonymiteten. Man läser krönikeboken som skönlitteratur och behöver inte haka upp sig på om personerna stämmer med ”verkligheten”.


Men nya gestalter dyker upp dessa år, och förändrar samhällsbilden både i Luleå och vida omkring. Tiggare och flyktingar i allt större skaror söker sig till Sverige. Och snart har Anita - eller berättarjaget - en favoritrumän som hon ger en tjuga då och då. Rumänen vill egentligen bara jobba, och han blir överlycklig när han äntligen får ID-kort och praktikplats.            


Syriska flyktingar hjälper till i trädgården ”och redan pratar vi med dem som med vilka som helst”. Sambon jobbar med utbildning för invandrare och diskuterar den svåra frågan vad som är typiskt svenskt. ”Kaffe på morgonen och fika, det första de kom på”.

Senaste presidentvalet i USA kastar sin skugga över världen och idyllen på Bergnäset. Bestörtningen är stor. ”Jag har inte besudlat mina tangenter med hans namn” skriver Anita, och amerikanska vänner säger i telefon att de är ”very very sorry”.


I dessa krönikor, som i förstone kan synas lättsamma och lättviktiga, kan man finna en allvarlig humanistisk och kristen värdegrund som ställs mot en samtid där hat,  främlingsfientlighet och krig råder. Tänkare som David Hume och Mahatma Gandhi citeras. ”Öga för öga gör världen blind”, har Gandhi sagt.


Men det hindrar inte att man dansar och är glad. ”Det är svårt att vara dyster när man buggar”, fastslår Anita.                                                   

Sven Nyberg

                                         ***

BTJ ---Gunilla Bergdahl …..LYHÖRT – en krönikebok 2015-16     

 

Författaren är en tonsäker skribent som 1985 debuterade med I stället för rapport.

 

Sedan 90-talet har hon fått sina texter publicerade i Norrbottens-Kuriren och Göteborgs-Posten och har därutöver skrivit flera böcker varav Allt hör ihop från 2014 är den senaste.

 

De texter som författaren nu samlat under titeln Lyhört är korta betraktelser av glädjeämnen och förtret inramade av årstidernas växlingar 2015–16.

 

Titeln speglar författarens förmåga att i vardagen hitta de små förändringar som likt ett milt vinddrag påverkar tillvaron i stort och smått.

 

Hon höjer aldrig rösten, är sparsam med orden och formulerar de korta styckena och de stundom poetiska sentenserna med stillsam humor och vässad penna.

 

Den digra volymen bör behandlas som en pralinask med tillåtelse att bara ta några få godsaker om dagen. …/


Ett mejl från en läsare efter boksläppet den 16:e september 2017.    

"Ikväll har jag börjat läsa "Lyhört" och jag bara älskar den. Som NSD-nörd har jag nästan missat alla dina krönikor, så jag har inte memorerat hur du skriver. Men nu har jag fått mitt lystmäte och jag är lycklig.

Nu förstår jag bättre. Ja, du skriver så man får läsa mellan raderna och det tog en stund att komma in i det "läsesättet". Men du talade också så man får lyssna mellan raderna. I alla fall idag under din bokpresentation. Helt underbart. 

Nåväl nu ska jag avrunda. Jag ville bara dela med mig av känslan. Den ville bara ut. Nu ska jag fortsätta läsa..."    


NSD den 3 oktober.

Mina krönikor publicerades i Kuriren och GP.

Är NSD-recensionen på gång? undrade jag och fick följande svar.


Hej Anita!


Tack för ditt mejl. Vi har beslutat oss för att inte recensera boken, eftersom den till största delen består av redan publicerat material. Just nu är det många recensioner på gång, så vi har fått begränsa antalet. Men vi får säkert anledning att återkomma till dig och ditt skrivande längre fram.


Vänliga hälsningar

                              

     Birgitta Östling                      



        





 

    

     

       

Allt hör ihop 2014

   
Min senaste och tionde bok Allt hör ihop kom i september 2014 ut till allmän beskådan. 

Hittills har fem recensenter läst och bedömt. De två senaste högst upp, Å
ke Lundgren i Norra Västerbotten (Norran) och  Gunnar Balgård i Västerbottens-Kuriren.
   

Vardagligt, livsnära och kärleksfullt

Med en kåserande enkel ton skriver Anita Nilsson om en tillvaro läsaren kan känna igen sig i, menar Norrans recensent.        

En del texter är korta, andra längre. Men allt hör samman likt pusselbitar i det som kallas livet   

När Luleåförfattaren Anita Nilsson skriver handlar det alltid om livet, på ett eller annat sätt, även när döden gör sig påmind. Det är vardagligt, livsnära, kärleksfullt. Med glimten i ögat.   

Så var det redan vid debuten med ”I stället för rapport” (1985) och så har det fortsatt. Så är det med den nu utkomna boken ”allt hör ihop"

Livet har obönhörligt rullat på. Glädje och sorg har passerat. ”Vad har du ägnat dig åt?”, frågar någon. ”Kärlek”, svarar hon. Det enda riktigt svåra här i livet har varit förlusterna

För åren går. Morsan har blivit farmor och den som har barnbarn har inte tid att känna sig gammal. Maken dog efter 30 goda år, men Mannen kom i stället. Och när allt kunde ha grumlats har Anita bara fått ett skarpare öga, en större erfarenhet.  

Hon vet hur man delar med sig.  

Spegeln kan man lämna därhän, för det är inte det som syns som räknas – utan det som känns. Det är egentligen inte så mycket man måste när man blir äldre. Det handlar mer om att njuta av det stora i det till synes lilla. Anita vet hur man formulerar det i ord. Vad gäller upptäckter kan man alltid hoppas på något nytt.      

”allt hör ihop” är en bok att känna igen sig i, texter till tröst, texter till glädje.    

Tillvaron mitt i prick, fångad med en kåserande enkel ton som är Anitas eget kännemärke. Enkelt, nära, innerligt, varmt.    


Åke Lundgren    

Norran (Norra Västerbotten) Skellefteå

                                      ***

Västerbottens-Kuriren

December 2014

Radhuslivets exotiska skildrare

Bok Luleåförfattaren Anita Nilsson får vardagen att stå på kant lite grann, skriver VK:s Gunnar Balgård. (Recensionen är plusmärkt. )

POETISKT. Frifräsiga Anita Nilsson från Luleå har hunnit fram till sin tionde bok, som hon säger ska bli hennes sista. Titeln Allt hör ihop är väl en god sammanfattning av hennes livssyn.

Jag har läst henne troget och uppskattande genom trettio år. Anita Nilsson är radhuslivets exotiska skildrare som får vardagen att stå på kant lite grann, visa baksidan, sätter solkatter i hörnen. Hon håller fram, och bryter av. Hon gör det i en litterär form som i lika mån är poesi och kvalificerat kåseri.

Hon bor nog i en mexitegelvilla, jag har inte sett den. där finns gräsmatta och några rabatter, snöskovlar och garageuppfart, fågelbord om vintern. Hennes vuxna barn har nu egna barn, de kommer på besök och säger finurliga saker, dem lägger författarinnan genast på minnet. Hon har avverkat några karlar genom livet vilka dött ifrån henen, och genomgått det grannlaga arbetet att hitta några nya. Det absolut viktigaste är att dessa inte vill bestämma över henne.

Karlar är annars en rätt enkel sort, säger Anita Nilsson, de är som ett tiobitarspussel, när det finns 100. Vem man det, är det lättare att navigera. viktigt är att de kan dansa.

Blir det tråkigt på dansen får man köpa en korv och åka hem, säger en väninna.

Allt är skenbart banalt hos Anita Nilsson, men det är som att gå barfota på grus, man blir mer fotöm med åren, och genomskådande. Överseende också, situationer går i repris men man behöver ju inte hetsa upp sig.

Anita Nilsson lämnar inte den egna gårdsplanen längre, folk kommer i stället till henne. Efter den drabbande hjärnblödningen för några år sedan, som hon skrev en egen bok om, flyger hon inte längre till badstränder vid Medelhavet, knappt ens till Stockholm.

Men hon kan få för sig att med en kusin cykla till den igenväxta gräsmark där bondgården stod i barndomen, med fem kor och gris i lagårn. Då är det sommar, och trevligt.

Nutiden är som den är. Den "kräver att vi alla måste bli experter på allt vi inte fattar", nämligen datasamhället, hitta en karl som hjälper en med det, medan omvärlden drar sig undan.

Det är som om jag tappat bort er/sen ni började med Face-book.

GUNNAR BALGÅRD


NORRBOTTENS-KURIREN

6 september 2014

Sven Nyberg

   
"Författaren försvarar med humor och underfundiga texter alla oss som uppnått pensionsåldern och visar att livet fortfarande är värt att leva" , skriver recensenten och litteraturvetaren Sven Nyberg.  "Språket lättsamt men effektivt koncentrerat. Och mycket står mellan raderna, det har blivit en av Anitas specialiteter. Liksom humorn, en stillsam variant, ofta med en drabbande liten ironisk tagg.

Personerna i Allt hör ihop finns visserligen i "verkligheten" men man gör nog klokt i att betrakta dem som fiktiva, underordnade det litterära och konstnärliga syfte som författaren bestämt sig för. Och författare har rätt att stuva om verkligheten, utesluta och lägga till, ja till och med att hitta på, allt detta för att glädja oss med en bra och läsvärd text".

"Den som vill ha nakna och fräna skildringar av död, ångest, erotik och förtryck måste välja andra författare. Anita Nilsson berör allt detta i den nya boken, men hon gör det med lätt hand.

Kortprosan och kortdikterna blir en antydandets konst. Allt hör ihop kan säkert hitta läsare i skiftande åldrar men borde vara en perfekt högläsnings- och diskussionsbok för alla äldre..." skriver han bland annat..

                              ***
Bibliotekstjänst lektörsutlåtande:
"Åldrandet innebär förluster ........./men det innebär i bästa fall även ständigt nya möjligheter till utveckling. ../
I denna bok /.../ges genom en rad personliga reflektioner belysningar av denna process...../korta, underfundiga, tonsäkra och ibland vemodiga texter.../Den som söker förnumstiga eller enkla svar får leta förgäves...denna bok erbjuder istället möjligheter till reflektion och igenkännande leenden för den som gått in i den tredje och fjärde åldern."

                            ***

Även NSD:s/ PT:s recensent Ingemar Nilsson uttrycker sin förtjusning.

"Poesin är allestädes närvarande i Allt hör ihop, som är luftigt komponerad och där aforismer/korta dikter fungera som broar mellan kapitlen" skriver Ingemar Nilsson. Nya texter blandas med små citat från tidigare böcker, Allt hör ihop.".../

"humorn....som även finnas inskjuten i det tyngsta av ämnen. För sådana finns..../ författaren själv inbegripen/......../Tiden och samhällsförändringarna är inget som går spårlöst förbi, och det är med viss oro hon ser sprickor" Limmet är svagt. Följer samhällsutvecklingen.../. Hon har öra och ett stort hjärta../..../Hon är i otakt med tiden och det ska vi vara glada för".

    

Glada dagar 2011

"Bilderna på mitt kylskåp visar lyckliga ögonblick.  Egentligen försvinner inget på riktigt. Man är summan av allt.."

Och här står jag och kramar om ett jätteträd i  Hamner Springs, Nya Zeeland. Det uppstår en reflex i armarna när jag ser ett jätteträd. I den här boken sår jag frö efter frö från livet som det är och som det har varit.
 
Lovsång till möten, en feel-good-bok i god mening

---Som alltid är det är det vardagen som är Nilssons arena. Det som skiljer i Glada dagar är att reflektionerna, klokskapen och den vardagspoetiska blicken, som är hennes signum, bottnar i resor nästan jorden runt. .....Det är liten skillnad på människor, förstår hon snabbt, oavsett om man bor i Den eviga staden, är aborigin i Australien eller kommer från Blåsmark i Norrbotten. Och jag förstår varför Anita Nilsson skriver att hon grät under valnatten i Sverige 2010.

Barndomen och kärleken är centrala beståndsdelar i Glada dagar. Och frågor om Vem är jag? Och än mer Varför blir som vi blir? Universella frågor förstås, men Nilsson framhärdar med emfas att det är först med andra som jaget uppstår. Och egentligen är hela boken en lovsång till mötet med människor och kulturer. Om man har vänner i världen, är man aldrig ensam, är ett sorts mantra i den 286-sidiga boken.....

Glada dagar....blundar inte för verkligheten men väljer att se möjligheter för människan. ....Tänk om det händer nåt", var en hårt tillslagen broms att bearbeta innan det bar iväg. Trots att "mannen" sedan Helt oväntat gjorde vad han kunde.

Resultat blev förundran över tillvaron uttryckt i "tänk att vi är här just nu tillsammans"-känslor....  skulle vilja klassa den som hennes bästa de senaste fyra, fem åren.
Ingemar Nilsson - rec i Piteå-Tidningen och NSD

Inte är det nödvändigt att resa till andra sidan klotet för att "ha glada dagar" tycker denna norrländska farmor. Rehabiliterad efter en "smäll i hjärnkontoret" njuter hon av livet, det lilla livet i norrlandsbyn med barnbarnen och den nya kärleken. Korta resor till Paris och Rom är lagom långt, tycker hon. Läsaren följer henne till dessa metropoler. Men vännerna i Melbourne lockar. Slutligen reser hon med nya mannen till Australien och hinner även med en avstickare till Nya Zeeland. Upplevelserna under resorna varvas med barndomsminnen, anekdoter från äktenskapet med den nu avlidne maken och nutidsliv med barnbarnen. Författaren förmedlar sin starka kärlek till livet med ett lättsamt språk...
Kristina Albinsson, bibl.tj.

Helt oväntat 2009

-Varför tror du det här hände? undrade doktorn.
-Jag har väl läst och skrivit och pratar för mycket!
Och haft för roligt!
-Det ska det hålla för, sa doktorn.

Den här boken är som en saga.  Den handlar om det helt oväntade.
Först en hjärnblödning med hot om något värre. Sju månader senare - lika oväntat - dyker mannen upp.

"Boken skildrar återhämtandet, de små scenerna där de avgörande detaljerna återkommer...Tålmodigt och uthålligt, tacksamt noterande varje framsteg. Djupt sympatiskt, vackert fångat. En ny kärlek som alldeles självklart finns vid hennes sida", skrev Jan-Olov Nyström i NK.

Väl berättad i rapsodiska stycken är det en ömsint skildring om året efter hjärnblödningen, tyckte Lena Condelius, Bibliotekstjänst.

En läsare sa: Fantastisk läsning! Det är fascinerande att tänka på hur det helt oväntade kan drabba oss. Samtidigt hur det oväntade kan skicka oss människor högt och härligt!

Boken finns med i Strokeförbundets lista som litteraturförslag för drabbade och anhöriga och andra intresserade. Finns förstås liksom de flesta av mina böcker som talbok på biblioteket.

All denna pussbrist 2007

Kärlek är inte bara för ungdomar, sa en dam vid fruktdisken därhemma. Det blir faktiskt ännu godare sen. Och bra för immunförsvaret.

Men den som faller pladask kan bli väldigt glad och glömma bort att man faktiskt kan slå sig.

Kerstin Matz i Dagens Arbete skriver:
Anita Nilsson fångar den medelålders ensamheten med värme och humor.
 "Så länge pussande pågår kan man känna sig trygg. Så länge ingen torkar sig om munnen efteråt är allt bra." När det slutat vara bra, då man blivit singel får man kämpa för att gilla läget. Författaren är norrbottning, bosatt i Luleå, och med små knivskarpa detaljer får man mörker och kyla, stjärnehimlar och loja simtag i ljusa nätter.  Ett år med saknad och dans, snörvel och längtan och riktig gammaldags tåga. En läsare sa: Jag tvingar mig att läsa boken sakta. Vill inte att den ska ta slut.

Våren 2011 var den med i Borås Stadsteaters cafélyrik. Vi fick var sin kväll
Sonja Åkesson, Cornelius Wreeswijk, Barbro Lindgren, Jonas Hassen Khemiri, Märta Tikkanen, Anton Tjeckov och jag. Så här stod det i programbladet
"
All denna pussbrist heter Anita Nilssons bok om ensamhet, längtan eller"några viktiga krokar att hänga sitt liv på". Texterna vibrerar av liv och är uppiggande för både ensamstående och de som lever ihop."

Efteråt 1998

När maken försvann mötte jag en kvinna på stan som sa: Vi vet vad som hänt men nu är det bara att du skriver.

Boken är alltså skriven inifrån ett sorgeår och börjar så här:
När vi lämnade hans kropp där på sjukhuset och gick ut i novembernatten med den oberörda stjärnhimlen som ett tak över oss, sa sonen: Nu vet pappa nåt som vi inte vet.

Det finns inga ord, sägs det. Men visst finns det ord. Mellan varje sida borde finnas tio svarta, tomma. Men i sorgen ryms även värme, humor och ett liv som konstigt nog fortsätter.

Är glad att du blev född. Är glad att även jag.
Men jag hade faktiskt tänkt gå först.
Du hade kunnat få en härlig tid även efteråt.
Med allt detta damöverskott.

Boken utkom på Natur och Kultur 1998. Rec. var överväldigande.
Många läsare har hört av sig genom åren. Skrivit att dom fått tröst och styrka.
En kom fram på biblioteket och utropade: Där är den där männskan som räddade mitt liv! Jag trodde att jag blivt tokig, läste boken och förstod att det jag kände var helt normalt! En annan skrev att hon tog till sig detta om hur livet förändrades även vad gällde det praktiska.. Din bok gav ord för mina känslor, skrev en som drabbats att skilsmässa. En annan talade om tröst i sorgen efter förlust av sin hälsa. 

Min syster öste sorgeböcker över mig när min man dött i en olycka, berättade en yngre kvinna på bokmässan 2011. Jag fastnade för den här, sa hon. Plockar ner den då och då från bokhyllan och hämtar kraft.

Många sorgegrupper använder boken.  Boken är slutsåld. Via mig kan du dock beställa ett mindre antal.
 

Löjtnant Hallquists dagbok 1995 från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945

Löjtnant Gösta Hallqvist från Ystad var en av dem som åkte till Tyskland mitt under brinnande krig. Han var då 24 år.
"När en överordnad begärde att man skulle göra någonting, svarade man vid den tiden ja. Dessutom var jag förlovad med en flicka och kär i en annan, Karin.
På något sätt trodde jag att det här uppdraget
även skulle lösa mitt kärleksproblem. Men det blev bara värre. Jag kom hem som en skadeskjuten kråka".

Boken bygger på dagboksanteckningar direkt på plats samt brev och foton från såväl hjälpinsatsen under kriget som från kampen efteråt för att få ett bra liv trots "en kula i skallen".

Han berättade och jag skrev samt sammanställde materialet. Boken utkom 1995, femtio år efter andra världskrigets slut. Han intervjuades i TV samt i radions Historia att minnas. Boken fick goda recensioner. Den kan bl a användas av studieförbund och som bredvidläsning i skolorna. Den ger en inblick i den dramatiska nutidshistorien och är ett dokument om att aldrig ge upp hoppet.

Hade endast ett fåtal kvar. Lyckades nyligen köpa tjugo till av Karin Hallquist, Göstas änka i Ystad. Är du säker på att du behöver så  många? sa hon. Jodå. Idag behövs den mer än någonsin.


Så kan det gå 1993

Det här är min första och hittills enda barnbok. Den handlar om Petter som är sju år, går i ettan och åker slalom som en världsmästare. Sedan börjar han hoppa! Men hjälp! Vad är det som händer?
-Du får sova här i natt, säger doktorn.
-Men jag har ju sportlov, säger Petter.

Boken handlar också om snösprutande monster, snöbollskrig och kattungar, en pappa som har ont i ryggen och önskningar som går i uppfyllelse.

Det finns barn som har lärt sig boken utantill.

Ett fåtal ex finns kvar.

En bit i taget 1992

Den här boken handlar om mänskliga möten på flyg, tåg och övergångsställen.
På konferenser, skolor och stadshotell. Följ med på tjejmil och logdans, i provhytt och snabbköp och längs vägar som aldrig tycks ta slut.

Boken är slutsåld.

En kick i lamellerna 1988

Anita Nilsson är en av mina favoritförfattarinnor, skrev Ruffa Alving-Olin.

Boken är faktiskt uppseendeväckande bra, tonsäker, underfundig, vass,
skrev Gunnar Balgård, Västerbottens-Kuriren.

En fin läsupplevelse väntar den som ännu inte tagit del av Anita Nilssons diktning, tyckte Arne Säll, Södermanlands Nyheter.

En alldeles charmerande läsning, skrev Mats Rosin i Västerbottens folkblad.

Boken är sluttsåld.

I stället för rapport 1985

För den här boken fick jag Rörlingstipendiet 1985 från Norrländska Författarsällskapet med motiveringen:
En bok med humor, sälta, besk ironi och smak för det allvarliga.

I Göteborgs-Posten skrev kritikern Erik S Alexandersson:
Hennes dikter är en frisk fläkt i det pessimistiska lågtrycket, det är en öppen, livsbejakande poet som framträder.

En intelligent poesidebutant, tyckte Lars Bäckström i NSD.

En uppfriskande läsning, skrev Marianne Wenkler, Gefle Dagblad.

Boken är slutsåld.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

leif furberg | Svar 01.08.2013 11.15

Härligt språk, väldigt nära

anita nilsson 02.08.2013 02.01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
02.08 | 02:01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

...
01.08 | 11:15

Härligt språk, väldigt nära

...
03.01 | 14:22
Anita Nilsson förf. har mottagit 38
Du gillar den här sidan