Välkommen!

Den här bilden togs på min gård den 30 juni 2017 En kamera som min med 8 M (måttligt antal pixlar) visar även själen. *** Det ska vara lätt att kontakta dig, sa en läsare. Mejladress: anitab.nilsson@hotmail.com Mina tel.nr. 0920-12631, 0730-910929. Postadress: Anita Nilsson, Snasavägen 1, 972 51 LULEÅ ** NOTERINGAR - en sorts blogg. Längst ner på sidan.

OBS. Barndomen har flyttat till en flik. OBS

Lyhörts omslagsbild togs 1998. Då hade jag skrivit i NK i 8 år.  Ikoner byts inte ut, sa de om bilden. På bokens baksida finns dagens jag.  Även porträttet ovan togs sommarn 2017.      

I GP ingen bild de första tjugo åren. Jag scannar över VG-sidan med blicken, sa läsare, och stannar till när du är där.

Lyhört313 sidor och innehållsförteckning längst bak i boken - finns hos bokhandlaren och på nätet, du kan även beställa den och mina andra böcker - se fliken Köpa böcker.

Kort presentation    

Korta bitar, intas endast några få i taget. Toppen att ha med sig i sängen, säger läsare. Särskilt de som läste mina spalter i tidningarna. Som bok med innehållsförteckning och två års samlade spalter har man tid att reflektera, säger de. 

Personligt. Poetiskt. Mycket mellan raderna. Om relationer och vardagens detaljer. Världen. Resorna. Dansen.

Stillsam humor, vässad penna, skrev Btj-recensent. 

Makten darrar. Och livets sköra tråd.            

Först är du långt ifrån, sen närmar du dig och snart är du alldeles nära, sa en läsare.                        


                                          ***

VERKSFÖRTECKNING  

Mina elva böcker samt de viktigaste antologierna m m. 

Nu hittar du den i fliken till vänster, tillsammans med BANG - om ord.        

     
                                    ***         
      

Ibland hör läsare av sig, ofta när man som bäst behöver det.

Medan jag våndades under arbetet med Lyhört i våras kom ett brev från en läsare från Motala.    

" Först läste jag och blev djupt berörd av "Efteråt" och rekommenderar den för alla som förlorat en livskamrat.  Nu har jag just läst "allt hör ihop". Jag förundras och jag skrattar. Du skriver så BRA! "                                    

                                    ***                            

Blev medlem i Sveriges Författarförbund 1988. Två böcker av litterärt värde krävs. Skrivandet som yrke tog alltmer av min tid.    

Den 19 juni 1991 lämnade jag den fasta och statliga anställningen har sedan dess levt på mitt författarskap, ett träd med många grenar, kvistar, löv.    

Då hade barnen lyft mot egna liv, arton och tjugo år unga. Hade jag anat att maken redan 1995 skulle gå till evigheten, hur skulle jag då ha vågat?

Om jag ångrat mig? Inte  en endaste dag! Har man fått gåvan ska man använda sig av den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

Det sägs att jag är rolig. Det beror på. Läsaren skriver minst halva texten.

Mina böcker och texter har använts i ett tjugotal antologier, tonsatts och som texter på vykort och almanackor och i andra sammanhang, bland annat på högskoleutbildningen och i riksdagen.

     
Det häftigaste med att skriva är just språket. Och vad annars har jag skrivit? 
Klicka på böcker, längst upp till vänster.

Apropå kärlek spelar barn och barnbarn i en särskild division och alla på guldplats.

Älskar min plats på jorden här på Bergnäsets tallhed, ett par kilometer från Luleå centrum. Nära Trolltjärn.
    

                                       **

Övrig information:
Debuterade 1985 på Bonniersförlaget Viva med diktboken I stället för rapport och erhöll
Norrländska Författarsällskapets Rörlingstipendium samma år, numera benämnt som Norrlands författarpris. Delar av debuten blev ett TV-program med samma namn.     

Har även erhållit Luleå kommuns kulturstipendium, Norrbottens kulturpris (från Ragnar Lassinanttis fond) samt en antal rese- och arbetsstipendier från Författarförbundet, Författarfonden samt Författarnas Fotokopieringsfond.

Vill du veta mer? Under Verksförteckning till vänster på hemsidan hittar du en sammanställning. Under Böcker hittar du bokpresentation och recensioner. Köpa böcker - titta in och beställ.

Varje vecka sedan 1 mars 1990 - 26 november 2016 har mina texter nått läsarna i Norrbottens-Kuriren. I Göteborgsposten från den 1 juli 1991- augusti 2016. 


Författarbesök och skrivinspiratör i hundratals klasser. Ord från arrangörer: Hon är en pärla. Hon får alla att känna sig sedda.


Hon är en av de pitebor som förmår trollbinda sin publik,, skrev Östersunds-Posten om ett framträdande. 

Mina telefonnummer : 0920-12631 eller 0730-910929. 
Mejladress:anitab.nilsson@hotmail.com

NOTERINGAR

Oj vad det doftar

och lever!                              

klicka och kolla
   
   
   

                        **         

Tänk på att främlingar är vänner som du ännu inte känner. Abraham Lincoln (amerikansk president från en annan tid)  

Löften som ges i storm, glöms bort i stiltje. Engelskt ordspråk.

När plan A misslyckas har vi alltid resten av alfabetet, Leosje 

Titta aldrig ner på någon, såvida du inte håller på att hjälpa honom upp. Jesse Jackson 

Ett kännetecken för intelligens: Vad du än gör så har du roligt medan du gör det. Mark Twain  

Vad du än gör, ta med dig hela ditt hjärta. Konfucius.    

Det finns tre perioder i livet: Ungdomen, medelåldern och "vad pigg du ser ut". Nelson Rockefeller. 

Onsdag den 18 juli 2018, 29 grader och ute fläktar det. 

Tänker på alla som sitter inomhus och inte kan öppna dörrar och fönster och få till ett korsdrag.

Vid sjutton-tiden, trettiosex under markisen.  

Ett målsökande virus som hittar och bekämpar cancer i hjärnan kan bli möjligt i framtiden tack vare en upptäckt av forskare i Umeå universitet, god nyhet i Kuriren idag. 

Senare i kväll

Jag bodde här som barn och minns tjärnen som ganska kall, säger en kille, idag är den definitivt varm, det är ingen vanlig sommar det här, man får njuta.

Vi simmar vidare. För andfamiljen däruppe på andra sidan är vi den stora faran. Men andmannen är cool, går lugnt ner i vattnet och simmar på, så lugnt att en unge drar förbi. De andra inväntar mamma. Kanske är de som ligger risigt till under andjakten.

Plask! sa en fisk i den stund även jag når botten. Nu är du lagom lång, säger jag när han är en bit ner.

Vi simmar snart hemåt mot solen som kryper ner i skogen, Nästan vid strandkanten hoppar en fisk, en mindre.

Abborrarna brukar simma i stim om morgonen och följa med en vart man går. Men aldrig att de nuddar. 

Kanske lever de på grodyngel. Två kullar blev det i år, för grodorna.

Tidig kväll    

Satt på altanen och åt en matig sommarsallad med jordgubbar till efterrätt sedan mannen kommit hem från snickeriet hos dottern. 

Elhyveln gick sönder, men de hade skickat en extra drivrem.   Men den är väl lika gammal den, säger han. Tjugo år. Då är den troligen trettio.

Det lyser rött i pallkragarna, efter maten plockar jag en liter till. Mannen vattnar dem och går sen in till nyheterna. 

Gräsmattan knastrar, en riktigt riktig sommar fick vi. Jag vattnar buskar och blommor, så de inte ska bli ledsna.

Ska vi åka ner och simma? undrar mannen vid åtta. Bättre vänta till kvart i nio då stora lampans sken börjar mattas. Tänker särskilt på vägen tillbaks.

Sen eftermiddag

Vissa är som gjorda för varann. Min första-läsare/vän och hennes man till exempel. Tillsammans sedan tonåren. Här har de skapat gröna rum att gå runt i och ta in, vad ögat njuter av förs vidare in i en och så är det så gott att vara här och umgås. Och där borta en plats att sitta i och fundera.

Under stora parasollen dricker vi vatten med klirrande isbitar i, citron och ett litet grönt blad och lite vattenmelon.

Tog med en påse kylskåpskalla Tryffles Seasalt till dem, ute i började chokladen svettas, trots skuggan. Tar oss en var. Det räcker med en i veckan. 

En stor vägg med humle, med hängande hanar och honor har de. Allt som i varma breddgrader.  Bladgrönt, mörkt rött, vitt, rosor och krasse, växter i olika höjd och sånt som porlar och ett litet bad för humlor. Kanske kommer igelkotten.

Hon gör konst av provrör, de grönskar.  

Jag cyklade dit vid två, i trettio och sjöbris.  Cyklade hemåt i trettiosex vid halv fem, solen stark med sjöbrisen behaglig.

Sedan Bergnäsbron stängdes för trafik passerar alla förbi utan att man ser den. Som ljudvågor. 

Vi kallar det havet, säger hon.

Morgon                                     

Stallkatten som går fritt omkring på mannens dotters gård har fullt upp. Alla hemma! Måste gå runt och räknar in dem, en efter en.  

Det blir svalare idag, sa han som ska hjälpa dottern snickra till det nya hönshuset i stallet.

Vad gör jag?

Skriver.

Alla vet var du finns, varnar säkerhetsprogrammet.

Så bra. Då är jag inte ensam.  

Tisdag den 17 juli 2018, tjugofyra morgongrader denna speciella dag.

Trettio blev det så småningom.

Senare

Orkar du? Det gör jag väl. Väl? Är du trött? Nä. Då så, säger jag och att cykla ner till stranden känns inget särskilt i knäet. 

Trolltjärn är som vackrast i kvällssol och vattnet varmare, vi vevar våra simtag till andra sidan där ungdomar har samlats för att bada. Har ni simmat från andra sidan! sa en flicka, där på andra sidan.

Hemåt simmar vi mot en sol på väg ner. Tänk att den fortfarande värmer, skrattar mannen.

Man blir lite kollrig när varje ljuvlig dag följs av en till och meterologerna lovar ännu en vecka av det man varje vår drömmer om.

Kväll

Vilken kväll det blev i huset där i byn. Kändes som mitt på dan med all den där värmen och solen. Godaste köpes-smörgåstårtan och jordgubbstårtan hade pappan gjort och pojkens flickvän hade bakat kakor. Storfamiljskalas blev det. Barn, ungdomar, vuxna och gamla vänner - ett par firar 14-årig bröllopsdag idag, jag var inte där när det hände, men jag minns. Favoritflickan tog med sig en ny bekant, hade just träffats på en strand i en annan by: Jag fyller elva idag, sa hon, kommer du på mitt kalas?

Älsklingspojken och hans flickvän hade kört mopeder i timmar i trettio graders värme och sol för att komma till syrrans kalas och fira. Mannen glömde videon och hann vända om. 

Efter sång och tårta och presenter drog de badsugna svettiga iväg till stranden i byn. Den här födelsedagen kommer flickan  att minnas. När hon fyllde tio var det regn och kallt. 

Vid middagstid    

Pioner i mängd, vita rosa, gula. Ja, allt blommar hos mannens dotter med familj. Och inget har jag vattnat, säger hon.

Jag gick in med sång och mannen med presenten. 

Födelsedagsbarnet som fyller 55 idag sitter med den bärbara i knät och sen blev det tårta där ute under det stora parasollet. Snabbt åker den in, grädden är grädde och graderna heta. Trettio kanske.

Hans mamma orkade inte dit och gratta. Ett läkarbesök räckte. Nu satt hon hemma i skuggan och tog igen sig, hade hon berättat. 

Jag börjar nästan längta efter vintern, säger pojken som alltid brukar frysa. Ligger nu utslängd i fikastolen. Brorsan rätt så oberörd. 

Och sen kommer födelsedagsbarnets pappa med sambo. Vi firar snart tio, sa jag. Hur länge har ni varit ihop? Trettio, sa hon.

Myggor var det inte tal om, in bromsar heller. Fällorna effektiva. Tiden går. 

Hemma tar vi lite mat. Och nu iväg till 11-årskalaset.

Mitt på dagen, trettio grader och jag går till grannen och lämnar kompost, vi delar på den. Nya skor, säger minsta flickan och visar och nu ska ner till Trolltjärn med mamma och hennes kompis. Det är nära, säger storasyster. Är hon fem eller?    

Apropå tiden som går. Det är ju min dag idag, sa flickan när hon var fem, varför ska han fylla på samma?

Han som råkar fylla på favoritflickans födelsedag är mannens måg, grabbarnas pappa. Där börjar kalasdagen. Smörjer först smörj in fötterna med myggolja. Benen skyddade av kläder.

De har sedan flera år ett antal lockande myggfångare.

Sen dess har myggorna konverterat. Blivit mindre, snabbare och vassare.

Förmödrarnas hämnd.  

Morgon       

Föda barnbarn var faktiskt mycket jobbigare än att föda barn. För då var man ju med. Jag har skrivit det förut. Det gäller än.

Elva år idag sedan allas vår favoritflicka såg dagens ljus! Dagen lika sommarhet som nu och kvällen en lång och nervös väntan men det blev ju bra, det blev såå bra. 

Och storebror sex, lyckligast av alla storebröder.

Vilken tur att de blev två och har varann. Ensam vore ensamt att vara. De finns i samma rum i mitt hjärta.

Och här står jag och viker lakan med mannen. När vi är klara säger jag tack. Varför gör jag det? För att jag säger tack rent automatiskt när någon hjälpt mig med något. Vika lakan  gynnar oss båda. Sen stryker jag dem och hans sommar-skjorta utan att säga tack till mig själv.           

Säg tack, lärde maken och jag våra söner. Med varierande resultat. Om dagens barn säger tack är mest en läggningsfråga.  

Och nu ska jag ut och vattna blommorna hos grannens. 

Hon har en knep för att slippa göra det varje dag. Fyller en liten dricksflaska med vatten och håller för hålet och vänder den hastigt upp och ner och trycker ner den i jorden. Många flaskor blir det att fylla.

Måndag den 16 juli 2018,  morgonen visar siffran 23. Utan markiser skulle det bli hett i huset.     

Att världens stormakter skulle bli bundisar och bästisar och kejsaraspiranter, vem anade det innan twittraren flyttade in i Vita Huset.

Att Socialdemokraterna glömt varför väljarna röstat just på dem men blivit bästis och bundis med Moderaterna, inte är det konstigt att folk blir vilsna och arga. 

Att statsministern nu tar i om hur ovärdigt det är att tigga, ja, tiggeriet måste förbjudas, säger han, härmar Moderater samt icke-demokrater.  

EU:s fattigaste vet redan att ingen av oss har några pengar. Om vi inte tar ut dem.

Idag är vi två som stannar till. En yngre kvinna i rullstol på väg in i affären och jag på väg ut till cykeln. Vi får God bless you på vägen.  

Vad gäller de icke-demokratiska och deras strävan att identifiera vem som får vara svensk. 

Har de inte hört talas om istiden?

Då var vi noll procent.       

Sen kom vi allihop. Inte på en gång.

Några i taget. Fram till idag. Och vidare.

Och nu har vi det så bra att vi måste börja klaga och glömma historien.

                                                     ***

Senare 

Kom och titta! 

Vadå?

En kolibri, han får jobba han för att få sin kvinna. 

Då hade du det lätt.

Ja, herregu.    

Kväll 

Orkar du?

Först ska jag se Rapport och Lokalnytt.

Cykla dit ner eller gå?

Du bestämmer.

Vi går. 

Många huvuden i vattnet och uppblåsbara leksaker. Vi fick plats.

Det känns kallt men är nog varmt, säger han när vi simmar ut, åtminstone 22. Och jag med solglasögon på.

Framme på andra sidan håller vi som vanligt om varann, som vattendjur. Simmar tillbaks. Solen bländar ändå, jag tittar åt sidan. Där är han.

Där borta vid strandens bortre kant en annan karl. Kommer ner med sin hund, hunden gör vad den ska och krafsar efter sig. Karln och hunden går upp.

Hemma spolar vi bort sanden från stranden med slangen från garaget. Slangvattnet varmare än tjärnen.

Den falska flädern hänger med alla sina blad. 

                            

Annat    

Värmen. Tystnaden. Som innan bilarnas tid. Älven ligger platt, någon strör glitter över det blanka. Solen tar i. På Bergnäsbron råder tystnad och ena gång- och cykelbanan avstängd.

Vi cyklar ordentligt på den andra. Även jag rullar framåt, flera veckor sen sist. 

Gamla härken glad att få komma igång, den har stått intill den falska flädern och trånat. 

Vad lätt den rullar, som ständig medvind men högra trampan får slappa, du får inte provocera fram något, sa sjukgymnasten.Det vänstra benet jobbar på, helt och fint. 

Det är så tyst, så tyst på Bergnäsbron. Tystnaden fortsätter in i stan. Som om allt vore avstängt. Hur många sitter, ligger, svettas och lider i lägenheterna? Hur många jobbar med de dem? Vilka jobbar alltid? Vardag som helg, Skift. 

Kämpa kämpa  men bra, som kubanske pappan säger.

Vid vattnet i Norra Hamn ligger en kvinna i bikini i medhavd solstol i trettio plus och hundra procent sol. Om tjugo år blir hon ett fall för hudläkaren. Om hon har tur. Kommer i tid.

På gym är vi några som slipper ligga och pressa eller stressa.  

Jag arbetar mest med överkroppens maskiner, men sprattlar som vanligt på silverbollen, vänster arm, höger ben och så vidare samt trycker mig upp på armarna och håller mig där i sju minuter som om inget hänt.

För att orka ta sig upp själv när så det bliver.

Det känns som om jag har för korta muskler bakom ryggen, säger en fotbollstjej till sin träningskompis. I damrummet fluffar hon till nåt doftaktigt i sitt vackra hår. Ska det vara nödvändigt? säger jag inte. Hej då, säger jag.

På Willys är det kö, ett par kvinnor från en annan kultur lastar varorna i drivor på rullbandet mot kassan, som folk gjorde i USA. De har ännu inte lärt sig att tänka på andras arbetsmiljö. 

Ute sitter en man som statsministern tycker är ovärdig. Se texten ovan. Den du redan har läst. 

Genom stan fick man krångla sig fram. Avstängt. Inte bara på Bergnäsbron.

Halvvägs över kommer två killar gående på själva vägbanan, som om de ägde allt. Låt dem. Så de inte kommer i vägen för oss.  

Jag hoppar av cykeln och går uppför brantaste biten av Konsumbacken för att inte provocera, som sjukgymnasten sa.

Hemma är det 34 under markisen.

Jag älskar värmen. Tystnaden.

Sädesärlan som studsar och springer bakom den stora svarta katten. Iväg med dig!

Vad skulle jag ta mig för om jag levt ensam. Varit orolig, klagat. Inte haft nån att leka med.

Jag hade tur. Jag har en som kommer hem.  

Och du skriver och skriver. Ska det bli en bok? Har du hittat den röda tråden? sa en dansör och gjorde mig glad.

                                                  ** 

Vid tretiden passar det, sa Christel, en personal på hemmet i Skåne. Redan är den tre. Jag går in till henne, säger Christel och lämnar luren till väninnan min.

Det blir tyst. Sedan ett litet hej.

Jamen, där sitter du ju! Och här sitter jag under markisen och känner doften från schersminerna. Känner du den?

Lite grand, kanske.

Om vi går en bit bort ligger jordgubbarna röda under nätet. Dom kan jag ta, säger hon och skrattar.

Och du har gått en tipspromenad idag? Ja. Och du vann. Mmm.

Nog har vi tur som lever. Jaa, skrattar hon.

Tiden går fort när man hela tiden ler. När kvarten har gått kommer personalen in. Hej då! I luften! säger jag.

Morgon        

Spännande dag idag. Funkar knäet och högra benets baksida även för cykling?

När jag tänker på framtiden vill jag bli som den indiske man som på väg till högskolan en kylig oktoberdag blev stående på bron, spelade luftpiano med sina fingrar och sa: I can´t feel my fingers, very interesting!

                                    **

Ringer hemmet i Skåne där väninnan från Småland håller till. Vi har det bra i värmen, säger C, en av de jag träffade där. 

Bra luftkonditionering? Nej, det kan jag inte påstå.

Kan jag få prata med R? Vi har tipspromenader och lite annat men på eftermiddan går det bra!

                                   **

Är det måndag idag, sa mannens dotter när han ringer och påminner om eftermiddagens beting, hämta en dörr i Kalix till nya hönshuset.

Den afghanske kille som blev kuggad i juni för att han körde för lugnt inne i stan får ta det som en lektion i fart.      
   

Söndag den 15 juli 2018, trettio förmiddagsgrader. Alla markiser nere.

Senare

Det här sommarprogrammet ska vi lyssna på. sa jag sen efter den första meningen.

Uje Brandelius, dagens sommarpratare. Missa inte honom!

Gå in på Årets sommarpratare 2018, jag tog versionen utan musik. Inte riktigt sant. Man får höra lite grand.

Visst var det bra! Jaaa,

Kväll

Går barfota ut i solen och hänger tvätt medan en doft av schersmin smyger förbi.

Få klämma fast hans kalsong och mina byxor som dansade i fredags, hans luddiga sockar och våra frottéhandukar från badrum och toa samt mina gympakläder i detta himmelska väder. 

Hur blev det? Ska vi gå ut? undrar han. Du plockar jordgubbar så rensar jag bort skott som tar energi. 

väg in trycker jag näsan i schersminerna. I fingrarna jordgubbsdoft. Och ännu är inget förbi.       

Fotboll    

När lagen ställde upp sig förstod jag vem som skulle vinna. Kroatien såg ut som kroater.

Frankrike var Frankrike, även från de f d franska kolonierna i Afrika. 

Vilka fantastiska spelare! De vassaste!

Ha! ropar mannen vid 4-1. Nu blev det 4-2! Ingen tråkig match, det här.

Och de mörka killarna är stjärnor på fotbollens himmel.

Vid middagstid

Tror du att du vågar pröva? undrar väninnan sen vi brett ut oss i skuggan på liggunderlag, bastmattor och handdukar och tagit oss kaffe och nötkaka - min egen bit minimal.

Deras skånska barnbarn simmar ut i Trolltjärn utan tvekan, utan fikapaus. Det fick bli sen.

Ska vi? Jo! Redan i morse kändes skillnad. Kunde plötsligt böja högerbenet. Och resa mig utan att be knäet om lov.

Om det här känns kallt, då är vi väldigt varma. Står i vattnet några sekunder och höjer tjärnens grader och sen iväg i det ljumma vattnet. Det sjunger i mig, det funkar, jag kan, jag kan, det gör inte ont, hurra!

Normala somrar brukar ytan bli varm eller randig. Nu ljuvligt hela vägen men för säkerhets skull sprattlar jag mest med vänstern.

Ser du det också det vita längs kanten? undrar väninnan. Jo, där står de på rad, näckrosorna. Men bara vackra där de står. Nåt har man lärt sig. Även de senaste åren.

Sen simmar vi vidare och pratar oss över till andra sidan och tillbaks. Halvvägs in i sommarn och nu äntligen är man här och simmar till sig det första simborgarmärket. Kroppen tackar och tar emot.

Männen sitter fortfarande där de sitter. Och kvinnorna oroar sig.  

Innan VM-fotbollens finalmatch börjar mannen plocka ihop allt vi haft med oss och inte ätit upp. Bara skal kvar av melonerna. Och en bit bort har släppt ifrån sig en barnblöja. Där ligger den bra, tyckte nån vuxen. Pojken i gänget får order att plocka upp den, han tar den på en pinne, släpper ner den i områdets soptunna. 

Mannen njuter av sin plockande vikande systematik och säger: Jag kan, om allt som även kunnat sen jag var barn. Gå och skjuta cykeln hem med alla grejer, till exempel.

Tror han att jag inte kan nånting?! Men han ska nog bara vara snäll.   

Tänk att få gå här och vara ett med luften, säger jag på väg upp och hem. Som kvällarna i Afrika, minns han. 

Trolltjärnens bilparkering var fylld idag, det har vi inte varit med om förut, sa vännerna innan de körde hemåt mot sin platta teve.

En gammal Chevrolet 58 startar just innan. En lång ljusgrön amerikanare utan tak står och väntar på cykelvägen.

Dagen D för mig. Även för andra, ser det ut som.

Klockan 5 i morgon bitti stängs Bergnäsbron för alla fyrhjuliga fordon. För första gången sen 1953.

Morgon    

-Sov du dåligt, undrar mannen som vaknat först och legat och dragit sig denna morgon som hann bli förmiddag innan steg upp och han ändå hann äta frukost innan jag klev upp.

-Men när du vaknar, vaknar jag.  Är du vaken, sa jag och du sa ja.

-Jag låg väl och tänkte: Behöver jag? 

Han är så befriande enkel.

                                        **

Vi åker direkt till Trolltjärn, sa väninnan igår kväll och du ska inte bjuda på mat, vi åker hem och ser på finalen.

Inte mat? Men vattenmelon och apelsin. Kaffe och nåt till. Det har jag inte. En gång i tiden var jag en bakmamma. Letar fram Sju sorters kakor. Nötkaka? Ok.

Jag går ut och vattnar, säger mannen.

Själv går jag över till grannens som gav mig ett hedersuppdrag. Se till att inget dör. 

Väninnan ringer och säger: Det åskar. I Boden, sa jag, inte här. Men jag hör den, säger hon, och så måste vi vänta tills  tvätten är klar.

Lördag den 14 juli 2018, tjugotre grader, duger gott och väl. 

Du måste äta nåt riktigt, sa mannen när han kom hem sen han snickrat och grävt en stor och djup grop till en ledning som de inte hittat än.

Imorgon ska hans dotter med familj åka nån äventyrsbana som byggts vid Arcus, en linbana femton meter över marken. Deras klätterkille kom med idén.

Ska vi åka till Klubbviken imorgon? säger hennes pappa till mig. 

Det låter oklokt. 28 grader ska det bli. I så fall om man råkar ha ett jätteparasoll.

Mellan himlar och avgrundsdjup lever vi våra liv. 

Oftast balanserar vi mittemellan.

Dagen idag, den rinner iväg.

Kör ner rutorna, håret fladdrar.  

Varför säger de små aldrig tack idag,

säger kvinnan som nyss tog vaniljglass på stan,

för att inte sitta tomhänt när hon tittade på folk

Vi lärde oss tacka och niga och ha respekt.

Men niga var inget att stås efter, säger vi.

Till slut fick man ont i knäna.

Ska hem och se på matchen, jag håller på Kroatien, säger hon och vi skiljs.

Kroatien ligger på Balkan - landet med blod och honung.

Jag har presenter att köpa. Där kan du slå in dem, säger den unga expediten och hennes kollega. Grejerna stora, vill inte bli inslagna av mig, inte ens tejpen vill bli tejpad.  

Kom och hjälp, sa jag till flickorna. Det är svårt att göra det där själv, säger hon som kommer fram och hjälper till. Tack, säger jag.

I stadens affärer står luften stilla, sa en vid en annan kassa.

Jag startar bilen, kör ner rutorna, håret fladdrar över Bergnäsbron.

Hemma är det tyst i hela kvarteret. Förutom några afganska killar som går förbi på väg från Trolltjärn. Hur många är ni? Fem. Varsågod, fem jordgubbar säger jag som just plockat de ny-röda. Alla tackar.

En av dem är dubbelt så stor. Han vill ha två och tackar mer än så.      

Apropå dans    

Hon liknar sin mormor, sa en änkling på Björknäsparken ifjol om sitt lilla barnbarn, oavsett hur gammal hon får bli, kommer hon att linda karlarna runt fingret.    

Har du träffat ditt barnbarn i sommar också? Jo. Men hennes vuxna kan inte stå still. De bara snurrar runt. Sån var även min bror, berättar han. 

Vi kom iväg lite sent. Mannen och hans dotter hade i hettan rivit ett hönshus inklusive isolering. Slänger oss i sängen en stund efter maten, vaknar nästan som nya.

På väg mot Boden och Björknäsparken ligger Luleälven och glittrar som ett löfte. Hoppas ni får jätteroligt på dansen, sms:ar vår vän S.

Molngubbar tornar upp sig men ger upp tanken. Åska? Nä. Inte i kväll. Orkar inte.

De som sitter bakom luckan är uppåt, så mycket folk som betalat in sig och nu kommer två till

Donnex, pigga killar, skickliga musiker som inte stannar till och väntar på applåder men blir glada när de kommer.

Vi dansar, mannen och jag och när nästa Herrarnas börjar griper en kille tag i mig på golvet, en bekant sen många somrar men första gången i år. I min längd ungefär. Med speciella steg, roliga, intressanta. Hans min efteråt: Som att: VA?!  IGEN! Så kul!

Överallt rör det sig, härligt med värmen, säger folk om de säger nåt alls och fläktarna rör sig ljudlöst med en sval och plötslig smekning.      

Vissa är här sällan eller för första gången, andra ofta. Herrarnas, tre Damernas, så dansar kvällen fram. Alla som jag bjuder upp lyser upp, några dessutom lite rädda, för tänk om jag vill bugga. I dansen bestämmer du, lugnar jag.     

Ibland känns dansandet som nåt mer. Som med mannen. Vrider upp huvudet. Möter hans haka. Där är du ju!

Eller som när en vill veta vad jag heter.

Och du? Då säger han det.

Annars har vi nästan noll koll på namn, mannen och jag. Den vars namn jag vet, är inte här. Namn har ofta ingen betydelse. Bara om man är singel och hoppas.

En kille, änkling sen några år har nu hittat sin kvinna. De är så fina, som klippta i samma mall. Vad roligt att ser er, sa vi till dem i pausen. Har ni flyttat ihop? sa jag sen, på golvet.    

Till hösten! säger han. Vi dansar tyst. Jag tänker. Och svarar själv: Jag kan inte tänka mig att du kan lämna ditt stora jordgubbsland.     

Hon flyttar till mig, sa han. Det har ingen betydelse hur man gör, fortsätter han, bara det blir bra.

Och vi firar snart tio. Och dansandet bara fortsätter. Som när man var ung eller mer än så. Att man skulle fortsätta även som gift. I trettio år. Vi har ju haft ett roligt liv, sa maken när vi visste.    

Att ur det svarta kunna fortsätta. Vara glad igen. Göra vad som var roligt. Fortsätta njuta, även långt, långt senare. Det trodde man inte på. Inte då.        

Idag ska det bli snickeri hos mannens dotter. Då kommer han inte hem och hostar isolering. Som igår kväll. Under sista dansen.    

Det lyser rött i jordgubbslandet, upplyste han i morse innan han åker iväg och snickrade på ett nytt hönshus med dottern.

                           ***   

Fredag den 13 juli 2018, tjugofem morgongrader.Lite vitt här och där i det blå.

I Kuriren en lång insändare av SD-aktivist från Boden. Finns det ingen som kollar fakta innan publicering?

Eftermiddag 

På väg mot biblioteket stannar jag till. Säger: Vad gör du då, till en byråkrat inom kulturen. Ingenting, sa han, nu är jag pensionär. 

Bra gjort, säger han om att byaskolorna räddades. Och vi kämpade för Svartöstan, säger han. En skola där alla syns och ryms ville politikerna inte ha. Men stordrift.

Sen kommer hans barnbarn med ansiktet framåt i mammans sele, ler mot mig och låter, mormorn bor i Niemiholm.

Efter biblioteket går jag nerför trapporna och vidare och handlar presenter, simfötter hade de inte på Storgatan men annat på önskelistan.

Jag handlar inte vad jag inte vet vad det är.

Vad rörigt, säger en karl på Willys när vi försöker navigera mellan matskeppen. 

Varför slutade du skriva? undrar han och får svar.

Det mesta i NSD och Kuriren är inte längre lokalt, har vi märkt. Förutom sporten. 

Fyller den rullande hunden, lämnar den i det luftiga utrymmet en bit från kassorna. Råkar hitta nya röda solglasögon och hushållpappret som var jag på väg till.

Men var är hunden? Alla håller hårt i sin.

Går fram till en rödklädd och frågar om de brukar konfiskera hundar utan synliga ägare. 

Men det brukar de inte.

Någon bara tog den och betalade, så slapp han gå runt själv i röran. Nån som gillar frukt och grönt, det mesta ekologiskt. Inklusive Bregott-et.

9.90 för en ekologisk citron och i hunden låg det fyra, det svär han åt. Kanske.

När jag i mina ensamma år gick in på nätet och prickade för vem jag sökte kom svaret direkt: Ingen träff!

PS. Går ett varv till och minns även vad som inte stod på lappen. Medan mina varor rullar fram och tänker på flickans arbetssituation lyfter en bekant undan de två tomma korgarna. Hans fru ler och hälsar. 

Man råkade hamna på rätt ställe här i världen. DS

Ikväll ska vi dansa på Björknäsparken. Värmekord för den sortens aktivitet. 

Förmiddag

Ska ta mig till stan idag och leta present. Favoritflickan min fyller snart elva.

Morgon

Mannen iväg för att hjälpa dottern att flytta hönshuset. När hon ser bister ut, handlar det ofta om nåt avlopp som inte rinner åt rätt håll när det regnar.

Jag följer gärna med och hjälper till, säger ensamkommande M från Syrien som äntligen har en dag ledigt från sommarjobbet. Men vad han och dottern gör, kan ingen annan hjälpa till med. Jag kan, säger han ofta till mig. I köket till exempel.

Sen ringer kubanska pappan och frågar hur vi har det. Det är bra, lugnar jag. Jag kan massera, säger han apropå knäet.

Hälsa dina flickor, alla tre. Flickan som är mamman jobbar skift som personlig assistent. Han likaså och städar dessutom på hotell. I fjol somras hade de en (1) dag ledigt tillsammans. Då plockade vi hallon med dem vid mannens sommarstuga.

Vår vän S fick jobb i slutet av 2016, var ensam jour den första sommarn och tar nu ut sin första semester.

Polisen i Visby sa okey för främlingsfientliga krafter att ta över Almedalen. Protestera inte, då kan de bli farliga sa poliserna och grep de fredliga, demokratiska.

Nää du, säger jag till fjärilen Sorgmantel som försöker ta sig in när jag öppnar altandörrarna för korsdrag.

                        

     

 

                                               

 

                         

        


       
   

   


                                                






Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
02.08 | 02:01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

...
01.08 | 11:15

Härligt språk, väldigt nära

...
03.01 | 14:22
Anita Nilsson förf. har mottagit 38
Du gillar den här sidan