Välkommen!

Den här bilden togs på min gård den 30 juni 2017 En kamera som min med 8 M (måttligt antal pixlar) visar även själen. *** Det ska vara lätt att kontakta dig, sa en läsare. Mejladress: anitab.nilsson@hotmail.com Mina tel.nr. 0920-12631, 0730-910929. Postadress: Anita Nilsson, Snasavägen 1, 972 51 LULEÅ

Presentation. Längre ner på sidan NOTERINGAR - en sorts blogg

 

Här sitter den flicka som var jag på byskolans trappa. Vi har inte råd, sa pappa, när skolkortet skulle beställas.  

När de kom, sträckte fröken fram ett även till mig. Tack, sa jag. Neg och försvann genom golvet. Inte var det synd om mig! Inte alls!

Idag är jag henne tacksam. Tack vare min första skolfröken kan jag än idag möta den där flickans blick.
     
 

                               **

Lyhört trea på Ord&visors topplista för oktober. På förlagets första-sida kan du även klicka in på Gunnar Balgårds recension från Västerbottens-Kuriren och läsa Sven Nybergs recension från Norrbottens-Kuriren.

31 oktober 2017, en helsidesartikel med Lyhört och mitt ursprung och författarskap i övrigt av Anders Sandlund, nöje och kultur i Piteå-Tidningen. Gav fina reaktioner. Flera jobb framåt våren bland annat.

11 oktober 2017

Recension från Västerbottens-Kuriren, Umeå, finns att läsa i sin helhet på Ord&visor, kolla spalten till höger och klicka.


Rubrik: Med kärlek om vardagen i norr.


Det lilla livet i det svenska radhuset förlorar sin mest solidariska skildrare på hög nivå, ja, ingen har egentligen konkurrerat. Det kan beklagas, skriver Gunnar Balgård.


Han fortsätter beskriva min krönikebok Lyhört på ett läslockande sätt och slutar:


Anita Nilsson träder tillbaka samtidigt som Sverige byter fot i invandringspolitiken, och USA väljer en president som hon inte ens vill nämna namnet på, båda illavarslande tecken i tiden.


Vart tar hon vägen nu? Man ska inte tro att man riktigt vet var man har henne. Hon kan slå tillbaka.


Gunnar Balgård


Din bok är TOPPEN! fick jag höra den 9 oktober. Perfekt att läsa när man har lagt sig, jag läser en spalt eller två varje kväll innan jag somnar. Eller på dan när jag får en stund över. Visst har du skrivit nytt? Vissa texter känner jag inte igen.

Gissa om jag blev glad! Som har skapat den idealiske sängpartnern. Mångsidig och uthållig.Trehundra sidor plus det som stannar i minnet.

                                    **

Du som väntar på NSD:s recension, du väntar förgäves.

Mina krönikor publicerades i Kuriren. Recensionen i Kuriren kom in den 20 september.

Är NSD-recensionen på gång? mejlade jag och fick följande svar.

NSD den 3 oktober.      

Hej Anita!

Tack för ditt mejl. Vi har beslutat oss för att inte recensera boken, eftersom den till största delen består av redan publicerat material. Just nu är det många recensioner på gång, så vi har fått begränsa antalet. Men vi får säkert anledning att återkomma till dig och ditt skrivande längre fram.


Vänliga hälsningar                                                        
               
            

Birgitta Östling                

Ett mejl från en läsare efter boksläppet den 16:e september 2017 - här i repris.             

"Ikväll har jag börjat läsa "Lyhört" och jag bara älskar den. Som NSD-nörd har jag nästan missat alla dina krönikor, så jag har inte memorerat hur du skriver. Men nu har jag fått mitt lystmäte och jag är lycklig.    

Nu förstår jag bättre. Ja, du skriver så man får läsa mellan raderna och det tog en stund att komma in i det "läsesättet". Men du talade också så man får lyssna mellan raderna. I alla fall idag under din bokpresentation. Helt underbart.       

Nåväl nu ska jag avrunda. Jag ville bara dela med mig av känslan. Den ville bara ut. Nu ska jag fortsätta läsa..."    


                                           **

Som att mista en familjemedlem, sa läsarna när sista spalten i Kuriren var skriven. Den 26 november 2016.  

Efter en spalt i veckan i 26 år och 9 månader hann det bli ettusentrehundrasjuttiosju i obruten rad. De två små hål som sorg och sjukdom ställde till med, oräknade.

I GP hann det bli silverbröllop.

Svenskt rekord för frilansare, trodde en kollega i Götet.

Snabbt bestämde jag mig för att ge ut Lyhört, en krönikebok 2015-2016. Som en punkt efter punkten.

Även med nyskrivet. Så att det blev en bok som släpptes den 16 september 2017. Hittills har den fått två recensioner, se fliken Böcker.

                               ***

VERKSFÖRTECKNING  

Mina elva böcker samt de viktigaste antologierna m m. 

Nu hittar du den i fliken till vänster, tillsammans med BANG - om ord.        

     
                                    ***         
      

Ibland hör läsare av sig, ofta när man som bäst behöver det.

Medan jag våndades under arbetet med Lyhört i våras kom ett brev från en läsare från Motala.    

"Först läste jag och blev djupt berörd av "Efteråt" och rekommenderar den för alla som förlorat en livskamrat.  Nu har jag just läst "allt hör ihop". Jag förundras och jag skrattar. Du skriver så BRA! "                                   

                                    ***                            


Om somrarna hade vi höns. I lekstugan.    

Alla hönor sprang åt samma håll utom en. Henne kommer jag ihåg.

Satt vid bäcken och drömde om havet.

Mardrömmarna handlade om kriget som kom, det fanns broschyrer. Och på den smala vägen längs Norra Myren mot byn och skolan, kunde plogbilen när som vräka snö över den lilla ungen, fast hon var en storastyster. Kanske skulle man tina fram först till våren.

Mörkret skrämde aldrig. Som ett litet bylte gick man under himlen i det bländande vita medan norrskenet fladdrade och sprakade.

Den farfar med 55 dagars skolgång som jag inte minns hjälpte byborna att skriva tilll Kungs samt publicerade notiser i PT. Det hade jag ingen aning om förrän en släktforskande släkting berättade. Men lusten fanns där tidigt och pappa skrev insändare i PT om skogen, rymden och evigheten som folk klippte ur. Mamma var den som kunde allt och fick allt göra.

Författare ville jag bli redan som barn. Först blev det kontor.
Vad vill en vind? En vind vill vara fri, inte instängd i nån liten burk. Dikter pyste ut, noveller, böcker ville födas.

När barnen somnat satt jag i köket och skrev på den gröna Halda med lång vals som maken köpte för 150 kronor i början av 80-talet när jag började publiceras och fick betalt. Han tyckte nog det var dyrt. Utgiften lönade sig. 

Jag har aldrig skrivit för byrålådan. Mina två första och hittills enda noveller publicerades och fick pris. Annars var treradingar länge min specialitet.

Blev medlem i Sveriges Författarförbund 1988. Två böcker av litterärt värde krävs. Skrivandet som yrke tog alltmer av min tid.

Den 19 juni 1991 lämnade jag den fasta och statliga anställningen har sedan dess levt på mitt författarskap, ett träd med många grenar, kvistar, löv.    

Då hade barnen lyft mot egna liv, arton och tjugo år unga. Hade jag anat att maken redan 1995 skulle gå till evigheten, hur skulle jag då ha vågat?

Om jag ångrat mig? Inte en endaste dag! Har man fått gåvan ska man använda sig av den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

Det sägs att jag är rolig. Det beror på. Läsaren skriver minst halva texten.

Mina böcker och texter har använts i ett tjugotal antologier, tonsatts och som texter på vykort och almanackor och i andra sammanhang, bland annat på högskoleutbildningen och i riksdagen.

Borås Stadsteater hade ett kvällsprogram med All denna pussbrist  våren 2011 (boken utkom 2007))uppiggande både för singlar och de som lever ihop, stod det. Den enda okända författare som ingick i poesiveckan var jag. Läste om det på nätet året därpå, det kom som en ren överraskning.

Det häftigaste med att skriva är just språket. Och vad annars har jag skrivit? 
Klicka på böcker, längst upp till vänster.

Apropå kärlek spelar barn och barnbarn i en särskild division och alla på guldplats.

Älskar min plats på jorden här på Bergnäsets tallhed, ett par kilometer från Luleå centrum. Nära Trolltjärn.
    

                                       **

Övrig information:
Debuterade 1985 på Bonniersförlaget Viva med diktboken I stället för rapport och erhöll
Norrländska Författarsällskapets Rörlingstipendium samma år, numera benämnt som Norrlands författarpris.Delar av boken blev ett TV-program med samma namn.     

Medlem i Sveriges Författarförbund sedan 1988. Har även erhållit Luleå kommuns kulturstipendium, Norrbottens kulturpris (från Ragnar Lassinanttis fond) samt en antal rese- och arbetsstipendier från Författarförbundet, Författarfonden samt Författarnas Fotokopieringsfond.

Vill du veta mer? Under Verksförteckning till vänster på hemsidan hittar du en sammanställning. Under Böcker hittar du bokpresentation och recensioner. Köpa böcker - titta in och beställ.

Varje vecka sedan 1 mars 1990 - 26 november 2016 har mina texter nått läsarna i Norrbottens-Kuriren. I Göteborgsposten från den 1 juli 1991- augusti 2016. 


Författarbesök och skrivinspiratör i hundratals klasser. Ord från arrangörer: Hon är en pärla. Hon får alla att känna sig sedda.


Hon är en av de pitebor som förmår trollbinda sin publik,, skrev Östersunds-Posten om ett framträdande. 

Mina telefonnummer: 0920-12631 eller 0730-910929. 
Mejladress:anitab.nilsson@hotmail.com

NOTERINGAR - en sorts blogg

Guld i mörker                                                                         

                                                                                                                                                                                                                                                                                                   (klicka och kolla)               

                   

                 

 Utsidan, insidan        Natt klockan 15


                   

Lyhört - en krönikesamling 2015-2016, min elfte bok 

Hon höjer aldrig rösten, är sparsam med orden och formulerar de korta styckena med stíllsam humor och vässad penna.../     

Den digra volymen bör behandlas som en pralinask med tillåtelse att bra ta några få godsaker om dagen../   
           
    Bibliotekstjänst  Gunilla Bergdahl.    

  
Med kärlek om vardagen i norr    

Det lilla livet i det svenska radhuset förlorar sin mest solidariska skildrare på hög nivå, ja ingen har egentligen konkurrerat. .../ Vart tar hon vägen nu? Man ska inte tro att man riktigt vet var man har henne. Hon kan slå tillbaka.

Västerbottens-Kuriren, Gunnar Balgård.

Ur en dagbokskalender          

Själen är född gammal, men blir ständigt yngre. Oscar Wilde.

Titta aldrig ner på någon om du inte håller på att hjälpa honom upp.  Jesse Jackson

Ungdomen varar mycket längre än vad ungdomar tror. Comtesse Diane.   

Rikedom är som havsvatten, ju mer man dricker därav desto törstigare blir man.

Arthur Schopenhauer

Öga för öga gör hela världen blind. 

Mahatma Gandhi   

Glada ögon ger din fiende bekymmer.

Hjalmar Bergman

Allting är relativt, även åldern.

August Strindberg

       

**********************************************************

VÄLKOMMEN IN            

NU kommer morgonen först och kvällen sist. Som i verkliga livet, tänkte jag. Men kör vidare som vanligt. Det nya först.                                      

                                    ***                               

Nathan Shachar, DN 10 februari 2017.

"Vi har vant oss att se Sverige som ett dygdemönster av demokratisk stabilitet, men våra politiker håller på att bli lika farligt själviska som sina kolleger i Mellanöstern. En grundförutsättning för stabil demokrati är att partier står för något.          

När jag var barn fanns det fem partier och alla visste vad de stod för. Folk fruktade inte att de skulle rösta på ett parti som räckte dem lång näsa dagen efter valet. Att rösta på ett parti idag liknar att spela på en häst".

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''              

Tisdag den 12 december 2017, nollgradigt och snön som rasade i natt tittar nu in genom alla fönster.

Igår kväll Första dejten på ettan. Finns även på svt play. Äntligen! 

Hur ska det gå, tänkte vi som vanligt. Kärlek vid första ögonkastet! Allt stämde!   

                                **

Apropå det fysiska. Vissa saker växer. Ögonbryn på äldre män till exempel. När ens egna börjat spreta blir man förvånad och tänker: Har man nu blivit en äldre man?

Nä, man gör som kvinnor alltid gjort när förvåningen lagt sig. Tar pincetten eller saxen och fixar till sig innan man går ut.                       

Morgon                          

Du har fått brev från landstinget, säger mannen när han kommer in med tidningarna. Man börjar ana att åren går. Den här gången är det ögonen.

Julen, ja, den närmar sig. Första julklappen kommer om nio dar rent automatiskt. Ett ljus som lugnt men bestämt lyser genom paketet. God jul till er alla hälsar Vintersolståndet.

                                             **   

Har skrivit om det här förut.

Mannen iväg till tandläkaren i tidig morgonstund. Vi fortsätter efter sommarn, sa hon i maj. Häromsöndan fortsatte rotfyllningen hos jourtandläkaren efter sex timmars väntan. 

Samma tand vållade problem i Austin, Texas, USA i mars. Smärtkanal mot en frisk visdomstand. Där får tandläkarna inte dra ut tänder. Själv satt jag i väntrummet och frös mig blå i AC:n, sprang ut i värmen, in igen och vänta, frysa. Gång på gång. Efter 1,5 timme: Vad har hänt?!! Dom håller just på att väcka honom, sa de i receptionen. Va!!?? Så mycket bättre för patienten, sa de om den svenska metoden.

När det store kirurgen kom ut gick jag fram: Knockar ni era patienter för att dra ut en tand?! Det gör vi inte i Sverige! I Sverige har ni kallt, skrattade han. Aldrig har jag frusit som idag, sa jag. Inomhus kan vi gå barfota året om, ingen ac om sommarn heller, fast solen är uppe dygnet om.

Det blev rullstol till taxin. För mannen. Innan dess hade en tandskötare kommit fram till mig med ett recept på en rad mediciner plus en flaska att gurgla munnen med.

Ifall han mår illa, sa en vitklädd. En medicin till cellgiftbehandlade patienter såg vi sen. Värktabletterna  narkotikaklassade.

Det känns lugnt att bo där vi bor.

Igår exploderade en bomb på New Yorks största busstation. Där har vi varit! Kom och titta! hojtade mannen. Ja, ja, sa jag. Men hur gick dom som råkade vara där nu? Han dog, han klantade sig.

Måndag den 11 december 2017, runt noll och i natt föll snön med ett dån från taket. Hur mycket hade egentligen samlats däruppe? Och nu var det över. Taket tackar så mycket.        

Senare

Mannen satt lugnt ikväll vid matbordet. Trots Rapport. Du hinner se det på datorn, säger jag nu när han kommer in. Sen M kört hem till sig. Och han tillbaks till mig.

Första dejten är intressant. Att det ska vara så svårt, säger han som tycker att sånt är lätt. 

Kväll 

Läget? undrade jag i lördags. Då hade jag stängt av, säger M, sån är jag. När han och hela klassen i fredags fick veta att en av hans bäste-lärare fått sjukdomen C gick han hem och in i sig själv. Måste göra nåt dan innan hon blir sjukskriven, ordna nåt för henne. Så hon känner att vi bryr oss. 

Bry dig inte om dem, de där går inte att ändra på, sa jag när jag läste hans inlägg på främlingsfientliga sajter över matbordet. Jag kan inte låta bli, att vi ensamkommande får femtusen i månaden, en ren lögn. Jag får sjuhundra, berättar han. 

Nyss hörde hans första mentor av sig från Malmö. Hur hade det gått? Då var M ännu inte sexton. Jag har sommarjobbat, går gymnasiet, håller på med körkortet.

Hon trodde inte sina öron. Den där pojken hon mötte strax efter den svåra flykten. Som lämnade sin farbror och blev sin egen i Norrbotten. Han hade hört att de var snälla här.            

Eftermiddag

En dryg timmes kroppsligt slit vardera vid stugan. Han tar värsta snösläden och skapar sig vägar att köra upp på närmast vägen. Jag den mindre och båda utan tipp! Vad gör man? Backar in med lass efter lass i djupsnön, blöt om fötterna och täckbyxorna och handskarna. 

Vi ska äta lamm, rester sen igår, kommer du? sms-ade jag i morse. Det går bra,  svarade M.  På väg hem till stugan får jag lust och längtan. Min fisksoppa är god, lätt att fixa. Dukar till både ock. M gör många rätter när han bjuder oss. Som i Syrien. 

Skivar bananer och äpplen och blandar i frusna osockrade blåbär till efterrätt. Mamma rörde i vispad grädde direkt. Kan även serveras bredvid.

Förmiddag            
       

Jag måste till stugan och skotta innan det fryser och blir ett elände, sa mannen i morse. Hans luftrör efter alla dessa veckor har fortfarande slem i sig och kräver hosta för att lossna. Näsan rinner.

Nu åker jag till stugan, säger han senare. Det gör du inte, inte själv, säger kvinnan. Hans allmäntillstånd gör henne gott. Vill ju inte att han ska hittas där i nån snöhög.

Så här jobbar vi: Han vevar med spaden och kastar iväg snön som ångermanlänningar tydligen gör,  jag lastar en snösläde och försöker hitta nånstans att lägga detta blöta tunga vita. 

Om han inte tittat åt fel håll med foten på gaspedalen hade den gamle blåe redan gått i vinteride där borta. Nu ockuperar den dessutom garaget i väntan på åtgärd hos experter som vars datasystem gett upp och inte vet när de har tid med hans bil. Om du inte, säger jag inte högt.

Söndag den 10 december 2017, ljuvliga kvällar blir goda nätter. Har du sett! säger jag om en stor snögardin som är på väg ner från taket och skymmer sikten. Konstigt att den håller ihop, sa mannen. Det droppar ifrån den liksom från himlen och ibland knyter regnet ihop sig till snö.        

Senare 

Min närmsta arbetskompis  G:s högtidsdag var Nobeldagen. En gång bjöd hon på Nobelmiddag. Vi var tre kvinnor som satt i soffan och åt framför teven. Diskuterade pristagarnas bedrifter likväl som klänningarna och spanade framåt.

Skulle världen bli bättre? Och de politiska partierna? Har de glömt varför de valts? Organisationer måste falla sönder innan nytt kan börja om, minns jag att hon sa.

Jag kommer förbi, sa hon, när jag låg inne efter hjärnblödningen, ska in stan och handla. Ringer när jag kommer hem, sa jag. Och som hon lät i telefonen. Alla pratar om sjuveckorshostan, sa hon. Nu pratar jag om dig, sa jag, gå till doktorn! Ett drygt halvår senare var hon borta. Är det han med den slängiga gångstilen, hann hon säga när jag berättat vad som hänt, honom ska du satsa på. Vi hann ses några gånger. Hopp fanns.

Och vem är du, undrade sköterskan den sista dagen men släppte in mig. Familjen satt bredvid. När hon hörde din röst där ut, reagerade hon fick jag veta. Vi hann få en nära stund.

Ser henne ofta framför mig och som jag saknar henne, vår långa telefonsamtal och våra sommarträffar på stan. Då vi pratade om året som gått, spanade framåt och bestämde nästa års tema.               

Kväll        

Mannen tittar på Rapport varje kväll. Han måste det. Ibland  - om jag hittar nåt annat som bara går då och inte sen - kan han okey då, välja Aktuellt. Vad väntar du på, brukar jag säga. Vad väntar han på, sa vår vän M, artonårigen. Han måste det, har jag förstått. För att veta och kunna förbereda sig på det värsta.

Idag byter han kanal till Nobelfesten, helt hastigt. Ett par män i teverutan som säger: Gråta vid prisutdelningen, det har ingen gjort förut. Vem grät? Ekonomipristagaren, säger mannen. 

Han som upptäckte att mänskor inte är rationella när det gäller ekonomi? Som människor är. Inte alls maskiner. Att ge mänskor en puff i rätt riktning för att få dem att fatta rätt beslut.               

Priset i medicin gick till tre äldre herrar som forskade vidare alla vetat sen länge , att allt i naturen går efter en mat- och sovklocka.

De bevisade att vi mänskor har flera klockor, en för varje organ. Sånt ställer till dit när man reser över olika tidszoner.      

Eftermiddag

Luciatåget sjöng som änglar men bar svart. Vad nu det ska betyda, var vi några som oroligt undrade när de passerade oss på Hägnan.  Inget glitter i håret, inget ljus. 

Gick vår runda i nollgradigt. Som morsans, sa mannen om tunnbrödet som två flickor bakat, i sista året på ekonomisk linje ingår att starta eget. Han köpte en förpackning. Det går nog bra, sa han, om man inte räknar arbetstiden.

Anisbröd, rullrån och chokladbiskvier. Köper lite hembakt här på Hägnan. Det är inte mycket man måste nuförtiden.

Att det finns hundra fjällkor på en gård i Vuollerim, visste vi inte. De är kloka, höll bonden med om, en yngre kvinna, vi hoppas på ett mejeri som ligger närmare till, sa hon.  Hon sa vi. Den andre var väl hemma och skötte korna.

Jag har kramat många såna, säger mannen och får en uppskattad blick. "La en kätting runt halsen när de var hemma i sitt bås". Och blicken slocknade en aning. Fjällkor mjölkar mindre men fetare, kom han och bonden överens om. Fick ett smakprov av osten och köpte en liten burk fjällkoyoghurt innan vi åkte hem, gott!

Hemma smakar mannen eftertänksamt och länge på tunnbrödet han köpte av flickorna från ekonomisk linje och konstaterar: Morsan hade mer kornmjöl. 

På förpackningen står det: Vetemjöl guten, rågmjöl gluten, mjölk laktos. Salt.

Oväntat möte. En kortbent hund med kroppen som en korv  och öron som släpade i snöblasket, vad är det här för sort? En bassé! Han är så lugn och klok, sa hon. 

Vad fin du är sa jag, vi gick bredvid en stund. När vi vek mot vår bil stannar han och säger hej då. Inte med ett skall. Inte med en svansviftning. 

Med en lång blick.

Morgon                         

Du får byta kläder, sa jag med tanke på det roliga traditionella denna andra advent. Då ringer telefonen.      

Gamla vänner som bjudit på adventskaffe, bakat saffransbröd och gammeldags pepparkakor med peppar samt värmt glögg av olika styrkor redan under makens tid kom med trist besked.

Karln i huset fick feber och snuva igår och läget oförändrat. Alla välkomna ändå. Men många lär göra som vi, tacka nej. En starkt lysande punkt i mörka december trillade bort.

Vad gör vi då? Kan i varje fall ta oss ut, leta parkeringsplatser Hägnan i Gammelstad, röra på oss bland andra och vara en del av något som inte är hemma. Byta kläder? Behövs inte.

Lördag den 9 december 2017,  två plus och regn.

22.30                                         

Sven-Erik Magnusson f d Sven Ingvars som nyss gick bort hyllades idag i Så mycket bättre. Hans son Oscar var där. Rörande med artisternas versioner, Frödings Anita, så vacker. Och den mörka tjejen gjorde Två mörka ögon så att den blev ny. 

I början av kvällen reste jag mig en två-tre gånger och mannen hängde med upp på allrumsgolvet. 

Det ska va´gött å leva, annars kan det kvetta.                 

Senare

Nyss fyllde yngsten år. Ringer runt till de andra. Check, check, check. Tioårsflickan min på slalomcup i helgen. Ont i fötterna av de alldeles nya slalompjäxorna. När jag byter ska jag åka tio åk i närheten av skidaffären innan jag bestämmer mig, sa hon. 

Fötter minns mina första. De gjorde inte ont. Men nummer två fick fötterna att krampa. De senaste får mig att skrika medan jag bryter ner fötterna i dem. Men sen! Supersköna.

                                       **

Sextonåringen min har haft flickvänsbesök femtio mil bort sen i torsdags. Hur glad är man inte då. Att äntligen. Minns farmor.

Sonen i söder och hans fru hänger upp det som plockades undan innan gästrummet tapetserades, fint blir det och rösterna glada. 

Använder ni fortfarande tandpetare när ni slår på teven? undrar han. Jo, sa jag. Ibland klarar den utan. Den har blivit piggare.

Märket: Grundig, upptäckte mannen idag. Från 1991. 

Kopplingsschema medföljde. Det fanns tevereparatörer. Inbyggda fel fanns däremot inte.            

Eftermiddag      

Jodå. Degen följsam under mina händer. Tittar på fingrarna och förundras: Förr var de knubbiga och små. Nu snurras lussekatterna till av de här långa och magra.

Efter baket halkar jag iväg med amaryllisar till två grannar. Har vi kommit rätt, säger gäster på väg till de ena. Ja, sa jag på väg därifrån. Hon stod då vid grytorna. Vi hann få oss en kram.

Hos de andra finns även tid att slå sig ner med husets kvinna, fikakompis sen många år. Prata om livet som ibland hakar upp sig och är hemskt och roligt om vartannat, men roligt att få vara med. Hennes karl och deras hund går iväg för att få in några hockeymål för Luleå i tredje perioden. Första julen som firas hos en av sönerna, med hela gänget. Julklappar slås in. Redan.                 

Innan jag glider hem på blankisen hinner ena byxbenet torka. Har du halkat? ser hon. Jo, sa jag, men inget blod, bara vatten. Det är lurigt att ha nåt i ena handen och inget i den andra.

Mitt på dan doftar det saffran i köket.

Må nu degen göra vad den ska, höja sig. Och sen en undring. Är det fortfarande kul att snurra på degen? Lyckas jag få till nåt som lussekatt-aktigt även i år? 

Förmiddag

Har du läst om Sverigedemokraterna undrar mannen från toan. Ja, sa jag. Och menar rubriken som skymtade förbi. Man får se upp för vad man släpper in i sig.

Du ska nog inte hålla på med sånt där, det perforerar din själ, som Våren sa en gång under de pendlande åren. Då gällde det aktier.

Vad gäller den så kallade kulturprofilen har han inte endast haft en anställning. Den andra med samma innehåll som den första, förstår man.  

Att alltid utan kalsonger på jobbet, berättar kvinnorna. Ordet kultur har fått nåt smutsigt över sig.  Ordet profil likaså.

Fredag den 8 december 2017,  nollgradigt och tung snö.        

Senare

Chris blev Idol. Knottrorna längs mina lår avgjorde.  Kände jag. Kände många. 

Skavlan slutade förra fredan.

I väntan på Idol tävlade vi På Spåret och kom tvåa - efter ettan på före dom som kom tvåa. 

Kul kväll och klockan 23 sitter mannen och skrattar framför Bananas. En Woody Allen film från 1971.

Sov gott du som tittar in!                       

Kväll

En sväng in i Blomsterlandet och ut kom vi med traditionella amaryllisar att ge de vi brukar ge, grannar och andra vänner plus en ny julstjärna i stället för den som tappade livslusten efter bara ett par dar hemma hos oss. Konstigt, tyckte syskonet.

Vid inslagningsdisken fanns inga tidningar. Jag tänker, sa mannen. Då är bäst att gå undan, sa jag. Du kan också tänka, sa han. Fast när han tänkt är det redan färdigtänkt. Om ingen stör hans plan är allt bra. Till och med perfekt.

Kom och fika, sa ena fikakompisen, den första jag sprang upp till. Sen vi handlat, sa jag. Tre roliga timmar senare blev det mat på bordet.

Att torka bort fettet från en spishäll av keramik med en blöt disktrasa funkar inte, sa jag, det står så instruktionen. 

För en som är van att ligga före blir det liksom en chock att hamna efter. Han liksom flög ut ur köket. 

Ikväll blir det ört (pitemål). Vill se både det ena och det andra med mannens arm om min axel. Först finalen i Idol. När Jemina åkte ur är det inget att se, sa mannen. Hon ska sjunga, hon med, lockar jag. På Spåret och Skavlan får vi se på svtplay.se.

Morgon                         

Ring på måndag, sa han som fixar krockskadade bilar bland annat. Som den blåe som mannen drämde in i en gul taxi för ett par veckor sen. Normalt hade den redan stått uppallad vid mannens stuga i väbehövlig vintervila i stället för att ta plats i garaget medan den okrockade står ute i snön, i vägen för plogtraktorn och med ständigt behov av elström.

Karlar i din ålder ska inte skotta snö, sa jag. Bra gym-pass, kommer han in och säger.   

                                          **

I oktober krävde jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) att talmannen Urban Ahlín (S) ska ta ansvar och följa upp uppgifter om sexuella trakasserier i riksdagen. Jag vet ingen socialdemokratisk kvinna som skulle gå till Urban och prata om sexuella trakasserier, säger en källa och uppgiften begräftas av flera andra som DN har talat med. 

Urban Ahlin anklagas själv för just sexuella trakasserier, mobbning och hot - av flera kvinnor, visar DN:s granskning.  

Talman är den högsta post någon kan väljas till i Sverige. Efter kungen men före statsministern.

Att han innan riksdagen jobbat som högstadielärare. Man ryser.

                                    **


       

Torsdag den 7 december 2017,  tolv minus och snö som faller genom det gråa.

I sena eftermiddan

1998. Särboliv.

Har du tänkt på att vi nästan aldrig sitter, bara när vi äter, sa en man till sin kvinna.

Det värsta vore att klä sig naken framför en ny, sa en kvinna som levde ensam. Är det rätt, så känns det lätt, sa jag.         

Klippte luggen. Två ord som återkommer genom alla dagböcker. Jag klipper fortfarande luggen själv. Den har blivit glesare men dock. En lugg.

En karl som under mina ensamma år bjöd upp och lyfte på den i pausen mellan danserna och sa: Vad fin du är utan lugg, hade definitivt klivit över gränsen.               

Mitt på dagen

Ska du på gym idag, sa mannen i morse. Då kommer jag med, sa han och satte sig i förarsätet. Idag hittade jag andra ställen att byta om på. Okomplicerat. Mannen hittar sitt. Jag trampar fem kilometer, det går lätt. Liksom träningen. När jag är klar står han redan färdig och sen ut på parkeringen. 

Han backar. Då knackar det på bilrutan.

Tur jag hann se och sätta fram väskan, annars hade du kört över min fot, säger en liten karl, äldre än vi tror jag, som mannen inte såg när han backade. Lätt hänt, fortsätter karln, särskilt i det här väglaget.

Han kom snabbt, sa mannen. Du frågade inte om nåt gick sönder i väskan? Nä. Det var väl bara träningskläder. 

Du har tur, säger jag hemma över köksbordet, de som kommer i vägen för din bil är försynta mänskor.

Efter var sin typ av lunch tar vi kaffe. Han ser trött ut. Hur många stationer hann du med? Mina vanliga och två-tre extra. Ta och blunda en stund innan körlektionen, föreslår jag. Nää.  

Kanske räckte det att fylla på med energi. 

Morgon                 

Har spolat tillbaka tiden. 1998. Särboliv. Läst valda delar högt för mannen. Bekvämt att slippa pendla, så tänkte jag inte då.

Hänger du med och tränar?

Jo. Det gör han.

Onsdag den 6 december 2017, tolv minus på Finlands nationaldag. Blå himmel, vit snö.        

Senare

Bonde söker fru och kvinnan med de kritiska ögonen sa: Vad liten han är om den bonde hon konkurrerade med och vann. Bytte till nya dyra sängar den första dagen i hans hus. Det hjälpte visst inte, enligt klippet från resan. 

Hon hade mått dåligt i sina relationer och haft svårt att ta sig ur. Hon är allt jag drömt om, sa den fine kille som efter nio ensamma år äntligen vågat engagera sig. Hjälp. Tänk om han blir knäckt igen.

Förutom känsla handlar det även om kunskap och teknik. Det hjälper inte med ny säng.

Hos oss sitter allt på utsidan, sa en kille, med er är det som att leta trattkantarell, man måste böja sig ner och leta.                     

Kväll 

Såg Nobelstudion igår. Om alla klockor vi går omkring med, de biologiska. Varje organ har sin klocka, vissa behöver mer tid på sig än andra. Levern till exempel. Att resa över övertidszoner klarar de unga bra.  Farligare för de äldre, har de forskarna upptäckt. Som vi har rest sen han kom, rest långt. Över många tidzoner. Ändå snabbt anpassat oss till nya. 

Man kan träna sig lycklig, sa de också. Det handlade om att fokusera. Vara där man är. Sånt är jag bra på.                       

Efter middan       

Det där med parbildning är intressant, sa en bekant efter en god middag.

Jag själv är obotligt intresserad av kärlek och varför det känns nåt eller inte. Och vad som gör att ett förhållande uppstår.

På svt play.se hittar jag norska programmet När kemin stämmer. Om en 31- årig tjej som brukat välja fel man och nu tag hjälp av vetenskapen. I det första avsnittet får hon med ögonbindel på lukta på killarna som sökt till programmet, och beskriva deras doft.  

Det senaste och fjärde, det mest intressanta. Killarna fick välja musik och bjuda upp tjejen till dans. Efter dansen blev det speeddating. 

Den här gången fick hon inte välja själv.

Vad varken tjejen eller killarna visste innan satt en expert på kroppsspråk och beskrev vad som hände och valde topp tre.             

Den där kemin inte stämde alls, den åkte ut. En stolpig kille som berättade att han gick kurs och dansade lindy-hop och sa: Normalt dansar jag med yngre, men du står dig väl.

                                 **

Mer kärleksförsök i svt play.se

Gift vid första ögonkastet i England, del två nytt för idag. Del ett lyckades inte. I alla länder som sänt detta program har endast ett par verkligen förblivit gifta. De sökande fick inte ha barn och inte heller varit gifta förut. Och absolut varit sugna på kärlek som varar livet ut.  

En tjej från Australien som trippade omkring i geggan och intresserade sig för killens företag som hade med avloppssystemet att göra.  När han blev arg och sprang iväg ut från sin fru satt hon bara kvar och sa: Jaha, undrar varför? Blev inte arg, bara uppriktigt förvånad. Vad gäller samlivet var hon tydligt. Tre gånger per vecka åtminstone.   

Hittills bara i Australien som de utvalda sökandena fick lukta de andras väl använda t-shirts.      

På eftermiddan

Vad har hon gjort idag?

Och vad har mannen haft för sig?

Lugn.  Det kommer.

Först måste vi fixa middan.    

Morgon                             

Jag fick mitt namn av en finsk flicka från Uleåborg som  mormor och morfar tagit hand om under kriget, Kaari Anita Karvonen, berättade min yngsta moster. Även grannen hade tagit emot ett finskt barn, en pojke som ofta kom in och sa perkele, berättade hon.

Efter kriget åkte Kaari hem, svensktalande. Pitemål troligen. Hon och mamman utan gemensamt språk. Efter skoltiden åkte hon till Stockholm, fick jobb på Bonniers. Ett starkt lysande minne för flickan som var jag. Hon jobbade i arkivet, fick jag veta sen.

Hon hade fin kontakt med min moster genom hela livet, trots avståndet i mil räknat. Fick en son och tog senare hand om pojkens kompis, en kille i klassen som hade det svårt hemma och gifte sig med en bra karl som moster hade kontakt med även efter Kaaris död på 90-talet.

Samma årtionde tog jag tåget genom Finland, inbjuden till en författarkonferens i Helsingfors.

När maken och jag under vår första semester i mitten av sextiotalet tältat i Finland tog jag med ett svensk-finskt lexikon. Lärde mig yksi litra maitoa och makkara utantill, en liter mjölk och korv. För säkerhets skull. 

Innan tåget till konferensen i Helsingfors byggde jag finskan  med rautatieasema, järnvägsstation. Lokalsinne nej. I stället märkte jag tidigt att Gud gett mig det sjätte. 

På väg mot min vagn efter konferensen tar en kvinna för givet att jag är finska. Ruotsalainen, sa jag, svensk. Nå ja, sa hon och berättade att hon firat jul med dottern i Göteborg, där var det regn, Saata och joula, regn och jul. 

I min kupé satt tre finska män som glatt öppnade munnen. Samt tvärtystnade. Några ord ur min finska vokabulär och stämningen åter familjär.

Av konferensen som vände sig till ett hundratal kvinnliga författare, minns jag bara att mina ögon under en middag förvandlades. Som om min blick letade efter män och såg dem. En här, en där. Och par, rentav.

Minä raakasta sinua, jag älskar dig, en av meningar med sju språk med samma innebörd jag lärde mig som tonåring, ifall att. Han som kom kunde pitemål. Så mycket kunskap till ingen nytta, sa jag under ett författarbesök. Man vet aldrig, livet är långt, som en kvinna i publiken sa.  

Tisdag den 5 december 2017,  tretton minus, himlen ljus och klar. Inte ett barr som rör sig, förutom haren i all hemlighet. 

Kväll  

Fick lust att plocka fram min första bok från hyllan. Den där var bra, sa maken om dikter med lite krut.  

             **                       

visst skulle jag kunna

falla för din charm

men vem skulle

plocka upp mej

              **

Jag blir så ful av vackra gossar

men man kan ju alltid använda dom

som bokmärken    

              **                                                                                                                                                                                                                                       

Inte minns jag vad jag gjort

och aldrig jag varit,

sa han

Skyddsängeln suckade

svettig om vingarna

                **

kanarier blir aldrig spanjorer

de erövrade blir aldrig erövrare

burfåglar är alltid instängda, fast

rösterna förvillande ljusa  

                 **

mamma mia var nitton barn rik

arton blir kvar ön

hon saknar ständigt det nittonde

som går i Atlanttrafik                                                                           

ur min debutbok I stället för rapport

                             

Eftermiddag      

Hur var det på skolan? Jaa, suckar mannen, det finns några som har lite ambitioner. 

Hemma tar vi kaffe.

Och plötsligt trycker mörkret mot rutan och kikar in. Mannen iväg för att hjälpa artonårige M med ärenden.    

Själv har jag seriematlagning på gång. Ifall vi får trevligt besök framåt veckan.      

Mitt på dan

Går genom ljus och kyla med uppfälld kapuschong. Vissa hälsar, andra ler, minus fjorton på väg mot gym. Tar trapporna upp mot damrummet. Stängt från 4 december säger skylten. Hur länge då, hejdar jag en blåklädd. Länge, sa hon. Byta om får du göra i badet.

Tar trapporna ner och in till badhusetaget, stannar till där de badande lämnat sin skor. Byter kläder och skor. Inte med dem. 

Tar med allt upp igen i stora kassen. Lämnar jackan i ett ledigt skåp. Ingen tar en gammal jacka. Det andra får hänga med. Ingen vågar säga till en baglady.

Trampar fem kilometer, det går lätt. Styrketräningen likaså. I stora vackra salen med fönster åt båda håll är maskinerna harmoniskt placerade. Där är vi flest. Alla säger hej.

Rummet där jag sprattlar på en silverboll och sträcker upp mig framför en spegel där den runda lilla klockan med stora visare står, det stängdes i fredags. Renovering.

Tar trapporna ner. Letar rätt på silverbollen. Sprattlar. Letar rätt på en matta. Hittar ingen spegel i höjd med hon som är jag och som ligger på mage och sträcker upp sig på armarna. Och var är  klockan? Känner ingen, säger hej till alla.

Här nere är det lågt i tak och trångt, jag kryssar mig fram mellan maskinerna. 

Åter till rummet där de badande nyss hade sina skor. Byter kläder och skor. Och här sitter du, säger en trevlig bekant på väg in, vilket fint damrum vi ska få!

Tar trapporna upp, öppnar skåpet, jackan kvar, tar trapporna ner till fiket. Dricker fyra glas vatten. Tar räkmacka utan macka. Dricker två glas vatten till. Går tillbaks till stan i det vita och ännu lyser stora lampan.

Normalt tänker man inte på vad kroppen har för sig, vad den tar på sig och hur och var den tar av sig eller var den står och hur den går. Det märker man först när cirklarna rubbats.

Morgon                         

Vad kallt ni har det!

säger kompisar från söder

Jag går barfota på golv

av siden, sa jag.

                      **

Du måste berätta att du pluggar och är fattig sa jag när M sa att det var jobbigt när släktingar ringer och kräver pengar.

Inte konstigt att de tror det, sa han, när jag ringer och dom ser att jag sitter så här i kortärmat mitt i vintern. 

Hålla husen varma i Syrien har bara de förmögna råd med.          

                          **

Vad roligt att höra din röst, säger småländska väninnan på hemmet i Skåne. 

Rösten betyder mycket. Efter en lång och djup vänskap poppar minnen upp.

Var ska vi sova i natt, sa du, när vi cyklade på Bornholm.

Det ordnar sig, sa jag, alltid finns det nån parkbänk. 

Hon skrattar även när jag berättar om den hemlighetsfulle haren som lämnar spår i snön och är sur för att vi lindat in äppelträden med ståltråd.

Har du börjat tänka på julen? 

Inte mycket, säger hon.

Inte jag heller. Förr var jag galen, klättrade uppåt väggarna, skurade både lågt och högt.

Men jag behövde i varje fall inte vara med om att ha ihjäl nån gris. När slaktaren kom sprang jag upp till vinden och höll för öronen. Men skinkan den åt jag.      

Väninnan är sjuttiotvå. Vet du vad de säger på jobbet, sa hon upprört innan hon fyllt sextio, de säger att jag har Alzheimer.


                                 **


Måndag den 4 december 2017, nio minus, lugnt, sol på G.  

Kväll                         

44-årsfirande, dans och skutt och prat. Dansar och skuttar gör barnbarnsflickan min och jag, yngst och äldst på kalaset.               

Vid 14-tiden var himlen en brinnande pastell. Mot havet rosa och ljusblått. Mot skogen röd-orange med djupgult som golv.                                            **            

Morgon                   

För fyrtiofyra år sen idag kom yngsten min ut med fart. Två år innan hade brorsan öppnat farleden. Vad är det som låter, sa hans pappa när pojken vår i samma stund smaskar på tummen. För sista gången rullas man då in på BB som en drottning.

                                          **

Nu har muntergöken Lars Norén skrivit en pjäs som heter Vintermusik ett drama om tiden strax före äldreomsorgen.

"Tiden då den som har råd kanske åker till värmen och väntar" skriver recensenten Kristina Lindquist.

De som till exempel åker till Cypern eller Thailand varje vinter sitter inte där och väntar på äldreomsorg eller död.

Väntar gör de inte.  De cyklar varje dag. De går barfota i sanden, simmar. De skrattar oftare än hemma. De spelar boule och dansar och umgås. De lever!

Nu har du varit iväg och byggt upp dig, det syns på värdena som en läkare sa när en kvinna kom hem efter månader i värme.

Vad betyder det för en människa att med öppna ögon se döden närma sig? undrar recensenten. 

Hur många hinner tänka på det? Endast i hastigt förbiilande ögonblick händer det: Hjälp! Våra nio år svischade bara iväg! Vi har helt enkelt hittat på för mycket och haft för roligt!   

Allt kommer när det kommer, det enda som skrämmer mig. Som äldst i familjen önskar jag mig en garanti: Äldst går först!

Första advent, söndag den 3 december 2017, tre minus och himlen öppen. Måste skynda oss ut och hämta ljus.        

Kväll 

Lyubov, Kärlek på ryska, filmen i kväll på biografen Royal höjde vår dag. Vännen som läst ryska kan tänka sig att se den även imorgon kväll, inte bara som språkövning. Två timmar till med Valentina, den fantastiska nobelpristagare och kvinna som får folk att berätta. Jag kommer nog att köpa hennes bok med, sa han. 

Förutom filmen klockan 19 blir det Finlands dag på radio imorgon på vår kära grannlands hundraårsdag. En dokumentär med finska krigsbarn bland annat. Sitta på bio och lyssna på radio, ganska nytt.      

Eftermiddag

Nu vet jag vad alla gjorde medan vi gick runt Bergnäset. De gick på stan. Skyltsöndagen har vi missat i så många år. Nästa år då minsann, har vi sagt. Hade varit kul att kolla in bekanta och byta några ord.

Gå upp till byn som tonåring och ta Jävrebussen till Piteå, då var det inte fråga om att missa en enda skyltsöndag. Killarna var själva attraktionen. Kanske gick man en liten sväng med nån längs Storgatan. 

Dan därpå, på läroverket: Vilken snygg kille du gick med igår, påstod en tjej som jag knappt kände. Hon var ett snäpp ovanför mig, statusmässigt. Tycker du det, sa jag, uppriktigt förvånad. Det är så olika vad man tycker.           

Mitt på dan

Solen lyser på vattentornet, titta! säger jag. Och i en uppförsbacke vänder jag mig om på krönet och får se den!

Från Trollenäs går vi mot Bergnäsbron och nu är det dom på andra sidan älven som får sig några D-vitaminer, vi går under tunneln till gamla Bergnäset. Där hade vi vår strand när pojkarna var små och byggde flotte varje sommar av drivtimmer och extramormor Siri lastade lasagne på skottkärra och körde ner den som lunch vid älven till mina barn och sina barnbarn.

Efter tunneln tillbaks tar vi vägen upp förbi Bergstaden, där vi kanske kunnat hamna om vi inte fått köpa huset. Går vidare på gatorna närmast skogen. Och där står mitt hus med fötterna i snön och lyser med ögonen.

I sju kilometer och under en timmes promenad möter vi ett fåtal. Vad gör alla andra? 

Ikväll kl 19 går filmen Lyubov, Kärlek på ryska på Royal. Den ska vi se!

Förmiddag    

Förr låg lussekatterna och jamade redan till första advent. Ta mig! Ta mig!

Och pepparkaksdegen låg klar att goa till sig. Det måste den åtminstone ett par dar. Men aldrig är den så lättkavlad som efter en vecka, en lärdom från ifjol. 

Mannen gillar både det ena och det andra. Det gjorde jag med, innan jag slutade med sött och bröd och sånt.

Som nygift fru i en etta utan balkong hyrde vi frysfack på stan. För alla sju sorterna som ibland blev nio. Man var liksom galen. Vad allt man hade för sig. Nu, med två frysar - den ene hade mannen med sig- ja då tar man det coolt. Det blir vad det blir. Om det alls blir.

Lördag den 2 december 2017, nio minusgrader, vacker dag blir hastigt mörk. Snart vänder det.        

Flashback                 

Fullmånen lyser över parkerade bilar utanför Coop Arena. Jag smyger oengagerad förbi i min, med inslagna julstjärnor i framsätet. Hon blev glad, hon som fick dem och han. Vi drack te och jag lämnade en soppåse där som de tog hand om. Tack, sa jag, det lättade.                              

På väg tillbaks går Luleåhockeys entusiaster mot sina bilar, några går mot centrum. Andra stannar och pratar med ivriga rörelser. Det känns varmt. De vann det syns, det känns. 3-2 mot Mora står det på nätet. 

I min grönaste ungdom åkte jag bil till Mora om vintern, Piteå spelade bortamatch under himlen. Jag frös om fötterna.  

Heja Pite, ropade jag. Det heter inte Pite, sa stockholmarna i publiken. Det heter Pite-å.  Heja Pite! ropade jag. Heja Pite!

Minns inte om det hjälpte.  

Kanske var det Vasalopp dagen därpå. Jo, nu minns jag.  Pratade med karl från Blåsmark fick skavsår så det blödde och bröt.         

Mest minns jag att vi övernattade i ett hotell i Sundsvall på väg hem. Tunga gardiner, heltäckningsmatta, tunga tankar.                                                                                           

     

Förmiddag                                 

I natt var vi på väg mot en dans. Kom varken dit eller hem. Man får hoppas att det inte var en spådom.  

                                    **

På andra sidan Gäddviksbron hade svartklädda mänskor parkerat och stod nu med kameror mot ansiktena och fotograferade dimman över Luleälven innan den lyfte.

När proffsfotograferna fick sparken från tidningarna var det vi amatörer som tog över.  En period köpte GP både text och bild.

Allt har sin tid. Vad händer sen?

Very interesting, mycket intressant, I can´t feel my fingers som en nyanländ indier spretade med fingrarna och sa en minusgradig dag.

Sån vill man bli. 


Fredag den 1 december 2017, sju minus. Snön ser platt ut, den ligger där den ligger utan att gnistra.          

23.45 

Gott att äta, gott att umgås. Hade på mig ett ljust och enfärgat plagg, att jag aldrig lär mig. Titta, sa värdinnan, den kan du nog skrapa bort och pekade på en liten bit camembert.

Sov gott du som tittar in!

I sena eftermiddan   

Har du lärt dig nåt i veckan? ringde jag till min sextonåring och undrade. Jag får nog gå en vecka till, sa han. 

Kom till våren, jag är ändå snart hemma igen, tycker han apropå att hälsa på och se hur han har det sådär fyrtiofem mil bort. Han låter alltid glad. Det är viktigt att välja linje själv. 

På Coop Forum har de fina julstjärnor. Köper två som vanligt. Ovanligt nog fanns de inte på Konsum.

I kassakön står jag och pratar med mannen när en f d arbetskompis vänder sig om, vi hejar. Det var hon som tyckte om att mobba mig, säger jag på väg ut mot bilen. Det är nåt med mig som drar till sig mobbare. Man är väl för egen. Hon fick en svår sorg sen. Jag tänker ofta på det. 

Pulsar i mörkret mot graven med spaden i hand. Förutom den svarta lykta som sticker upp ur det vita och med stearinljus i lyser den låga röda med ett hjärta under snön. Någon har varit där och bytt batteri. Vem då? Min sextonårings mamma kanske? De två köpte den en vår när känslan blev för stark.

Sjutiofem meter bort byter mannens ljus. Till våren tio år sen han miste sin fru. Om två år kanske, sa jag när vi möttes. Så dumt, tyckte han om att vänta.

Morgon                         

Det var meningen, säger jag om sånt som händer. Slumpen, sa han. Att mannen hamnade i min säng till exempel.               

När jag några veckor senare slog ihop ett och ett och kom på att jag satt i makens säng och läste dödsannonser den våren och såg att den där kvinnan ska begravas på min födelsedag och tänkte: Visst var det nån med det namnet som jobbade på högskolan? Ingen jag pratat med men skolan var liten på 80-talet. Jag köpte nya sängar när han kom. Nu närmar sig vår tionde jul.

                                **                        

Advent närmar sig med snabba steg. Är det inte för tidigt att hänga upp stjärnan idag, undrar han.

Är det nån fler som tycker att just detta år ilat snabbare än nånsin? När man fyllde ett, var det året hundra procent av ens liv. Som barn närmast oändlig. 

                                 **

Tjugotvå år sen igår sen vi begravde maken, pappan. Tre veckor innan klädde han av sig kroppen där på sjukhuset. En ny tideräkning började. 

Det var ju så länge sen, sa en bekant efter ett år, försök le. Det var länge sen, sa jag. Jag ser det, sa han. Gör som andra, bedöva dig.

Gör inte som jag, sa en äldre kvinna som brukade ringa, börja aldrig med billigt vin. I stället blev det dans, så småningom.

                                **

Det där gör jag, säger mannen när jag sträcker handen mot adventslådan. En sån som han är livsfarlig. Fattar inte att allt han tagit över har ett villkor. Han får varken dö eller bli funktionsnedsatt. Hur funkar dammsugaren förresten?

Stå kvar! säger jag när han är på väg upp de tre trappstegen från förrådet, tjugo centimeter. Så här känns det att vara i underordning!

Inte konstigt att han inte hör vad jag säger.

                                            **


Torsdag den 30 november 2017, natten kom med snö och i brevlådan ett brev från ett företag som drivs av Nordea.        

Kväll

Tänker på frun i Sri-Lanka-familjen, nu i Austin, Texas, tidigare i Minneapolis, Minnesota. Då ringer hon eller tvärtom. Tankeöverföringen funkar perfekt. 

Vi träffades på 80-talet i Luleå. Tvåårige barnbarnet säger inte grandmother eller grandfather, han säger mormor och morfar.

I våras var paret i Kina. Nu väntar Australien, deras vänners barn tar läkarexamen där borta.

Hur är det med dina pojkar? undrar hon. Hur är det med dina barnbarn?

Eftermiddag

Snön knarrar, en helikopter surrar bortom skogen, tre svartklädda högstadieflickor går neråt Konsumbacken, det där paketet jag ska hämta har nummer 2961. Det är stort och väger lätt.

På väg tillbaks uppför backen möter jag en karl vars ansikte lutar neråt. I Bergnäskyrkan lyser det. 

Hemma är det alldeles tyst.

Så här kan vi inte ha det, sa jag och plötsligt har vi det som vi brukar ha det, när vi har det som roligast. 

Dela din upplevelse med oss! skriver Triumf Online Shop, vars stora lätta paket jag bar hem idag. Men där går gränsen.

Deras behå var det länge sen man hittade på stan. Reste hit med silkespapper och galgar. För att på en gång kunna hängas på en stång. Som om jag skulle sälja dem vidare.



Morgon

TYVÄRR har min operatör Vimla (100 kr/mån) anlitat Klarna som samarbetspartner. Klarnas affärsidé: Att skicka en extra faktura med 60 kr påminnelseavgift veckan innan sista betalningsdatum. Nu har jag lurat dom, tänkte jag i början av november och betalade direkt. Tji fick jag.

Fakturan låg i min brevlåda i morse med påminnelseavgift 60 kronor och hot om betalning senast den 2 december.

I klorna på Klarna kan man aldrig lämna hemmet.  

Huvudvärk brukar jag inte ha.              

                                    **

Eftermiddag

Snön knarrar, en helikopter surrar bortom skogen, tre svartklädda högstadieflickor går neråt Konsumbacken, det där paketet jag ska hämta har nummer 2961. Det är stort och väger lätt.

På väg tillbaks uppför backen möter jag en karl vars ansikte lutar neråt. I Bergnäskyrkan lyser det. 

Hemma är det alldeles tyst.

Så här kan vi inte ha det, sa jag och plötsligt har vi det som vi brukar ha det, när vi har det som roligast. 

Dela din upplevelse med oss! skriver Triumf Online Shop, vars stora lätta paket jag bar hem idag. Men där går gränsen.

Deras behå var det länge sen man hittade på stan. Reste hit med silkespapper och galgar. För att på en gång kunna hängas på en stång. Som om jag skulle sälja dem vidare.

Onsdag den 29 november 2017, minus sexton. Ser himmel mellan moln.        

Andra intryck från eftermiddan.      

Jag skulle vilja skriva en bok, sa mannens dotter på väg hem från sitt jobb. 

Ta ur din djupa erfarenhet och gör om det till en deckare, sa jag. Det blir en bestseller! 

Vad gör pappa?

Han är fantastisk, scannar just kubanske pappans papper att skicka in till Skatteverket senast i morgon och får tag i handläggaren. Inga problem alls.

Hur är det, är ni lediga, skulle ni vilja åka till Kuba två veckor? Jag har lägenhet i Havanna och i söder, i Santiago de Chile kan ni bo hos min mamma, säger hans elev. Som själv inte kan besöka sitt land, en diktatur.

Sen fortsätter de körlektionerna.

De nya i landet har en klippa att luta sig mot- nä förresten då skulle jag vara lugn.             


                      **                 

Bönderna. Roligt att titta på, sa S i måndags. Ja, sa vi.

Två bönder av tre har hittat sina aspiranter, trodde jag.  

En dökär från första ögonkastet, den andre pussar på sin lugna fina tjej men vill veta mer om hon som brukat gråta men nu står i hans kök och slår ihjäl flugor i ren frustration.     

Den tredje har haft tre sambor innan. Sitter på en bänk under ett träd. Vad gör du om fem år undrar tjejen. Oj, säger bonden, det låter länge.

Älskar att dammsuga och kollar först och främst in tjejernas baksidor men aldrig blivit kär så där direkt.   

Eftermiddag

Den föll väl mellan stolarna, sa NSD Kulturs sommarvikarie Pelle Lindholm vid lunchen idag, apropå den uteblivna recensionen av Lyhört. Inte vad den ordinarie skrev (se ovan) sa jag. Är faktiskt lite stolt. Att ens ord haft en sån kraft.

Räksalladen god, kollegan bredvid valde lax. Båda innehöll det goda gröna som fastnar mellan tänderna. Särskilt kollegan besvärades, skrattar man ser man ut som en Alien, sa hon. För oss författare gror det hela tiden, sa jag.

Förutom vi vanliga kom en från Eritrea, ny i Sverige. Journalist som även varit med i antologier och som nu skriver om sin tid i fängelse, Eritrea är som nord-Korea, brukar mannen säga.

Efter lunch berättar Pelle Lindblom om e-boken. Hur man gör, om man kan tjäna nåt på det och vilka sidor man ska hämta hem innan. När någon betalar en slant, laddas boken ner. Sen kan den i sin tur kopieras och skickas vidare, påpekar en deltagare. Äganderätten sitter löst, förstår man. På en halvtimme är en fiktiv e-bok klar att laddas ner med titeln Rödluvan och Vargen.

En konkret, heltäckande och entusiastisk kultursekreterare på Region Norr, f d Norrbottens landsting berättar om vad vi kunde söka.

1. Om man får ett uppdrag i en annan del av landet eller utomlands, s k mobilitetsstöd. 2. Pengar för att kunna leja någon för manusbearbetning.

Att för ett par timmar umgås, lyssna, lära sig ett och annat och vara en del i sammanhang. Ut i kylan gick jag med små vingar under vinterkängorna.

Morgon          

-Och vad sa du då? undrade M igår om att mannen körde på en stillastående bil.

-Ingenting, sa jag.

Det hade ju redan hänt. När jag väsnas, väsnas jag innan. Oroar mig, försöker förhindra. Som om det skulle hjälpa. Om nu allt är på förhand skrivet. Men det kanske bara gäller Det Stora Hela.

 

                                    **

På väg in till gym står en kvinna med krycka och väntar innanför dörrarna. Hon ser ut som om hon väntar på nån.

Behöver du hjälp?undrar jag och det gör hon.

Undrar hur länge hon stått där och sett ut som om hon väntar på nån.

Känner mig lite god. Jag som förstod.

På väg hem med bil genom eftermiddagens mörker hinner jag precis stanna för en svartklädd kvinna med rollator som styr mot övergångsstället.

Det hade kunnat bli ett stort minus på kontot. 

                              **

Jag var vinter, nu vet jag inte vad jag är, säger en bekant på gym som kallar sig tant.

Så du är inte längre den du alltid har varit, sa jag. 

Hon lägger till ordet tant före mitt namn.

Som en hämnd. 

                            **

Med en bil får vi samsas. Mannen ska till skolan. Igår kom han hem med ljus i sinnet. En elev från Eritrea såg glad ut när han kom. Ville ha hjälp inför matteprovet idag.    

Med en bil samsas vi på väg in till stan. Jag ska lyssna på en föreläsning idag om e-böcker. Det bjuds på lunch. Efteråt ska jag pricka in ärenden på stan.

Då parkerar jag på Willys och så går vi tillsammans, säger mannen. 

Om du kan låta bli att styra och ställa och kommentera mina val, svarar jag.

Men det kanske han inte kan.


Tisdag den 28 november 2017, minus tio, himlen klar. Vinden tar semester. 

Senare

Inget samtal till 1177 de senaste två dagarna.

Då ringer 1177 upp och undrar: 

Finns det liv? Finns det hopp? 

Hur många poäng får vi?                   

                                

Kväll       

Vad ska jag välja? undrar M inför åk 2 och 3. Hans pappa byggde upp en rörelse. Sen kom kriget och gjorde Aleppo till en grushög. Den som förlorat allt kan bli sittande. Eller börja om. 

Om man missar mer än fyra timmars skoltid under en månad missar man studiebidraget från CSN, 1.050 kronor. Det visste jag inte. Och det är vad en gymnasieelev ska klara sig på.


Vid middagstid  

Min pappa blev 104, sa en kvick kvinna som flyttat till en lägenhet i stan, han gick som jag gör nu. Kanske är hon åttio. Sen maken dog vet man vad ensamhet är, säger hon. 

Så svårt det skulle vara om barn eller barnbarn flyttat till ett annat land, sa hon apropå våra nya vänner.  Idag ska artonårige M äta fisksoppa med oss.                             

Mitt på dagen

Dagens olycka.                       

Jag visste inte att han stannat, sa mannen som tittat åt vänster med foten på gaspedalen och kört på den stillastående gula, alldeles nya taxin till höger, just innan Gäddviksbron.

Nej-nej hann jag skrika, pang bom kom smällen. Hoppas den påkördes nacke är lika stabil som våra                 


Höger lykta sönder liksom de extraljus som lyst upp hela hösten. Mannen köpte den av sextonåringen min i höstas.  

Vi susar vidare till mannens stuga - även nu med honom vid ratten - denna gång med säkerhetsavstånd.Skottar den hårda snön åt sidan. Den 1 december var det meningen att bilen skulle ställas av och gå i ide.  

Nu igen, konstaterar killen tyst vid sin lunchlåda. Du känner igen mig, sa mannen. Karosslagningsfirman L-å Bil och Båt tackar.                                                  

**                      

Vad gott du luktar, sa en karl bakom mig i kassakön igår. medelålders.                                 

Du menar kycklingen?

Nä, sa han, ditt hår, schampot.

Jag drar en hårslinga mot näsan. Nja, sköljde det noga.  

Se upp när du flyttar kycklingpåsen, varnar han, det gjorde inte jag på Coop, blev mycket att torka upp och kommenterar en karl som inte fick ut sitt paket fast de sagt att det gick att hämta på Konsum. Det är besvärligt för de äldre, sa han.

Sen drar jag mitt kort innan flickan i kassan hann knappa in allt och får göra om det.Fast du bara är trettio, kommenterade  och tänker: Den där kvinnan har inte ändrat frisyr sen 80-talet.   

Den äldre man som inte fick ut sitt paket står kvar och säger, hej, hur är det, du skriver inte i tidningen nå mer. Innan jag går, tar jag honom på jackärmen som en liten tröst.                           

                                        **

Måndag den 27 november 2017, minus tre, himlen klar och solen ligger under barrskogskanten och väntar på sin uppgång.             

Kyckling och sallad, äppelkaka till kaffet för de andra.

Alltid roligt att umgås med S, ikväll följer han med mannen på äventyr i Zimbabwe och Angola, sen med mig till ett ryskt kulturutbyte i slutet av 90-talet och början av 2000 och får träffa barn, bibliotekarier och författarkollegor.

Själva hänger vi med honom till norra Irak där en av hans systrar bor med man och barn och norra Syrien och får se hans mamma och två andra systrar kämpa på med sitt, en har fått jobb som lärare, med femhundra i månadslön.

Det lugnare nu, berättar S. Där olja finns har USA:s militär sin bas, där finns även landets kornbod. Där gas finns, finns ryska trupper.

Mittemellan krigar man, där finns inget för stormakter värt att bevara.

Om tolv dar är det ett år sen han började sitt första jobb i Sverige! Om inte invandrarverket missat att pricka i att han förutom alla papper han hade med sig visade sitt syriska pass när han kom, hade han blivit svensk medborgare innan midsommar. Annars tar det två år till.

Tre timmar rusar fram. Resten av äppelkakan får han ta med sig hem, frys in och tina upp i mikron när det passar, säger jag. En fantastisk kväll, säger han.

Kväll          

När S åkt hem: Vår tid är nu, på teven. 

Det är viktigt med vem man gifter sig med, av vilket skäl och att det är ömsesidigt. Om något saknas kan det i värsta fall bli en katastrof.                              

Nu ska vi se nåt förhoppningsfullt. Första dejten på samma kanal, ettan. Ett par är glada ihop hela middan, det är bara dom som fortsätter träffas.               

I sena eftermiddag  

Dags att bjuda hem S, tänkte jag igår och gjorde det.  Hinner skriver en stund och sen till gym, tänkte jag idag.

Men då hinner jag inte göra middan och baka äppelkakan som han gillar    

Livet håller öppet även imorgon, tänkte jag flexibelt.  Den doftar gott från köket.                         

Mitt på dagen

Tack, Sara Danius för att du vågade gå emot stofilerna och stötta de drabbade kvinnorna mot Jean Claude Arnault. Förutom de 18 som vittnade i DN även Svenska Akademins ledamöters hustrur, döttrar och kanslipersonal.

Stofiler? Per Wästberg till exempel som anser att Jean Claude Arnault var den man som skulle lära pojkar att bli gentlemen och såg till att denne fick Nordstjärneorden.

Nu dras ridån upp för Svenska Akademin. Vet du inte vem jag är gift med, hade han hotat. Frun heter Katarina Frostensson. Hon sägs vara ytterst solidarisk. Med vilka band har han knutit henne?

                                         
Morgon                         
                                     

Just nu går det inte att nå den du söker, säger telefonsvararen på hemmet i Skåne.  

Det fjärde mobilnumret går fram och undersköterskan blir glad och lämnar sin telefon till småländska väninnan som ligger i sängen och drar sig efter frukost. 

Ett samtal i veckan och hon hänger med. Jaså, det räckte till er också, sa jag apropå snön som visat sig även i Skåne. Sånt skrattar hon åt, oväntade formuleringar. När jag hör din röst ser jag dig framför mig, sa jag. Och jag dig, säger hon. Då funkar ledningen, sa jag. 

Nu går det bara utför, det bara du som får igång henne, brukar dottern säga. Annars bara ja eller nej.

Vänskapsband som bygger på öppenhet, skratt och goda minnen, det ska mycket till för att de ska brista.


Söndag den 26 november, himlen grå, minus två och en gardin av snö därute som ångrat sig halvvägs ångrat sig halvvägs och bestämt sig för att ta en titt: Hur har dom det därinne?                                                  

 Senare          

Läser dagboken från 1996. "Pratade om död och sorg med Markko och Birgitta. 

Marko förstår. Hans pappa dog vid 52. 

Det är det som är det spännande med livet. Det händer saker så man måste ändra riktning, sa Birgitta."


Kväll 

I teven står några svenskättlingar från USA som ska tävla i att lära sig ordningsföljden i en lång rad adelssköldar. Och varför det? För att slippa åka hem. 

Nästa gång ska de backa in husvagnar på en campingplats.  Vi har inte sett programmet förrän ikväll, en liten snutt. Knappast nästa söndag heller. 

Ska du komma nu och höra vad Sverigedemokraterna sa? undrar mannen från andra sidan väggen. Han har redan fört in det i sitt minnes arkiv. 

Smutsa ner sitt jag i den skiten och bära det med sig i resten av sitt liv. Nix pix.  

                                         **

Jag har levt ett långt liv fyllt med mängder av problem, varav de flesta aldrig hände.      

Mark Twain. 

Att någon/något åter bråkar med hemsidas redigering. Ett litet men irriterande problem i det stora hela.  

Eftermiddag 

I väntan på att tandläkaren ska göra sitt med mannen, går jag in på svt play. Söker på Molinska skrönor. Får upp Sture och Kerstin forever, 48 minuter. Se den! Underfundig, mörk underton, drastisk, varm. Hon vill fira parets 40-åriga bröllopsdag i Spa. Han har andra planer.

Efter kaffet hittar jag en artonminuters dokumentär Kim Wall, hon som ville berätta. Med hjälp av snuttar från hennes barndom och ungdom som familjen lånat ut och vad hennes första fröken berättar och vad vännerna som finns lite överallt på klotet berättar blir man helt betagen av denna tjej, man snörvlar.

Tack och lov för Kim Walls minnesfond, som familj och vänners skapade och som säkert andra kan stötta. Första stipendiet delas ut på hennes födelsedag i mars till en kvinnlig journalist i hennes anda. Ett sätt att hålla Kim Walls namn och gärning levande.       

                                          **

Apropå tandvärken, mannens. Vi fortsätter med rotfyllningen efter sommarn, sa ordinarie tandläkare i maj. Började bulna i förra veckan. En bit av tanden trillade bort och lagades. Fattar du inget! sa smärtkanalen. Fixa! Snarast! Fem timmars väntan idag plus en timmes jobb. Rotfyllning.

Mitt på dan    

Fick lust att gå.

Gick på knaggliga gator och trottoarer ner till platsen där folk med tandvärk sitter och väntar på sin tur. Fem före, det här tar tid, sa han när jag ringde. Han lät plågad, främst av att bara sitta och ha läst allt han tog med. 

Så nu går jag nerför trapporna med Time i biblioteksväskan och en Alvedon i jackfickan. Time blir han glad av, 25 New Inventions.

Kön har minskat. Fyra före.

Ni har hört om igår, i Piteå? Jo. Det hade de. Lycka till, sa jag till de fem och tog trapporna i ett huj.

På väg hem längs knaggliga gator och trottoarer har hundar fört ihop mänskor till små fredliga grupper.                  

Efter frukost

Läser DN Kultur i läsfåtöljen med fötterna högt om hur kvinnor behandlats på redaktioner och plötsligt slår vår proffsiga men sällan använda ljudanläggning igång med I rosenrött jag drömmer.

Sitter en stund och undrar varifrån detta råd kom? Har jag nånsin drömt i rosenrött? Och borde jag?

Du kom åt fjärrkontrollen när du flyttade på lampan, kommer mannen in och förklarar, ska jag slå av? Nä, sa jag, nu dansar vi. Och så gör vi det en halv minut tills mannen går mot köket och undrar: Slog du av?

Tre vändor upp om natten med en värkande tand, då blir ingen särskilt dansbenägen. Men jag hann titta upp och se hur han log.

Må nu tandvärken åtgärdas på bästa sätt här i närområdet. De där röda områdena i pannan och på kinderna däremot, de blev större igår kväll och består.

Lördag den 25 november, tre vintergrader, sol och blankt överallt.    

Kväll             

Det blir säkert bra nästa vecka, tröstar vännen innan de går.

Livet är randigt, minns jag.  

                                              **

Jag skulle vilja vakna som ödlan gör, långsamt, med en liten del av kroppen i taget, sa mannens dotter idag när hon tittade in i terrariet.    

Dagen idag.         

På Folktandvården lasarettet i Piteå, plan 5 och 6, idag har de jour, sa 1177-sköterskan.Tio skulle de öppna, klockan nu tio över.  

-Jag har åkt sexton mil, säger en karl som går omkring med svåra smärtor, snart blir det 112

-Jag brukar ta en smärtstillande, tipsar mannen.

-Jag har tagit så många att vänster sida är bortdomnad men har man en infektion hjälper inget, säger den lidande.

-Och barnen som är hemma, säger paret från Piteå, det är pappan som har värk.  När jourhavande vars namn börjar på C inte svarar ringer han 1177. Gå till Akuten och ta med de andra, sa hon och då gick vi dit alla fem. Vi har inget med folktandvården att göra, sa en personal och en annan håller med.  

Enannan tänker längre, sticker ut huvudet, säger: Då ringer vi 1177 och hör vad de kan göra. Strax därpå: Nu har en ansvarig lovat ringa länets jourtandläkare, kanske finns det nån ledig i Kiruna.

Då hade redan den värst drabbade gett sig av. Jag har lovat hjälpa dottern att flytta, sa han.

Imorgon är det Bergnäset som har jour, berättar mannen.  Fast då är det barnkalas hela dan, säger pappan, vi stannar.

                                                ** 

Till mannens dotter med familj med gasen i botten och mannen får en Alvedon, sen tigger oss lite ost och tunnbröd till kaffet.

Ni borde skriva upp allt, tycker dottern apropå sin pappas multisjuka.

Fiber i Vitådalen, det dröjer, berättar mågen.

Förutom att hämta en säck urvuxna barnkläder att skicka till bekanta i Rumänien hade vi ett annat ärende.Ta kort av ödlan med morfars grabbar. 

Entusiasten sträcker in handen, ödlan stretar emot, kryper under en trädstam. Han matar ödlan med hjälp av pincett runt de små levande kackerlackorna, en i taget. 

Mätt blir även ödlan social och poserar framför fotograferna.

Ute hoppas Spanska Damen få pussa och låtsastugga min hand som hon brukar. Nästa gång, lovar jag, ska jag ta med ombytes.Bli allergisk mot pälsdjur efter sextio, en trist överraskning. 

Väninnan kom med ett bra förslag häromdan. JP Nyströms den 27 januari.

Framför biljettkassan fick man sig en kram av en bekant sen länge. Blev tvärglad rent automatiskt.

Sen åkte vännerna med JP Nyströms idén hem med oss. Det fanns rester och det fanns nytt och det var roligt att få träffas. Glömma oron en stund, tänkte jag men det blev Putin igen och inget ämne stämde med mitt.

Morgon         

Vart ringer man för att få veta var man kan få akut tandvård denna lördag, 1177 så klart. Jag anger inte ditt personnummer idag, säger jag denna morgon. Femte samtalet denna vecka till dessa räddare i nöd, mannens symptom hopar sig. Igår kväll en brännande känsla i huden. Den ringde jag inte om. Det onda i tänderna kände han av redan i onsdags. Det har inte blivit bättre.

Och vart åker man för en tandläkartid en lördag? Till Piteå Lasarett, plan 5 och 6. Öppnar klockan 10 och stänger 11.

Vi hörs.

Fredag den 24 november, plus tre, grått och regnigt.             

Senare    

Vilken Iron-Maiden-man i Skavlan i kväll. Och vilken författare, han med Sammansvärjningen. 

Skönt kunna luta sig mot dig, sa jag inför Idol.

Jag med mina knölar, skrattar han.

Med extraben och extra hud, säger jag och tänker:

Vad roligt vi ska när du blir frisk.

                                         **

Vår favorit åkte ut.

Statistiken visar treor och fyror lyckas bäst.

 

Kväll    

Är du hemma, vi tänkte komma till dig, ringer favoritflickan och säger när jag just är klar efter gym. 

Vilken glad överraskning! Tur att vi inte bokat annat. Men först iväg med mannen för att kolla om näs-lagningen lyckats. Jodå, sa den unge doktorn, nu har det blivit som en extra hud. I sjuttio procent av fallen håller det länge. Den behöver sprayas med Nozoil för att inte torka. 

Jag minns det som igår, säger mannen om första gången, då tog det två veckor och höll i femtiotre år. Då visste ingen nåt om att spraya olja i näsan.  

Traktorn har varit här och skottat, sa mannen när vi kom hem och flickan redan där med sin öppna famn.

Traktorn hade inte besökt andra, konstaterade vi.

Jodå, sonen råkade jobba i närheten och skrapade infarten till sitt barndomshem. Och vad ska vi då äta? Kollar frysen, lagar lite av varje och skickar mannen till Konsum ifall mitt inte räcker.

                             ***

Flickan min började med valthorn nu i fyran. Ett sånt gyllene instrument och så häftigt med sin mörka ton. Ikväll ska skolans alla blåsinstrument-barn samlas för att spela några låtar tillsammans och ha fredagsmys. Pappa skjutsar. 

Hennes storebror valde saxofon i samma ålder för att det lät så högt och fint.

                                              **

Snart börjar Idol. Heja Jemina!

Morgon    

Värsta ovädret jag har varit med om, säger min snöskottare,  jag sitter fast på andra sidan stan och tungt är det, säger han om sina maskinella kraft. Kan inte lova nåt trots fem stora traktorer.

Jag får väl börja karva där nere mot vägen då.  


                                                 
   




    

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
02.08 | 02:01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

...
01.08 | 11:15

Härligt språk, väldigt nära

...
14.11 | 16:20
Anita Nilsson, förf. har mottagit 37
Du gillar den här sidan