Välkommen!

Den här bilden togs på min gård den 30 juni 2017 En kamera som min med 8 M (måttligt antal pixlar) visar även själen. *** Det ska vara lätt att kontakta dig, sa en läsare. Mejladress: anitab.nilsson@hotmail.com Mina tel.nr. 0920-12631, 0730-910929. Postadress: Anita Nilsson, Snasavägen 1, 972 51 LULEÅ

Presentation. Längre ner på sidan NOTERINGAR - en sorts blogg

 

Här sitter den flicka som var jag på byskolans trappa. Vi har inte råd, sa pappa, när skolkortet skulle beställas.  

När de kom, sträckte fröken fram ett även till mig. Tack, sa jag. Neg och försvann genom golvet. Inte var det synd om mig! Inte alls!

Idag är jag henne tacksam. Tack vare min första skolfröken kan jag än idag möta den där flickans blick.
     
 

                               **

Din bok är TOPPEN! fick jag höra den 9 oktober. Perfekt att läsa när man har lagt sig, jag läser en spalt eller två varje kväll innan jag somnar. Eller på dan när jag får en stund över. Visst har du skrivit nytt? Vissa texter känner jag inte igen.

Jodå. Visst finns nytt även för Kuriren-läsarna.

Gissa om jag blev glad! Att ha skapat den idealiske sängpartnern. Mångsidig och uthållig.Trehundra sidor plus det som stannar i minnet.

                                    **

Du som väntar på NSD:s recension, du väntar förgäves.

Mina krönikor publicerades i Kuriren. Recensionen i Kuriren kom in den 20 september.

Är NSD-recensionen på gång? mejlade jag och fick följande svar.

NSD den 3 oktober.      

Hej Anita!

Tack för ditt mejl. Vi har beslutat oss för att inte recensera boken, eftersom den till största delen består av redan publicerat material. Just nu är det många recensioner på gång, så vi har fått begränsa antalet. Men vi får säkert anledning att återkomma till dig och ditt skrivande längre fram.


Vänliga hälsningar                                                        
               
            

Birgitta Östling    

Det ska bli intressant att se vad PT (Piteå-Tidningen) skriver.  Jag har varit ledig, skrev  kulturredaktören Anders Sandlund igår, men  även om vi inte recenserar vill vi gärna skriva något om boken.  Jag slår en pling imorgon, sa han. Av detta pling blev det dock ingenting. Imorgon efter 15, mejlar han senare, går det bra? Så klart det gör.                 

Ett mejl från en läsare efter boksläppet den 16:e september 2017 - här i repris.             

"Ikväll har jag börjat läsa "Lyhört" och jag bara älskar den. Som NSD-nörd har jag nästan missat alla dina krönikor, så jag har inte memorerat hur du skriver. Men nu har jag fått mitt lystmäte och jag är lycklig.    

Nu förstår jag bättre. Ja, du skriver så man får läsa mellan raderna och det tog en stund att komma in i det "läsesättet". Men du talade också så man får lyssna mellan raderna. I alla fall idag under din bokpresentation. Helt underbart.       

Nåväl nu ska jag avrunda. Jag ville bara dela med mig av känslan. Den ville bara ut. Nu ska jag fortsätta läsa..."    


                                           **

Som att mista en familjemedlem, sa läsarna när sista spalten i Kuriren var skriven. Den 26 november 2016.  

Efter en spalt i veckan i 26 år och 9 månader hann det bli ettusentrehundrasjuttiosju i obruten rad. De två små hål som sorg och sjukdom orsakade, oräknade.

I GP hann det bli silverbröllop.

Svenskt rekord för frilansare, trodde en kollega i Götet.

Snabbt bestämde jag mig för att ge ut Lyhört, en krönikebok 2015-2016. Som en punkt efter punkten.

Även med nyskrivet. Så att det blev en bok som släpptes den 16 september 2017. Hittills har den fått två recensioner, se fliken Böcker.

                               ***

VERKSFÖRTECKNING  

Mina elva böcker samt de viktigaste antologierna m m. 

Nu hittar du den i fliken till vänster, tillsammans med BANG - om ord.        

     
                                    ***         
      

Ibland hör läsare av sig, ofta när man som bäst behöver det.

Medan jag våndades under arbetet med Lyhört i våras kom ett brev från en läsare från Motala.    

"Först läste jag och blev djupt berörd av "Efteråt" och rekommenderar den för alla som förlorat en livskamrat.  Nu har jag just läst "allt hör ihop". Jag förundras och jag skrattar. Du skriver så BRA! "                                   

                                    ***                            


Om somrarna hade vi höns. I lekstugan.    

Alla hönor sprang åt samma håll utom en. Henne kommer jag ihåg.

Satt vid bäcken och drömde om havet.

Mardrömmarna handlade om kriget som kom, det fanns broschyrer. Och på den smala vägen längs Norra Myren mot byn och skolan, kunde plogbilen när som vräka snö över den lilla ungen, fast hon var en storastyster. Kanske skulle man tina fram först till våren.

Mörkret skrämde aldrig. Som ett litet bylte gick man under himlen i det bländande vita medan norrskenet fladdrade och sprakade.

Den farfar med 55 dagars skolgång som jag inte minns hjälpte byborna att skriva tilll Kungs samt publicerade notiser i PT. Det hade jag ingen aning om förrän en släktforskande släkting berättade. Men lusten fanns där tidigt och pappa skrev insändare i PT om skogen, rymden och evigheten som folk klippte ur. Mamma var den som kunde allt och fick allt göra.

Författare ville jag bli redan som barn. Först blev det kontor.
Vad vill en vind? En vind vill vara fri, inte instängd i nån liten burk. Dikter pyste ut, noveller, böcker ville födas.

När barnen somnat satt jag i köket och skrev på den gröna Halda med lång vals som maken köpte för 150 kronor i början av 80-talet när jag började publiceras och fick betalt. Han tyckte nog det var dyrt. Utgiften lönade sig. 

Jag har aldrig skrivit för byrålådan. Mina två första och hittills enda noveller publicerades och fick pris. Annars var treradingar länge min specialitet.

Blev medlem i Sveriges Författarförbund 1988. Två böcker av litterärt värde krävs. Skrivandet som yrke tog alltmer av min tid.

Den 19 juni 1991 lämnade jag den fasta och statliga anställningen har sedan dess levt på mitt författarskap, ett träd med många grenar, kvistar, löv.    

Då hade barnen lyft mot egna liv, arton och tjugo år unga. Hade jag anat att maken redan 1995 skulle gå till evigheten, hur skulle jag då ha vågat?

Om jag ångrat mig? Inte en endaste dag! Har man fått gåvan ska man använda sig av den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

Det sägs att jag är rolig. Det beror på. Läsaren skriver minst halva texten.

Mina böcker och texter har använts i ett tjugotal antologier, tonsatts och som texter på vykort och almanackor och i andra sammanhang, bland annat på högskoleutbildningen och i riksdagen.

Borås Stadsteater hade ett kvällsprogram med All denna pussbrist  våren 2011 (boken utkom 2007))uppiggande både för singlar och de som lever ihop, stod det. Den enda okända författare som ingick i poesiveckan var jag. Läste om det på nätet året därpå, det kom som en ren överraskning.

Det häftigaste med att skriva är just språket. Och vad annars har jag skrivit? Klicka på böcker, längst upp till vänster.

Apropå kärlek spelar barn och barnbarn i en särskild division och alla på guldplats.

Älskar min plats på jorden här på Bergnäsets tallhed, ett par kilometer från Luleå centrum. Nära Trolltjärn.
    

                                       **

Övrig information:
Debuterade 1985 på Bonniersförlaget Viva med diktboken I stället för rapport och erhöll
Norrländska Författarsällskapets Rörlingstipendium samma år, numera benämnt som Norrlands författarpris.Delar av boken blev ett TV-program med samma namn.     

Medlem i Sveriges Författarförbund sedan 1988. Har erhållit Luleå kommuns kulturstipendium, Norrbottens kulturpris (från Ragnar Lassinanttis fond) samt en antal rese- och arbetsstipendier från Författarförbundet, Författarfonden samt Författarnas Fotokopieringsfond.

Vill du veta mer? Under Verksförteckning till vänster på hemsidan hittar du en sammanställning. Under Böcker hittar du bokpresentation och recensioner. Köpa böcker - titta in och beställ.

Varje vecka sedan 1 mars 1990 - 26 november 2016 har mina texter nått läsarna i Norrbottens-Kuriren. I Göteborgsposten från den 1 juli 1991- augusti 2016. 


Författarbesök och skrivinspiratör i hundratals klasser. Ord från arrangörer: Hon är en pärla. Hon får alla att känna sig sedda.


Hon är en av de pitebor som förmår trollbinda sin publik,, skrev Östersunds-Posten om ett framträdande. 

Mina telefonnummer: 0920-12631 eller 0730-910929. 
Mejladress:anitab.nilsson@hotmail.com

NOTERINGAR - en sorts blogg

Ännu

är vi alla

på något sätt

med.                

(klicka och kolla)       

          

 

När allt rasat

står stammen kvar                                  

                  

När jag var ung                I oktober  

var jag gammal               Röda vinbär

och hade tjocka ben        rakt in i munnen. 

         

 Lyhört - elfte boken      Jordgubbarna blommar om

Ur en dagbokskalender          

Själen är född gammal, men blir ständigt yngre. Oscar Wilde.

Titta aldrig ner på någon om du inte håller på att hjälpa honom upp.  Jesse Jackson

Ungdomen varar mycket längre än vad ungdomar tror. Comtesse Diane.   

Rikedom är som havsvatten, ju mer man dricker därav desto törstigare blir man.

Arthur Schopenhauer

Öga för öga gör hela världen blind. 

Mahatma Gandhi   

Glada ögon ger din fiende bekymmer.

Hjalmar Bergman

Allting är relativt, även åldern.

August Strindberg

Jag vill mycket som jag helst skulle vilja att jag inte vill.

Hjalmar Söderberg 

**********************************************************

VÄLKOMMEN IN            

NU kommer morgonen först och kvällen sist. Som i verkliga livet, tänkte jag. Men kör vidare som vanligt. Det nya först.                                      

                                    ***                               

Nathan Shachar, DN 10 februari 2017.

"Vi har vant oss att se Sverige som ett dygdemönster av demokratisk stabilitet, men våra politiker håller på att bli lika farligt själviska som sina kolleger i Mellanöstern. En grundförutsättning för stabil demokrati är att partier står för något.          

När jag var barn fanns det fem partier och alla visste vad de stod för. Folk fruktade inte att de skulle rösta på ett parti som räckte dem lång näsa dagen efter valet. Att rösta på ett parti idag liknar att spela på en häst".

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''                    

Fredag den 20 oktober 2017, två plus och förmiddagens himmel helt och hållet ljusgrå.

Det doftar Reparil om mannen och pillret Dikofenax lindrar smärta och går direkt på inflammationen. Inflammation? sa jag. Du har ju smörjt dig i tolv dar. Sen stor tung fåtölj slog till mot knäet för tolv dar sen. Jomen, säger mannen, jag kände ju av knäet i somras men sen gick det över. Nu känns det som i Uganda.

Innan jag tar itu med att vara författare och fylla den stora vita sidan med ord och meningar att ha med till Bok och Bild i morgon stod jag och strök. Två skjortor åt mannen bland annat.

-När maken tittat in i garderoben och sagt har du strukit dom här, fick han stryka dem själv. -Det gäller att passa sig, säger mannen, jag tror att han och jag kommit bra överens.


Torsdag den 19 oktober 2017, fem plus och morgonsolen gör sitt bästa.

Efter middan.

Fortsätter välja rader ur den trehundrasidiga boken. Bli inte rädd, du som funderar. Varje del är liten. Dina tankar gör att den växer.  Innehållsförteckning finns längst bak. Där kan ringa in dina favoriter. Eller nåt.         

Mannen har tackat nej till sina körkortselever. Först efter lördan finns han att låna. Vi har då inte långtråkigt, som vi sa igår kväll men natten blev kort. Tills han hittade sin specielle värktablett. En målsökande missil mot värk och infektion.  Varför inte pröva massage, tipsade kubanske pappan. Nä, det där knäet ska man inte röra, sa mannen. 

Och nu passerar ett litet flygplan genom mörkret över våra hus här på Trollheden. Det låter tryggt och manuellt.

Jobbar vidare. Det där stora pappersarket måste fyllas innan läggdags.                             

Mitt på dagen

Vi tar den nyare bilen, har jag förgäves envisats. Men hör du inte hur det låter. Vi tar den andra! 

Den gamle blåe ena framhjul har länge sagt do-rong do -rong do -rong. Som om ett hjul vore vint, riskerat lossna.

Hemma från barndomens gravar och min levande kusin kikade jag in i garaget. Vad har hänt? Den blåe i garaget!

Efter flera veckor med do-rong do-rong-do-rong hade den blåes vänstra framhjul höjt rösten till mannens nivå och en månads väntetid är det på verkstan.

Ett lager på vänster framhjul måste bytas. Kör man kan det skära.

Det är inte bara den blåe som krånglar. Självaste mannen min fick ett slag mot vänster knä när han agerade flyttkarl för sådär elva dar sen. Sen dess har han smörjt in sitt knä med Reparil. Låter som reparera. Utan att leva upp till löftet. Sen har han dansat och haft annat roligt för sig i sängen till exempel samt travat på i skoltrappor två dar i rad.

Jag kan nog inte springa bredvid L:s häst på ridskolekursen imorgon som jag lovat, sa han i går kväll då vänster knä var fem cm tjockare än det högra.        

Ring till din vårdcentral Norra Hamn och be att de tittar på det, sa 1177-sköterskan i går kväll med skärpa i rösten. Inte mycket sova i natt. Men mannen hittar grejer i sitt utspridda apotek. Prick 07.30: Alla akuta tider slut. Inga tider på Bergnäsets vårdcentral heller, den bästa i stan innan proffsiga läkare sa tack och hej. 

Vi vet inte vilka vi har efter nyår, sa den trevliga sköterska när jag ringde för att boka in en tid efter mannens tia. Lyckades få in en fot på det där privata. 

Vad gäller det akuta har alla börjat vända sig till jourcentralen, kvällstid, berättar mannens måg.

Och vad gör jag idag? Nåt som ska locka folk att stanna till. Ett stort vitt papper täcker köksbordet, jobbar nu med ord och meningar att fylla det med och sätta upp bakom mitt bokbord på lördag, tid 10-17. Plats. En trappa upp och rakt fram.                   
         

Onsdag den 18 oktober 2017, morgondimma och runt noll i natt.

En kärlekshistoria i ettan ikväll.

Dom är kloka båda två, sa mannen om Christer Björkman och Martin Kagemark.

Ann-Marie Rauer, det är hon som gör de där programmen, Svt:s bästa intervjuare. Själv kallar hon sig en nyfiken arbetarunge med ett brinnande kulturintresse. Hon borde få ett eget pris!

Senare          

Någon rör sig på min hemsida. Någon i kundtjänsten jobbar på. Försöker rätta felet. Ursäkta, stod det. När Spara och Visa flippade ur igen. Gå in på 123, står det. På det fjärde ska det ske, hoppas jag. Lycka till du käre kundtjänstkämpe.        

Tidig kväll

Ikväll finns det nåt att se, säger jag medan vi värmer oss med fisksoppan - min egenkomponerade snabbis.

Först bönderna och deras turer. Bonden som fick färre brev än de andra hade efter speeddatingen bara en han kunde tänka sig träffa igen. Den rätta, såg det ut som.

Och hur går det för de andra? På fyran kl.20 är det dags.

Kl.21-21.30 på ettan En kärlekshistoria. Om kändisar som hängt ihop länge. Intervjuaren, hon är suverän. Idag Christer Björkman och Martin Kagemark. 

Mitt på dagen

Roligt sätta sig vid ratten och köra de 54 kilometrarna söderut. utan att ha mannen bredvid sig. Tvåsamma kvinnor slutar ofta använda sitt körkort, bekvämast så, tänker de. Inte jag. Det är en fröjd av susa fram längs E4-an av egen kraft.          

Hämta mig så följer jag med till graven, sa kära kusinen. Fick inte tag på dig igår kväll, sa jag, var det tisdagscafé eller?

Nä, tisdagar går kompisarna och jag till vattengympa, tränar en timme och går sen hem igen, säger hon. Och seniorgympa på torsdagar. Nog är det skillnad. När mamma var i min ålder blev hon helt slut av att gå från huset där de bodde och hit till oss. Hon var tvungen att sätta sig på en stol, berättar kusinen.

När hennes syster blev mormor vid 51 skaffade hon körkort och körde bil så länge benen bar. Tur var det. Pappa gick bort långt innan dess. 

Oj ändå så rouligt, sa moster, glad och tårögd när maken och jag hälsade på med våra småpojkar. Min yngre mostern blev nästan åttiosex. Oj ändå vo dö jär dukti, sa hon. Om mitt skrivande.    

Morgon         

Ingen kyrkogård så välskött som barndomens kyrkogård. Där ligger flera av de mina och nu ska jag iväg och pynta deras två platser med Ericaljung. 

Tack och lov för kära kusinen som till och med är snabbare än jag.

Bara kaffe, sa jag när hon pratade om lunch. En laxmörgås? Men dö eet ett mjukbröde? 

Tisdag den 17 oktober 2017, sol, på väg mot tiogradig oktobervärme. 

Innan läggdags

Tål de ryska äpplena frost? undrar mannen.  Och jag ut i mörkret för att plocka. Mörkerseendet funkar.

De fyller en av de bunkar som jag fick av pappa till bröllopspresent. För dig håller bara rostfritt sa han redan när jag var barn. 

Varför denna släpphändhet? har jag undrat. Och kommit fram till en teori. För att jag är dubbelhänt?

Hjärnan vet inte alltid vad som gäller. Hålla eller släppa? Höger eller vänster?

De ryska äpplena är massiva. Håller hela vintern, sa min unga ryska grannfru i somras.

Senare

När jag gjort mina övningar på gymmets maskiner och var på väg ut kom en grupp kvinnor in, vissa med jackor på för att kolla in den ovana miljön. Och kanske tänka: Är detta nåt för mig? Vem ska jag få med mig?

Jag har aldrig haft nån tjejkompis med mig på gym eller dans. Inte som vuxen. Det sägs vara ett manligt drag. Att det kunde vara en markering visste jag inte.

Varför går den där tjejen alltid upp och dansar med mig och dom där som bjuder upp? tänkte jag en sensommarkväll på Färjan under mina ensamma år.

Råkar hon gilla dom som bjuder upp mig? Tills jag upptäckte att det nog var mig hon var intresserad av. Då cyklade jag hem. 

Visst var det du som gick ut själv på Färjan i somras, sa tjejen ett halvår senare. 

Det måste svårt att hitta nån, när man vill ha en av samma kön. För hur ska de kunna veta?     

Kväll

Någon som minns den lilla flickans knackningar under bordet igår kväll? Som vi runt bordet hängde på.

Det funkade. Ikväll kom sonen in. Läget ljusnar.       

Framåt middan 

Det ser ut som att molnet gått in för att kopiera min hemsida.  

Någon ovan där är alltså intresserad. Vem?

Idag reagerade någon på marknivå med ERROR. 

Men släpper in det nya utan kommentar.

Tills vidare.         

I sena eftermiddan

Tio-elva grader och milda vindar fick vi idag som present. Jobbade på tills solen påminde att ska det bli gym så är det NU. Sitta i timmar och jobba framför datorn, nä, dags nu att ge sig iväg.

Svischar från mitt hus och neråt Trolleborg och med fart över Luleälvens blåa lugna vatten. De vita gässen från igår har lagt sig. Däremot inte ilskan. Över vad sonen kom in och berättade igår. Det blir väl som det brukar. När andra har klantat sig, är det han som får ta över.

Skönt att göra sina övningar. Kroppen blir glad och själen hänger med.

                            **

Hemma efter gym och Willys går grannen på andra sidan rosenhäcken med fullastad skottkärra mot komposten. Fyllde åttiosex i januari. Bjöd då tillsammans med sin kvinnliga vän på försenat 85-årskalas. En stroke kom emellan. 

Vi har ett snöre, tänker jag ofta. Snöret har ofta med gener att göra.

Att min kära tremänning - två dar yngre än jag - drabbades och snart måste ta en dos rävgift nu igen är konstigt. Pappan blev nästan nittio. Mamman levde en bra bit mot de hundra.

Du ska kolla upp dig, sa tremänningen.

Varför fick jag det här? undrade hon när sjukdomen slog till. Hon har gjort som jag, inte använt nåt hormonellt. Men få mens redan vid tio och behålla den långt uppåt åren är en riskfaktor, fick hon veta.

Klockan 17.30 och himlen alldeles ljus. Hur kommer det sig  att då skymning redan sänkt sig över våra hus?

Varför blir det natt medan vi äter? sa kubanska storasystern fem. För att solen jobbade över på sommarn, säger jag och då var det ljust hela natten! Så nu måste den vila.

Morgon          

Telefonen väckte oss efter nio. Mannen hinner först. Efter en stunds lyssnande med luren mot örat svarar han: Nää, det är ett litet problem här i vår värld.

Vem var det?

En som ville att vi skulle byta elleverantör.

Karln som ringde trodde alltså automatiskt att han talade med husägaren? Nästa gång får du lämna luren till mig.

Jag visste inte att du var intresserad av elavtal, säger mannen.

                                      **

Och nu blir det jobba av inför Bok och Bild på lördag. Gratis för alla att gå rakt fram och så en trappa upp och hälsa. 

Hiss finns.  Jag och andra finnsvid våra bokbord.

Hej du som tittar in! Om ingen uppdatering sker idag, är det inte mitt fel. Redigeringsknappen reagerar sjukt. Ska mejla kundtjänst.

Måndag den 16 oktober 2017,  åtta grader, fåglar flyger snabbt och lågt. Även vinden rör sig.           




Senare

Du spelar roulette med din framtid, säger mamman i Vår tid är nu till sin dotter som haft det passionerat med unge rejäle kökspojken om nätterna. Efter två tuggor av en bakelse som han bjöd henne på, visar sig mammans oro vara befogad. Vad gör nu en flicka från en fin familj under fyrtiotalet när hon blir med barn med en underordnad? Vi får se.  

Apropå värme. Idag blir det tvåsiffrigt. 11 plus men vinden hård. 

Kväll

Vad var det jag sa? Alla de mina tycktes ha det så bra som de bara kan, så nu kan morsan vara glad, tänkte jag. Sen kommer sonen in och har blivit lurad. Sånt som kan höja ett blodtryck till exempel. 

Ta det nu lugnt, sa kubanska pappan efter middan här hos oss, nu sitter vi här en stund. Och minsta tjejen knackade under bordet. Vi andra fortsatte. Små knackningar eller flera i rad. Vem knackar nu? Ja, det blev annat att tänka på. Vi kanske knackar fram ett bra slut på det hela.

Medan mannen skjutsar hem familjen ringer kära kompisen, uppiggad trots att hon nu inte får använda höger hand, nyopererad som hon är. Bytt pacemaker. Snart är det bara att köra så det ryker.

Köpa skattebefriad husbil, det kan hon och en vägkarta över Europa, mitt i juli startar hon resan. Borta tio månader. Du måste skaffa dig en försäkring, sa jag. Det sa dottern också, en tilläggsförsäkring.

Vet du att kvinnor i Frankrike som blev hundra dom rökte och krökte men hade inga barn. Men vad skulle man då leva för, sa jag och inga barnbarn!

Aaaaa, skriker hon plötsligt. Vad hände? Katten blir svartsjuk när jag pratar för länge, burrar upp pälsen och svansen, var klöste han dig? På fötterna, säger hon, men nu har jag stoppat in dem under täcket.        

Eftermiddag 

Gym, tänkte jag som dagens träning men bytte flexibelt till en tur med mannen till kubanska familjen.

Vi ska gå till parken, kan du gunga? sa flickorna, tre och fem. Jo, det kunde även jag. 

Det är katastrof men bra, säger pappan om att familjen och vi måste navigera mellan flyttkartonger och stora svarta säckar, märkta. Ingen fara, nu är jag klar med golvläggarkursen, har jobb varje helg - på skolor kan man inte jobba under veckorna -och övar nu för körkortet. Man måste kämpa, det sa min mamma alltid. Och hans fru jobbar på veckorna, heltid.       

Innan de flydde från södra Europa jobbade både hon och han till sjöss, han som styrman på färjor i Medelhavet, uthyrda. Och pass fick de inte med sig. Vi gick mellan båtarna med små lappar till nästa. Arbetstid: Tolvtimmarsskift. Det mesta tog kubanska staten.

På väg längs Luleälven: Vingförsedda resenärer, svanar och gäss samlas till stormöte i vassen, lägger upp resplaner. Är det nån som hittar? Nä, vi föddes här, säger de flesta. De äldre tar över, de har känslan i sig. Som de lärt sig av sina föräldrar.

Ingen behöver vänta på uppehållstillstånd. Eller tjäna ett visst antal kronor per månad för att få det. Om dom så flyttar till norr eller söder.

Morgon 

Det gråa blir plötsligt alldeles blått med sol på. Ingen frostnatt än, tänker jag om oktober och ser det som ett undantag. 

September-oktober, då är det höst, tycker min mångkunniga kompis, född i söder.  Den 1 november är det vinter, sa hon. 

Gym, tänkte jag som dagens träning men bytte flexibelt till en tur med mannen till kubanska familjen.

Vi ska gå till parken, kan du gunga? sa flickorna, tre och fem. Jo, det kunde även jag. 

Det är katastrof men bra, säger pappan om att familjen och vi navigerar mellan flyttkartonger och stora svarta säckar, märkta. Jag är klar med golvläggarkursen och övar nu för körkortet.

På väg hem längs Luleälven är det stor samling i vassen. Vingförsedda resenärer, svanar och gäss diskuterar resrutt. Är det nån som hittar? Nä, vi är nya, vi föddes här, säger de flesta. Okey, då flyger vi dit vingarna bär.

Igår     

En farmor har mycket att fråga om. Flickans röst så fin i mitt öra och sömnig. Och så ringde jag för att önska dig en riktigt god natt och sov så gott, sa jag igår kväll. Då får vi nog sluta nu, sa hon.

När alla tycks ha det bra, är även morsan-farmorn glad. Inte måttligt vilka krav vi har, vi som är på detta vis. 

Är du alltid glad? undrade en karl på stan. Nä, sa jag, då skulle man aldrig kunna känna att man var det.

                              **

Kollade in Babel på svtplay igår. Det pratades om de post-erotiska romanerna. Där alla ligger och tittar i taket. Det blir inte roligare ju fler de träffar på Tinder, har de unga författarna upptäckt. 

Kanske aldrig förstått idén med att vara naken med nån. Detta att man träffat nån som man kan tänkas ha roligt med även i dagsljus.      

Söndag den 15 oktober 2017, sju fina grader och inte ett barr som rör sig.  Mulet, regnfritt.          

Kväll

Rosen på makens grav lever men stenen borde tvättas och borstas av. De flesta har redan pyntat sina med ljung och gravlyktor. 

Efter Bok och Bild står all tid i världen redo för mig. Då ska jag öppna fönster och dörrar och ta emot den.  

När inte vännerna var hemma i G-stad, svängde vi in till F. Körkort har han skaffat. Läser svenska och jobbar inom vården. I mars hoppas han bli klar med svensk läkarleg.

Himlen fin så långt vi kan se. På väg mot stolsitsarna som mångkunniga kompisen ringde och sa var klara, rullade dimman in från Bottniska viken och skymde vad som nyss varit blått med solstänk. Sitsarna blev så klart perfekta.

Mitt på dagen

Råkade bränna mig lite i ugnen när det skolkök.

Smärtan intensiv. Hela vägen hem i bussen.

Råkar bränna mig lite idag. Knappt det känns.

Smärtdetektorerna blir färre, visste en som vet.

Känsligheten däremot, den har ökat. Något oväntat gott, en ton i en sång eller en scen i en film till exempel. Och kroppen slår till. Knottror nerifrån och upp!

Höjdrädslan ilar till i knäna. Och rädslan? Den bränner till i magen. Liksom lusten.

Morgon          

Är bärsäsongen slut för dig? undrade jag igår kväll till en dansör som brukar prata bär. Jo, sa han.

Mina jordgubbar blommar än, sa jag. Den här tiden! sa han.

Inte bara blommar berättar mannen för mig på väg hem. Upptäckte en stor röd medan han krattade. Men lite skadad längst ut på kanten, sa han. 

Om han tänkt på mig och min kamera, hade du fått se den.

Igår kväll.           

På väg mot Folkets Hus i Piteå och orkestern Perikles Nog är vi entusiaster, säger jag till mannen, åka iväg 54 kilometer genom dis, dimma, mörker och ett regn som silat genom de finaste maskor. Jo, sa han.         

På väg mot garderoben, glada miner och hej från ett par som ser glada ut och från den store trevlige kille som dansar behagligt och lagades efter MC-olyckan med skruvar och plattor på ena sidan kroppen.

Du klarade dig tack vare din kondition, som en elitidrottare! hade läkarna häpnade Hur kommer det sig?

Jag dansar flera gånger i veckan, sa han. Som i somras buggade med bitar som ännu inte riktigt helat efter benbrottet i den sida som efter olyckan var hel.

Det onda har nu helat. Han bara lyser.

Det gjorde även mannen, redan efter de första svängarna. Innan du träffade mig dansade du bara för att få ihop det, sa jag. Jo, sa han.  

Gå nu och bjud upp, säger han. Och än så är det Damernas, än Herrarnas.

En ny dansbekant från Arvidsjaur, känner du dom? sa jag apropå i somras. Jodå. Konstigt att de inte här, säger han. 

En är från Kalix och skrattar mycket efter konferensmiddan. En annan från Glommersträsk. Långt! Men vi är två som kör, säger han. Är du från Västerbotten? frågade jag en som visade sig vara från Öjebyn. Varför tror du att jag är från Västerbotten? För dom är så trevliga, sa jag.       

Favoriter ska alltid vara här men det var länge sen. Går inte att svänga runt med dem. Dyker upp ändå.

Och vart tog dansörerna från andra sidan länsgränsen vägen? Dansade till Perikles igår kväll.

Var ska vi sova i natt, första låten efter paus. Det är så skönt att veta det.

Vi dansar ut till garderoben och sen mannen lämnat in brickan och vi får våra kläder kör Perikles igång sin sista. Vem kan stå still till poppande popcorn? Inte jag.

På väg hem blir dimman stundtals tjocka. Och så mannen med sin tunga gasfot. Jag blundar.

                                    **


Det här med dans, undrade reportern från PT häromdagen. Varför ger det dig? En upphöjd känsla, utanför tiden och så detta med rytmen, sa jag.

Som med skrivandet. Innan vet man aldrig vart det bär.          
   

Lördag den 14 oktober 2017, sex grader och grått.           

På väg från brevlådan ilar jag med tidningarna som ett skydd mot det varma liksom ivriga regnet. 

På väg mot kväll

Ännu ett namnsdagsfirande i mannens dotters familj. Idag med medhavd tårta från frysen på Willys.

Innan vi åker iväg sätter jag mig ner vid terrariet och talar vänligt till den lille skäggagamen. Som genast svarar med en häftig andning och skickar ut sina skäggstrån.

Man får hoppas att kvällens dansörer visar trevligare takter där på Folkets hus i Piteå. Perikles, säger mannens måg, den bästa orkestern när jag var ute och dansade, även då åkte vi till Piteå.

Morgon                                        

Nu räcker det, ringde jag och sa till min sextonåring igår eftermiddag i ett anfall av längtan, nu får du faktiskt komma hem. Här har vi sol och arton grader i skuggan, flåsar han från sin backiga stad, åtta timmar bort med buss. 

Vad gör du ikväll då? Jag och ett par kompisar ska gå på bio. Ena pappan äger biografen så vi får rabatt.

Och hur går det? Har du blivit huslig? Jo, jag måste ju. Och det ekonomiska? Bra. Tack vare Eldorado (Willys lågprismärke).Allt går att äta. Men inte raviolin.

                                    **

Mannen ringer hem till dottern på den fasta, ingen svarar denna lördagsförmiddag. Inte heller ödlan från sitt terrarium. Även familjens fyra mobiler förblir obesvarade. Och vi som ville prata om namnsdagspresentsönskemål och kalas med mera.

Jag vet vem som vet. Ring dom!

Javisst ja, det har hon nämnt och det har jag glömt, säger mannen när han lagt på.

Klättra i regn? Ser ett gråberg framför mig med branta vassa kanter.

De klättrar inomhus, sa mannen.

Bästa banan som att klättra på ett berg, sa namnsdagsgrabben när vi kom dit. 

Fredag den 13 oktober 2017, sex plus och himlen? I samma kläder som igår.

Kväll

Vår vän S har snittblommor i sitt kök. Och inte vilka blommor som helst. De håller hög klass. 

-Aldrig har jag fått blommor av en tjej, säger mannen.

-Du har väl varit för lättfångad.       

-Det har varit jag som uppvaktat, minns mannen.

Klockan sex        

Mötte ett mirakel på stan idag.Vi stod så länge att hon blev kall om händerna. I stället för cellgift får min bekanting en behandling som stärker det egna immunförsvaret. Hon råkade passa för det. (Alla borde passa. Alla man tycker om. Ja, alla som överhuvudtaget drabbas.)

Som om inte detta varit nog beslutade hennes barnbarn att komma för tidigt till denna värld. Därför hann inte pappan upp, därför råkade hon födas här och jag fick ta emot, berättar min bekanting.

Hon lyser av passion. Tänkte inte bli sån, säger hon. Sen pratar vi passion. En karl vi båda gillar som människa säger att nu flickor, snart får ni betala för att stå här. Vi pratar om naket, naken är jag bara i bastun, sa han. Och jag vet inte längre hur man gör, sa hon.       

När hon vandrade hemåt för att värma händerna och resten av kroppen, cyklade jag vidare till Kulturens hus och gick till servicestället. Vykort från västkusten måste kontras med mitt. Smög med en anställd i den oupplysta souvenirbutiken och valde Luleå-vykort. En servicegärning, utökad. Ute igen hade mörkret fallit.

En bekanting som ser ut som en kille kom fram. Han miste sin närmsta och reste iväg med ryggsäck ett halvår ifjol. 

"Snart stänger jag dörren om mig igen och tar det land jag mest tyckte om och ett par till. Ska kanske ta kontakt med en som jag mötte då. Passa på medan man kan. När man hör hur många som inte."             

Förmiddag

Mellan tallarna står mannen och krattar ihop cembratallarnas gula barr.

Själv är  jag på väg till stan, köpa grejer till Bok och Bild  bland annat. För att få till lite dragningskraft till nästa lördag. Vitt papper - att fylla med innehåll- nån sorts duk, häftmassa och tuschpennor.

I don´t look good naked anymore, heter Sara Edströms utställning i Galleri Syster, vernissage ikväll.  "Världen brinner och jag tittar mig själv i spegeln, skriver hon om sin medelåderskris.

I den ålder som jag var när min make försvann. Kroppskris? Nä, sorgen tog all plats.

I tonåren och lite då och då. Känner mig så tjock och ful, sa jag till maken en gång. Jaha, sa han, då får du väl göra nåt åt det. Bantade från och till. Några kilo minus och sen kom de tillbaks.Vanligtvis brydde jag mig inte. Och inte han. 

Femton år senare en varning: Inte diabetes, men du ska hålla koll, sa sjukvården. När lchf skrämde bort den hotande släktsjukdomen trillade kilona bort och gymlusten kom tillbaks.

Idag ser jag mig förundrat i speglen: När hoppade den där starka välformade mänskan fram ur mig? Vad har hänt? säger folk. Förr var du ju gullig!

Torsdag den 12 oktober 2017,  fem snälla morgongrader, himlen klädd i ljust grå och vinden tar det lugnt.

Senare

Meningen med livet är de små ögonblicken, säger Anna Vnuk i programmet med samma namn.

Där ryms hela livet, tänker jag.

Kväll

"Jag vill sända dig en hälsning från Havet i höstens tid. Nu börjar det bli kallt att bada, lägre än 10 grader. Hoppas du har det Bra. Här är det hummertider. Kär hälsning Karin" Läsare från västkusten, skrivit till mig sen 90-talet.

"Så klart jag vill köpa din nya bok! Det var så mycket oro i Göteborg med demonstrationer och polisen i samband med bokmässan. Lika bra för dig att slippa detta kaos.. Ha det så underbart!! Vi hörs. Kram från Lena"

Brev från Sri Lanka, ett långt och vackert handskrivet brev. 

Vi tänker på er och era familjer och hoppas att allt är väl. Vi undrar om du Anita fortfarande skriver böcker.

Love to see you at least one more time. Vi hoppas kunna hjälpa er, som ni har hjälpt oss, skriver sjuttonåriga dottern. How is the weather i Sweden now?

Efter middan

Fisksoppa mmm, hemlagat, egenpåhittat, smaken mmm kvar i munnen.

Ringer M, det finns soppa vill du ha? Jaa, vad roligt. Vad ska ni göra ikväll? Prata med dig en stund.

Det finns mer mobbing i svenska skolor än i Syrien, har M upptäckt. Här är  två och två tillsammans, sällan tre. Och den som är ensam får stå ensam.

I Syrien var hela klassen tillsammans, vi tänkte att tillsammans är vi starka.

                                      **

Nå. Du kanske undrar om redaktören från PT Kultur ringde upp? Jodå. Normalt är jag svårintervjuad. Försöker reportern lägga meningarna i munnen på mig blir jag obstinat. Det behövde jag inte bli idag.

Eftermiddag          

Härligt ses igen, ta trapporna upp till Thairestaurangen och skratta. Ett halvår sen sist och det bara fortsätter. Håller ni på än efter alla dessa år?hade lunchkompisens bekanta häpnat.

Inte många som vågat skriva som du, sa hon  sen jag sträckt över Lyhört.

Och då gick det som det gick, sa jag, men med tanke på vad som hände sen, var det faktiskt värt det. 

Morgon

Nu har dom kommit, sa mannen om fågelflocken som kör med grupplandning och aldrig att de krockar. Att rönnens och häggmispelns bär smakar bäst efter en frostnatt vet varenda sidensvans. Ändå finns några som inte kan vänta. Andra hänger med för att inte bli utan.

Ringde lunchkompisen igår. Det stojades och pratades runt henne, hon satt vid ett bord i Boden med ett gammalt gäng. Inget inbokat imorgon, skrattade hon. Men nu har du det, sa jag. Senast jag fångade in henne var just innan hon drog till stugan. 

Åker till gym snart och sen lunch på stan, hojtar jag. Det är väldigt bekvämt att det blir krattat ändå.

Sen ringer kubanske pappan, har jobbat klart och ville övningsköra. Löven får vänta, dom tar jag ikväll, säger mannen och kör iväg med hästfinkan. Ett litet missförstånd, fick jag veta sen. Den ställde vi av tills imorgon, sa mannen, tur man är flexibel.

Igår eftermiddag hälsade han på hos vår unge syrier som berättade om besöket på moskén. 

Varför har ni kommit hit? Ni bor i fel land, hade han sagt. Själv har han definitivt kommit rätt. Klok, empatisk. Och kritisk, när det finns anledning.                                

Onsdag den 11 oktober 2017,  sex plus, ljus och mulen himmel, en vind som knappt rör sig.

Senare

En kärlekshistoria. med  Stina Wollter och hennes man Mikael Olsson. 

Kom och titta, sa jag.

Han kom och nu har han sett programmet på svtplay.

Nå, vad tycker du?

Det är nog en heltidssysselsättning att vara ihop med henne.

Är det inte det med mig?

Jo. Men hon valde rätt karl, inte många skulle stå ut när hon sätter igång. Men det är en spännande kvinna, han har nog aldrig långtråkigt.

Har du det med mig?

Nää.

                                     **         

Tro, hopp, kärlek. Hur gick det sen för kyrkans folk? Linas kille ville skaffa barn och bilda familj. Det hade Lina redan.  Kyrkvaktmästaren - inget där heller. Björn 47 år, som aldrig haft ihop det på riktigt, ja, det tände inte till. Vem blev förvånad? Men dejta är kul, tycker han. Och prästen som var singel när serien var slut, hon är det även nu.

Kväll        

Du är inte bortglömd, mejlar PT:s Kulturredaktör som rusat runt för att få allt klart inför morgondagens tidning.

Imorgon efter 15, undrar han, går det bra?

Jodå.

Det är mycket nu på redaktionerna för de få som finns kvar. I tonåren smög jag förbi PT-skylten. Jobba där som volontär, en dröm. Som aldrig blev mer än så. 

Sök journalistlinjen i Kalix, sa en kille på Skapande-svenska-kursen i början av 80-talet, jag tar in dig direkt. Det var åttiotal, maken jobbade skift och barnen runt tio.

Familjen här och vara där, nä tack. Som journalist får man inte själv bestämma ämne. Och det egna språket, vart skulle det ta vägen? Nu sitter alla i samma rum. Kan det vara bra det?

Efter kontorstid            

Det ska bli intressant att se vad PT (Piteå-Tidningen) skriver om Lyhört, tänkte jag.  

Jag har varit ledig, skrev  kulturredaktören Anders Sandlund igår, även om vi inte recenserar vill vi gärna göra nåt.  Jag slår en pling imorgon, sa han. Av detta pling - ännu ingenting.                             

Eftermiddag        

Jodå! Jag får prata några minuter på Bok och Bild den 21:e oktober! När? Tyvärr var affischen redan tryckt, sa han som håller i det hela. Får veta när, när jag väl är där.

Det är nåt särskilt med de som jobbar på biblioteket. De är så välkomnande.

Mitt på dagen

Senast vi flög och fick instruktion att vi i händelse av en nödsituation skulle korsa armarna över bröstet och HOPPA ut på ruschkanan såg jag mig omkring och sa: Hur många KAN hoppa?

Det kanske går bättre om det brinner, sa mannen.

Ja, tänkte jag. Just så. Först i skarpt läge kan man slå sig själv med häpnad.

Morgon

I Kuriren idag. Stora mängder flygfotogen i marken runt F21. Exakt hur mycket och var går gränsen. Ingen som vet. Mannen lyfter luren, ringer sin gamla arbetsplats och tipsar. Sand och silt ligger lagrat i den typen av mark, perfekt för radarmätning.

Lyfta en lur? Vilken lur då? Är den tung? undrar nya tidens barn. Fast telefon, visst låter det tråkigt? Innan man slår numret lyfter man en behändig lur som man kan hålla mot örat hur länge som helst utan att örat eller hjärnan blir varm. Med hjälp av en extralånglång sladd blir den bärbar. Fiffigt!

Minns du ditt första telefonnummer? undrar jag. Det gör mannen inte, men minns telefonisten i sin ångermanländska by, hon som visste allt och kopplade samtal innan de fick göra det själva.

En sån finns inte i mitt minne. Det var nog före min tid. Numret minns jag. 39071. Telefonen i svart bakelit och med fingerskiva. När äldsten min fått sin första lön runt 1990 kom han hem med en vit knapptelefon.

Så onödigt slösa pengar, tyckte morsan hans. Som i mars 2017 köpte sig en lagom smart mobil som i höst lärt sig svischa till hälften. Släppa in pengar men inte ta. Nån måtta får det vara på det lössläppta.

Och nu ska det bli jobba av. Röja i arbetsrummet.  Skriva. Förbereda sig inför bokbordet den 21 oktober på Bok och Bild på Kulturens hus i Luleå.       

Tisdag den 10 oktober 2017, fem plusgrader med is i vinden och regn. 

Senare

För några år sen var vi i Barcelona den här tiden på året.

Obehagliga taktfasta rop från massorna med Katalanska flaggor runt kroppen och i handen. Denna rikaste del, den som klarar sig bäst, vill inte hjälpa den fattiga, södra.

Varför vara snål när man är rik? Då har väl vi i norr ett starkare skäl. Den del av Sverige som skickar iväg mest -malm-stål-skog-vattenkraft-människor och får minst tillbaka.

Men vi är inte såna. Vi har för ljust på sommarn och inget hetta som jagar upp oss. Vintern för kall och mörk, det enda vi längtar efter är ljus. I såväl mänskor som i hus.

Lika bra lugna ner oss med själasörjarna och kolla in hur det går med den jordiska kärleken, den fysiska. Utan Marc Levengoods råd vore det kört åtminstone för killarna.

Prästen med två barn, åtta och sex, skyllde på dem när hon kollade in den mysige försäkringsmannen. Var han inte lite för stor? En sån hade hon aldrig haft.

Kväll

Ringde frissan, fick prata med hennes karl.

Har ni det mörkt, ni med?

Jo, sa han. Det har man tills man vant sig.

Du ska få klippa mig, men bara lite, säger jag till henne.

Hon skrattar.

Sen kommer mannen hem ur mörkret, hungrig.

Att det ryms så mycket i tvårummare, sa mannen, efter första flyttlasset från kubanska familjens ena hem till det nya.

I sena eftermiddagen

Det är natt, sa femåringen.

Ja, sa jag. Och här sitter vi och äter.

                       **

Äldsten fick ett nytt besked.

Vara välformulerad och se frisk ut har sina risker. 

En läkare kan missa vad som står i journalen.

Rättades till på rätt sida målsnöret.

Morgon

Det var meningen, säger jag ofta. Och blir ofta motsagd. Ändå envisas jag.                   

Allt är på förhand skrivet.

Tänker jag ofta. Ibland.

Särskilt i efterhand.

Ur min bok Lyhört (2017).       

Jag sitter och skriver i husets minsta rum. Där samlar jag även bokfavoriter som Wislawa Szymborskas och Katarina Kieris Vårt värde. Och den här.

Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell.

"Du måste förstå att det finns en mening med allt som sker. Så skrev en äldre kvinna från en by utanför Lycksele i ett brev till mig.

Det var när min man just hade dött, trettiotvå år gammal av en fullständigt oväntat blodpropp i hjärnan. Och jag stod ensam med två små barn på ett Per-Albin-torp med får och getter och förjulsvinter i Södra Lappland...../Man kan tycka så urmodigt, att skriva så. Att bara säga något sådant till mig. En mening med allt som sker. Var inte hans för tidiga död i stället onödig? ./......./Och som varje modern och upplyst människa vet: i grunden meningslös...../ Jag måste erkänna. Jag läste denna kvinnas brev gråtande men under starkt jubel. För med de orden såg hon inte bara mig, hon såg honom också./....../så fattade jag med ens vilket övergrepp mot honom och faktiskt själva hans levda liv det var att utbrista det där gängse "så meningslöst", om hans död."

Och i detta nu står mannen i hallen på väg mot bilen och till en lektion där unga mänskor från länder i krig övar sig i matematikens regelstyrda ordning. Vissa av dem skickas iväg.

Ute knyter regnet ihop sig. Men ännu inte till snö.

Måndag den 9 oktober 2017, åtta goa grader, en sol som piggar upp och alla vindar har ledigt.

Senare

På andra sidan väggen sitter mannen och skrattar åt nåt han ser på teve.

Skrattar ganska länge.

Han ropar inte: Kom och titta!

Då är det definitivt inget för mig.

Det här är roligt, säger han ibland.

Åt det han tycker är roligt.

Man ska inte prata sa j-a mycket,

anser han om relationsprogrammen.

Kväll          

Den 9 oktober firade vi bröllop och bröllopsdagar maken och jag.

Ett hjärtligt tack ni alla har, ifrån ett mycket lyckligt par, skrev vi på tackkortet. Det är så roligt att vara gift och ha något eget, sa jag när jag delade ut dem i hemtrakterna. Och vad är det för roligt med det, muttrade min näst yngsta farbror. 

Vi har ju haft ett roligt liv, sa maken trettio år senare, synd bara att det blev så kort.

Klockan 16

Din bok är TOPPEN! fick jag just höra. Perfekt att läsa när man har lagt sig, jag läser en spalt eller två varje kväll innan jag somnar. Eller på dan när jag får en stund över. Visst har du skrivit nytt? Vissa texter känner jag inte igen.

Jodå. Visst finns nytt även för Kuriren-läsarna.

Gissa om jag blev glad! Som skapat den idealiske sängpartnern. Mångsidig och uthållig. Trehundra sidor plus det som stannar i minnet.

                                          ** 

Min favoritrumän är vid Willys igen i väntan på jobb. Familjen i Rumänien. Pojkarna i skolan. Fina barn, sa rektorn för det skolområdet där de gick i fem hela terminer.

Och mannen åkte just iväg med hästfinkan för besiktning. Klockan åtta i morgon bitti lastas kubanska familjens flyttlass in och iväg mot ny destination.  Då får jag ställa väckaren, sa han.

Det finns ingen som är så beredd att hjälpa. Tur det finns de som har behov. Annars skulle man som sambo lätt stå handfallen.

PS. Den som skulle jobba i stället för kubanska pappan imorgon, kunde inte. Flytten flyttad till em. Tur att man är flexibel, som mannen sa. DS.

                                    **

Blev förresten överraskad härom morgonen. Landstinget hade satt in 275 kronor på mitt konto! Hade tydligen gått över gränsen för frikort minus 25 kronor för besväret. Tack och lov för detta i grunden ärliga och välsignade land.

Morgon

När jag gick runt huset, klättrade upp och ner från kökspallen och torkade fönstren på utsidan (vill ju gärna hinna titta på färgerna innan de trillar av)satt mannen vid frukostbordet med näsan i tidningen och skakade på huvudet.

Inne igen och klar. Ser du vilken skillnad! Jo, medgav han. Ändå är insidan kvar. Mer jobb med det, plocka bort allt som står i vägen. Det som gör att huset är ett hem.

Och nu väntar cykeln på både ett och annat.

Söndag den 8 oktober 2017, sju milda grader. En sol tittar fram mellan ljusa moln.

Kväll

Plötsligt sugen på dans. Folkets hus Piteå lördag den 14 oktober klockan 20-24. Orkestern Perikles.

Den där skånska som lyfter med sin glädje.

Var ska vi sova i natt, bara en sån sak.

Att få vara glad att man vet.

                                         **

Jag tänker på Jemina, flickan från Gällivare, hon i Idol. Som sjöng så att knottror i ett obevakat ögonblick ställde sig i givakt och sprang neråt mina lår och upp igen.

Apropå givakt. Malmö i maj. Strax innan frukost står en kille i kalsonger i givakt i korridoren medan befälet inspekterar.

De unga norska militärklädda killarna och tjejerna extremt långa, blonda och välbyggda. Som om de kommit ur samma ägg. Vad gör ni här? undrade jag vid frukost. Vi kommer från Konungens livgarde, svarade en av dem, och ska spela här i Malmö.

Eftermiddag

Du fick sparken från din spalt av politiska skäl, påstod en som sa att hon visste och fortsatte. Vad politiken ska göra är att stötta kulturen.

Det är ingen slump att man börjar med kulturarbetarna när man rensar ut i totalitära stater, sa mannen. Äh, sa jag, nu tog du väl i.  

Och nu. Ut i skogen i solen. När som helst kan det bli mörkt.

Morgon

Ödlans familj hälsade vi på igår. Hon är dvärgschägg-agam tror jag men döptes till Leo. Vrider på huvudet och ilar iväg när vi kommer. Står sen still intill terrariets speglande vägg.  Konstaterar: Snyggast är jag. 

Frukost: Matas med levande kackerlacka pudrad med kalk (för benstommen). Lunch: Knapra på ett salladsblad, eventuellt. Låter sig smekas på ryggen, tveksamt och endast av någon i familjen. Skägg sticker ut vid oro. 

Sitter på en sten, blick still. Senare, när vi inte är där.

Middag och gräva ner sig under barktäcket. Gonatt.

                                  **

På min gård idag, hästfinka utan häst. Har du skaffat häst? undrar en granne. Ved har fraktats i den, från golv till tak. Fyllas med flyttlass ska den. Men först besiktigas.

                                   **

Morfars gossar har Island som läxa i helgen. De vet redan vad gejsrar är och att sprickan mellan Europa och Amerika växer i samma hastighet som naglarna gör. Och i en film har de hört att det blåbär växer på lavafälten.

Att man binder fast frambenen på islandshästarna om kvällen, för att de inte skulle fortsätta gå, det visste de inte. Inte heller att vikingarna rövade kvinnor från Irland och tog de till ön som fruar. Vanligt med rödhåriga med gröna ögon även idag.

Lördag den 7 oktober 2107, och ännu ingen frostnatt. Sju plus. Regn till och från, nu räcker det. Och värst för bönderna. 

När nöjesfältet öppnar får extrafilten ledigt.

Kärlek är inte bara för ungdomar, det blir faktiskt ännu godare sen och bra för immunförsvaret, sa en kvinna vid frysdisken sen jag efter tre år i sorg mött Våren.

Vaknar utvilad kvart över sju. Ifall PT skulle banka på. Men de är väl som de flesta lediga på lördagar.

En reporter från PT ringde förresten den 11 juli och vill ha mig med i reportageserien på filten, men då satt morsan på tåget på väg till sjukhuset i Linköping med hela sitt jag fyllt av annat. 

Kan jag ringa sen? sa han. Nja, sa jag, jag vet ju inte hur det blir. Det blev bra. Kul om den där pigga och glada rösten ringde igen.

Firar förresten Birgitta-dagen idag med ett grattis från sonen i söder.

Dagens stora firande blir i ödlans familj. Ingen blir så lätt huvudperson som ett husdjur.

Fredag den 6 oktober 2017, åtta morgongrader och regnfritt.

Eftermiddag

Går in på Google och skriver in Anita Nilsson Adlibris Lyhört. Jodå. Där är den!

Till höger på sidan spalten "Du kanske gillar" finns andras titlar som tips.

Förutom boken Lyhört föräldraskap och två böcker av en annan krönikör - finns årets nobelpristagare Kaxyo Ishiguro med Återstoden av dagen.  

Närmare än så kommer flickan som föddes på Piteå BB aldrig. Hon som växte upp ett par hundra meter bortanför byaskylten Blåsmark. Men bra så.

Ikväll måste jag tvätta håret. Ifall Piteå-Tidningen bankar på i morgon bitti.

Solen bryter fram i rena upphetsningen och tvättmaskinen dundrar, helt till sig.

Och mannen? Han skrubbade utemöblerna så gott det gick innan han åkte iväg till stan för en ny körlektion med kubanska pappan.

Sen hämtar han familjen och kör dem till Boden, dit  de efter åratal på ett annat trevligt ställe ska flytta. Fler jobb att söka än i den mindre orten. 

Morgon

"Hade jag misstänkt det här hade jag tvättat håret", sa den japansk-brittiske författaren Kaxuo Ishiguro, årets nobelpristagare i litteratur, 62 år ung. Ung i nobelprisvärlden. Återstoden av dagen, hans mest kända. Blev en film med många Oscar.

Apropå hårets betydelse för hårfagra män, se vad jag skrev i går kväll. Förutom mannen även denna man.  

100 män och 14 kvinnor har erhållit detta nobelpris.  I år har inte en enda kvinna erhållit något som helst nobelpris. 

Gensaxen som två kvinnliga forskare lyckats med under Umeå universitets tak, ansågs tydligen inte lika intressant som forskning kring den biologiska klockan som varenda mänska känner till. 

Här hos oss säger vi tack till utemöblerna och välkommen tillbaks så snabbt ni bara orkar.

Torsdag den 5 oktober 2017, tio grader och uppehåll.

Kväll

Kallaste vinter i mannaminne, sa mannen om lumpartiden. Jag minns bara värmen, nygift med maken som jag var.          

Vad gör man med en karl med hår, tänkte jag när mannen kom, fyrtiotre år senare.

Den förste jag haft som dessutom tänker på att han har ett hår. Och säger vad han tänker göra med det. Tvätta det och köra hårtorken. Så det blir som en mössa. Rufsar genast om det. Så du inte blir en farbror, säger jag.            

Eftermiddag            

Mannen till stugan och gör en brasa av det han och röjsågen hade för sig i somras.      

När regnet har tröttnat på att falla tar jag cykeln till gym i tio sköna grader. Går in och lyfter och drar så jag nästan lyfter. Lyfter inte mer än förut men har lättat. 

Cyklade hemåt i flygande fläng förbi bilkön på Bergnäsbron med ett par prover från Ohlssons tyger som hemma inte hade samma färg som i affären.  

Från mannens dotter kommer meddelandet att familjens ödla har ansat skinn. Ja, vem skulle inte vilja göra det.

Sen kommer mannen hem och tar över telefonen. Hans hår  luktar valborgsmässoafton.

Morgon

Hej visst är det du? sa en gammal kompis utanför Kulturens hus igår. Hon som frågade ser ut som förr. Nu pensionerad och mer bråttom än då.

Det kanske är därför, tänker jag, att folk dör i förtid. 

Men då minns jag Sigrid, den bästa och mest intelligenta av de chefer länsstyrelsen hade, bara stora A:n i studentbetyget sa folk. Hon ilade lätt och med smattrande klackar genom korridoren och skrattade. Refererade precist och genomtänkt vad som var och vad som var på gång. Inget långdraget ööööh där inte.

Efter pensionen levde hon i flera decennier med samma fart och samma klackar och skratt och höll koll på vad jag skrev och en gång per år åkte hon utrikes med sina kompisar.

Apropå död.

En av skarp läsare som enligt mannen skänkt sjutton miljoner till en avdelning på universitetet och som mannen mött på Bergsmannaföreningen hade läst mina spalter sen 1990. Varenda vecka, sa han. Sen mannen kommit, hände det att han kom fram till mig och sa: Hörru, är han besvärlig.

Sista gången vi sågs och bytte ord var på Willys. Ett par veckor efter hans död var annonsen inne. Titta, ropade jag. Lite kusligt, sa mannen. Att han dog just då. När jag fått sparken.

Onsdag den 4 oktober 2017. nio grader och regnet varmt.

Att få vara en del av en grupp. Att sitta på en stol och lyssna på en kvinna som skrivit en komedi om död och begravning.

Att känna hjärtat slå inför sin egen presentation. 

Att sen gå ut med en kompis från 80-talet, vänskapsbegåvad, uthållig. Årtionden ut, årtionden in. När sågs vi senast? För tre år sen eller? Och det är bara att fortsätta.

Folk brukar ha bråttom. Fyra oavbrutna timmar tog vi oss.  På cafébordet ett ljus som brann ner och byttes mot ett nytt medan tiden sprang.

Har ni haft roligt, sa mannen.

I brevlådan en flersidig livsberättelse. Läste den tillsammans och njöt medan vi ilade mellan kök och arbetsrum. Vilken lirare, sa mannen. Sen var fisksoppan klar.

Ikväll: Bonde söker fru eller flickvän, pojkvän.

Kärlek helt enkelt. Eller en chans att bli känd.

Morgon  

Nej, tänkte jag om en inbjudan att lyssna på en kvinna som skrivit en bok, creative talks i Bergströmska gården, kallas det av arrangörerna.

Varför inte, tänkte jag senare. 

Mannen gick ut och planterade de två ekplantor jag tog med från sonen i söder. Bättre chans med ekollon, förstår jag. Ska ringa svärdottern och beställa. De växer i tusen år. En sån vill jag ha.

Där mot söderväggen skulle det bli fint med fruktträd, sa vännerna häromveckan. De lever i nuet och ser framåt.

Tisdag den 3 oktober 2017, åtta grader, mulet och regn.  

Angående min bok Lyhört som fått fina recensioner.

Du som väntar på NSD:s recension, du väntar förgäves.

NSD den 3 oktober .

Mina krönikor publicerades i Kuriren och GP.

Är NSD-recensionen på gång? mejlade jag och fick följande svar.

Hej Anita!

Tack för ditt mejl. Vi har beslutat oss för att inte recensera boken, eftersom den till största delen består av redan publicerat material. Just nu är det många recensioner på gång, så vi har fått begränsa antalet. Men vi får säkert anledning att återkomma till dig och ditt skrivande längre fram.


Vänliga hälsningar

 
Birgitta Östling    
       


Ett mejl från en läsare efter boksläppet den 16:e september 2017 - här i repris.    

"Ikväll har jag börjat läsa "Lyhört" och jag bara älskar den. Som NSD-nörd har jag nästan missat alla dina krönikor, så jag har inte memorerat hur du skriver. Men nu har jag fått mitt lystmäte och jag är lycklig.

Nu förstår jag bättre. Ja, du skriver så man får läsa mellan raderna och det tog en stund att komma in i det "läsesättet". Men du talade också så man får lyssna mellan raderna. I alla fall idag under din bokpresentation. Helt underbart. 

Nåväl nu ska jag avrunda. Jag ville bara dela med mig av känslan. Den ville bara ut. Nu ska jag fortsätta läsa..."    

Kväll 


Maten torr, tycker jag som gjort den. Spjällen i ugn saftiga, tyckte jag och farmors flicka. Intressant höra om hennes kvartssamtal och sonens jobb och om dagens hus- och lägenhetsmarknad med hans sambo. 

Vad tänker mannen när han ser ett barn? Matematik! Vem håller i pennan under varje lektion? Han själv.

Jaha, javisst ja, hade Sonja, klasskompis under realskoletiden sagt under deras femtioårsjubileum, det var du lurade lärarna att tro att du kunde. Det är ju också en talang, sa jag, berättar mannen.

Den enda som inte gick på bluffen: Läraren i engelska. 

Morgon

Är fortfarande varm efter helgen och dagen igår och ikväll blir det middag här med de mina. Vilket rikt liv vi har.   

Det hade inte sextiofyraåringen i Las Vegas som från hotellrummet siktade och sköt mot en folkmassa med tiotusen som samlats för att tillsammans få njuta av en country-konsert. 

En enstöring utan kriminellt förflutet - men en barndom med en rånare som pappa. Femtioåtta döda och femhundra skadade av alla gevär han tagit med sig. Hans bror fullständigt bedrövad och mållös, I am sorry, jag förstår ingenting.        

Måndag den 2 oktober 2017, nio grader, mulet. Det blåser i träna idag.

Senare

Nu är det natt!

sa barnet under middan

och tittade ut

Nu är sommarn slut

sa jag. 

Kväll          

Kikade ut om morgonen, äpplen låg på mjuka blöta gräset och ville in. Frukost och läsa dagens tidningar - de andra får ligga så länge och sen kom sonen in. Har du kaffe? Så klart. Roligt att ses och höra att allt går som det ska.

Sen packa upp och städa och bjuda hit vår kubanska familj. De råkar vara i Boden. På Invandrarverket. Jag in till stan och koka kycklingsoppa och kyckling i ugn och så vidare medan jag pratar med kubanska mamman, som förlorat sin mamma.

Har du fått drömma om henne? Ja. Mamma var med mormor och mormors syster, de var alltid ihop. Fyra drömmar, alla bra. Jag vet inte. Kanske vill hon visa att allt är bra nu. Att de är tillsammans.

Jag vill hjälpa till, sa småflickorna, tre och fem när jag äntligen började få till det där med maten medan jag pratade med deras fina mamma.  

Bära fram tunga tallrikar, bestick och glas, det gör de. I den åldern är barn som mest hjälpsamma. Runt bordet sån glädje.

Ska vi leka? Ja, kurragömma för första gången. Det är lite läskigt att gömma sig, tänk om hon inte hittar oss, bäst låta höra av sig. Sen hoppar de runt på allrumsgolvet på ett ben efter loket som är jag och skrattar högt. Även loket hoppar, men bara på det högra benet. 

Sen blir det glass för de som vill och äpplen i ugn. Pappan diskar som vanligt och mer lek med tjejerna för mig. Pappan  städar fint i köket och sen kommer dammsugaren fram. 

Fyra lerfat till de fyra krukorna han köpt, det hade han önskat sig och nu går vi ut för att hämta och hämtar. Det blåser hårt. Och du tycker inte att det är kallt? säger han förundrat, du är stark.

Mannen fullt upp i telefonen med en som behöver prata.

Morgon

Cykla hem i mörkret? förvånades en kille från Bergnäset på Arlanda igår kväll. Jodå. Först tåget mot Sthlm efter en helg i huset med utsikt över Motala ström hos sonen och svärdottern i söder och sen sista flyget mot Luleå. Då är det gott att klämma fast handbagaget ta sista biten genom skogen av egen kraft utan lyse och konstatera att mörkerseendet gott. 

Och mannen? Stannade då och då och justerade sin cykellykta.

                                **

Vad vit du är i ansiktet, sa sonen i söder, du ser inte pigg ut.

Du har inte sett mig så här års, sa jag. Två veckor senare än vanligt.

                                            **

Möten innan hemma

Vi kommer från norr, bor i Luleå och tar med oss ett par ekplantor, sånt växer inte där, säger jag som förklaring till en karl som makar sig så att vi får plats på bänken inne i järnvägsstationen i Norrköping. I stället för att resa genom landet uppkäftigt uppstickande ur en kasse lindar nu mannen nu in ekplantorna i en tidning och lägger ner dem i handbagaget. Mitt förslag.

Sen sitter jag frågvist och lugnt på bänken medan mannen som vanligt läser sig i en annan verklighet.

Han är från Jemen, karl som makade på sig. Lite glest mellan tänderna. Kom till Sverige och Malmö för trettiotvå år sen. Varför reste du hit? Krig. Då som nu. De är galna. Kanske är det för varmt. Här är vädret inte bra men landet är lugnt.

De som kommer nu har det svårare, svårt hitta jobb, fortsätter han. Jag fick jobb direkt. Jag började i kycklingfabriken, Kronfågel. Där är jag kvar. Är nu femtiosex. Vi bor i Malmö och tre barn i närheten. Barnen, ja, de är svenska. De bor själva och hälsar på ibland. Alla har de jobb, en pojke är polis. Kan de arabiska? Jo. Och flickan har gett oss barnbarn, det är där jag har varit i helgen. Jobbar på samma ställe än, de slaktar tjugosjutusen kycklingar om dan, hårt jobb, men det gäller att kämpa. Arbetskompisarna, som en familj.

Äter du kyckling? Jo, skrattar han, ofta. Grillad med olika kryddor, många rätter med kyckling. Vi får personalrabatt.

På väg ut mot tåget på spår 3A reser vi oss, mannen min tar honom i hand. Karln från Jemen öppnar handflatorna mot mig och kramar om, säger: Lycka till. 

Han var nog inte van att nån svensk pratar med honom, säger mannen. Konstigt, tycker jag. Att inte ta chansen.

                                    **

Var ska ni träffas? undrar mannen när tåget når vimlet och den ilande folkmängden på Stockholms central. Vi går väl till Cityterminalen, sa jag, där brukar vi träffas, Vårens flickor och jag.

Var ska vi träffats, hade storasystern undrat. Vi brukar ses här, sa den yngre. Och där är dom. Storasyster, nu med babypojke nummer två, vars storebror nu tre, absolut ville med. När du var i samma ålder var det du, ett argument som treåringen accepterade.

Efter nästan tre flygande timmar vid ett litet bord för tre plus en sexmånaders drogs gallret för, det var stängningsdags. Får låna den lille, han går ju! sa hans moster. Sen tittade den lille på lampor och drog mig i håret, gjorde ljud, pussade mig blött på kinderna och log. En cool kille.

Hur gammal känner du dig som? undrade äldsta flickan i början av kvällen. Som på åttiotalet, sa jag. Som de flesta jag frågat, sa hon. Vad roligt att se att du är dig lik, sa den yngre när vi skildes åt.

Och mannen? Nu är det bara jag igen, ringde jag och sa och hans syster följde med sin bror och mig ända ut till flygbussen. Lite tvillingsjäl? På något vis. Och dina böcker bara älskar jag, sa hon.

                                                    syster och stora släkten i Mosambique.                                                  

Tack vare programledaren Kattis Ahlström som åkte dit och pratade med dem i Varberg. Vilket arv.Värt mer än allt guld i världen!!!

Mitt på dagen          

Hur snabbt kan en mänska på en gammal cykel i dimma ta sig från Trollheden på Bergnäset och över bron och till stan och vidare till Hermelinen? Fjorton flåsande minuter. Inget hud-akut åtgärd idag. Men vi ska hålla koll, sa experten. För dumsolandet man höll på med. 

Lättad trampar jag vidare till gym. Efter träningen, som att vara ny. Hur är det, säger en i fiket som jag inte mött på länge. Sådär, sa hon. Hennes karl har börjat glömma. Kan inte lämna honom ensam. Jag tog honom till mamma, 98. Hon är helt klar i knoppen.

På stan. Ska titta om jag hittar nåt att ha på kroppen, tänkte jag. Det gjorde jag inte.

Men en gammal arbetskompis i Smedjan sträckte fram en inbjudan till en danskväll med 60-talsmusik. Hans kvinna fick afasi efter en stroke. Lätt och pigg och rörlig. Dom där j-a generna, som han sa. Efter fyra år på hemmet dog hon.

Jag minns när du skrev om chefens rum, sa han. En novell i Statstjänstemannen, En tisdag i november. En vägvisare. I stället för att gå i väggen väjde jag. Till bättre arbetsmiljö och möjligheter. Universitetskurser på distans. Inför mitt nya. Det egna.

Du är poet du, sa den gamla arbetskompisen en gång, han som nu påminde om chefens rum. Poet. I min barndoms by ett ord man spottade ut mellan tänderna.

Visst är det du, kom en annan f d arbetskramrat fram och sa. Från länsstyrelsen även hon, lika kortklippt som förr och i samma frisyr. 

Vad har hänt? undrar hon. Varför slutade du på Kuriren? Jag läste dig alltid och tänkte: Bara inget har hänt.

Oh, säger hon, nu måste jag rusa, jag har tid hos frissan. Du ser nyklippt ut, sa jag. Nää, usch, sa hon, det är så långt och spretigt.

Morgon

Går ut i dimman och vrider på äpplena. Inte än, svarar de flesta och vägrar släppa taget. Jordgubbsplantorna blommar och knyter ihop sig till kart. Några blå i rabatten slog just ut och den rosa stranddriften blommar om. Varför har då lönnen och rönnen, häggmispeln och syrenerna klätt sig i höst?

Trädgården och jag förstår knappt att sommarn är över. Apropå frisyrmode sägs luggen vara tillbaks.

Och mannen? Fyller bilen med Bergsmannaföreningens kärntrupp och vår unge syrier, studiebesök på Rönnskärsverken idag.

                                                    expedit modell tjej hitta en ny vinterjacka/kappa (30 %, från i fjol) att pressa ner i stora gympaväskan och så handväskan (tygkassen från biblioteket) på toppen.

Går upp till bokhandeln på Shopping med allt detta plus cykelhjälm på huvudet. Har därmed ännu en gång passerat en gräns. Nästa närmar sig: Baglady-stilen. Coolt kanske. Om man bodde på Söder i Stockholm. Där är hon, säger blickarna här i stan, ja, hon är som hon är. Och i Piteå? Då kör jag bil.

                                     **

Tänker på kubanska mamman som nyligen förlorade sin mamma där i Kuba. I sex år så långt ifrån varandra men ändå så nära. Hoppet fanns. Nu inte. 

Att få uppleva det. Vara så älskad. Hur ont det då gör att mista.

                                   **


                                                      


                                                 
   




    

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
02.08 | 02:01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

...
01.08 | 11:15

Härligt språk, väldigt nära

...
20.05 | 06:56
Anita Nilsson, förf. har mottagit 36
Du gillar den här sidan