Välkommen!

Den här bilden togs på min gård den 30 juni 2017 En kamera som min med 8 M (måttligt antal pixlar) visar även själen. *** Det ska vara lätt att kontakta dig, sa en läsare. Mejladress: anitab.nilsson@hotmail.com Mina tel.nr. 0920-12631, 0730-910929. Postadress: Anita Nilsson, Snasavägen 1, 972 51 LULEÅ ** NOTERINGAR - en sorts blogg. Längst ner på sidan.

OBS. Barndomen har flyttat till en flik. OBS

Lyhörts omslagsbild togs 1998. Då hade jag skrivit i NK i 8 år.  Ikoner byts inte ut, sa de om bilden. På bokens baksida finns dagens jag.  Även porträttet ovan togs sommarn 2017.      

I GP ingen bild de första tjugo åren. Jag scannar över VG-sidan med blicken, sa läsare, och stannar till när du är där.

Lyhört313 sidor och innehållsförteckning längst bak i boken - finns hos bokhandlaren och på nätet, du kan även beställa den och mina andra böcker - se fliken Köpa böcker.

Kort presentation    

Korta bitar, intas endast några få i taget. Toppen att ha med sig i sängen, säger läsare. Särskilt de som läste mina spalter i tidningarna. Som bok med innehållsförteckning och två års samlade spalter har man tid att reflektera, säger de. 

Personligt. Poetiskt. Mycket mellan raderna. Om relationer och vardagens detaljer. Världen. Resorna. Dansen.

Stillsam humor, vässad penna, skrev Btj-recensent. 

Makten darrar. Och livets sköra tråd.            

Först är du långt ifrån, sen närmar du dig och snart är du alldeles nära, sa en läsare.                        


                                          ***

VERKSFÖRTECKNING  

Mina elva böcker samt de viktigaste antologierna m m. 

Nu hittar du den i fliken till vänster, tillsammans med BANG - om ord.        

     
                                    ***         
      

Ibland hör läsare av sig, ofta när man som bäst behöver det.

Medan jag våndades under arbetet med Lyhört i våras kom ett brev från en läsare från Motala.    

" Först läste jag och blev djupt berörd av "Efteråt" och rekommenderar den för alla som förlorat en livskamrat.  Nu har jag just läst "allt hör ihop". Jag förundras och jag skrattar. Du skriver så BRA! "                                    

                                    ***                            

Blev medlem i Sveriges Författarförbund 1988. Två böcker av litterärt värde krävs. Skrivandet som yrke tog alltmer av min tid.    

Den 19 juni 1991 lämnade jag den fasta och statliga anställningen har sedan dess levt på mitt författarskap, ett träd med många grenar, kvistar, löv.    

Då hade barnen lyft mot egna liv, arton och tjugo år unga. Hade jag anat att maken redan 1995 skulle gå till evigheten, hur skulle jag då ha vågat?

Om jag ångrat mig? Inte  en endaste dag! Har man fått gåvan ska man använda sig av den, sa maken som trott att han gift sig med en kontorist.

Det sägs att jag är rolig. Det beror på. Läsaren skriver minst halva texten.

Mina böcker och texter har använts i ett tjugotal antologier, tonsatts och som texter på vykort och almanackor och i andra sammanhang, bland annat på högskoleutbildningen och i riksdagen.

     
Det häftigaste med att skriva är just språket. Och vad annars har jag skrivit? 
Klicka på böcker, längst upp till vänster.

Apropå kärlek spelar barn och barnbarn i en särskild division och alla på guldplats.

Älskar min plats på jorden här på Bergnäsets tallhed, ett par kilometer från Luleå centrum. Nära Trolltjärn.
    

                                       **

Övrig information:
Debuterade 1985 på Bonniersförlaget Viva med diktboken I stället för rapport och erhöll
Norrländska Författarsällskapets Rörlingstipendium samma år, numera benämnt som Norrlands författarpris. Delar av debuten blev ett TV-program med samma namn.     

Har även erhållit Luleå kommuns kulturstipendium, Norrbottens kulturpris (från Ragnar Lassinanttis fond) samt en antal rese- och arbetsstipendier från Författarförbundet, Författarfonden samt Författarnas Fotokopieringsfond.

Vill du veta mer? Under Verksförteckning till vänster på hemsidan hittar du en sammanställning. Under Böcker hittar du bokpresentation och recensioner. Köpa böcker - titta in och beställ.

Varje vecka sedan 1 mars 1990 - 26 november 2016 har mina texter nått läsarna i Norrbottens-Kuriren. I Göteborgsposten från den 1 juli 1991- augusti 2016. 


Författarbesök och skrivinspiratör i hundratals klasser. Ord från arrangörer: Hon är en pärla. Hon får alla att känna sig sedda.


Hon är en av de pitebor som förmår trollbinda sin publik,, skrev Östersunds-Posten om ett framträdande. 

Mina telefonnummer : 0920-12631 eller 0730-910929. 
Mejladress:anitab.nilsson@hotmail.com

NOTERINGAR

         

Den röda bussen -

favorit i repris
   

                        **         

Det är först då fågeln kastar sig ut i den fria rymden, som den känner att den har vingar. Cosima Wagner   

När plan A misslyckas har vi alltid resten av alfabetet, Leosje 

Titta aldrig ner på någon, såvida du inte håller på att hjälpa honom upp. Jesse Jackson 

Vad du än gör, ta med dig hela ditt hjärta. Konfucius.      

   

Söndag den 17 juni 2018, arton grader i morgonstunden, sol, sol.

Kväll

Vad är det viktigaste i sjukvården? Människorna! Hur behandlar man de som jobbar där? När någon funderar på att söka sig därifrån, gå till ett annat landsting till exempel, vad säger ledningen då? 

Säger de vad tråkigt? Vi behöver dig? Vi är så glada att du jobbar här? Vad kan vi göra för att du ska trivas?  Vi behöver din kompetens?

Nä. Chefen säger jaha. Ja, det är ju ditt beslut.      

Mitt på dan har jag läst ut Förlåten av Agnes Lidbeck.

Det var den hon skrev först, läste jag nånstans. En bok som gick in i mitt hjärta. 

Hyllades för sin debut, Finna sig. Väldigt exakt, karg.

Mitt på dan kommer hockeyhjälten hem med ditlimmad tand, ett provisorim. Du ska vara försiktig, sa tandläkaren, en kvinna. Den gamla limningen höll i trettio år.

Apropå lim.

Ur allt hör ihop 2014

Men korten sitter där de sitter och inget sitter löst. Kusinen hämtar en vass kniv och skär försiktigt loss dem. Bilderna jag klistrar in nuförtiden kan lätt flyttas och tas bort. Limmet är svagt. Följer samhällsutvecklingen.

Och nu går mannen ut och klipper gräsmattan. Det är roligt, tycker jag. Han klipper den lite hit och dit i böljande mönster. Jag i raka linjer. 

Man vet aldrig allt om en människa.

Lunch äter vi ute på altanen. Han med fil och sylt som vi plockade när sylten var bär. Själv har han rensat, kokat och sockrat och strött musli i. 

Hon en halv tunnbrödsskiva med smör och två nykokta skivade ägg med kaviar på.

Efteråt: En rå morot. Eller en bit rå kålrot, eller ett par skivor rå palsternacka. Enzymer som bukspottkörteln behöver. I stället för Samarin.

Morgon    

Väckaren väsnades redan halv åtta. Igår blev mannen en hockeyspelare. En framtand som limmats dit för länge sen har lossnat. Jourtandläkaren finns i stan, öppet 10-11 och innan dess måste hockeyspelaren ha frukost och sitta länge på ett visst ställe med DN.

Jag sätter mig med kulturdelen. Halvvägs upp ur läsfåtöljen böjer jag mig fram för att kolla skillnaden mellan vänster knä och det högra. Det snurrar till. Som när jag vred på huvudet i sängen för att somna om. Skyller på gårdagens Ipren.

Det är spännande att leva. Nu har det snurrat, som folk sa i min barndom.

Apropå talgbollar blev de populära när mannen skulle lyfta bort dem för säsongen. Mata ungar tar på krafterna. 

En dag flög skatan dit och efter flera försök lyckas hon med risk för att fastna i talgbollsnätet under den vådliga balansfärden hacka loss bitar av fett, mycket flaxande i svart-vitt blir det och allt gungar. Det snurrar väl till i huvet.

Ner i gräset stegar hon fram, pickar i sig och lyfter. Här fanns det talg, konstaterade den stora vackra duvan. I morse satt där en liten igelkott. Ryktet går.

Lördag den 16 juni 2018, solig morgon, sjutton goa grader.

Senare

-Hur känns det? undrar han och jämför det ena knäet med den andra. 

-Med Ipren känns det bättre.

-Det ser svullet ut, säger han. 

-Jo. 

-Att du inte sa att, säger han. Och du kunde inte stå still. Nä.

Börja om från början. Med läkningsprocessen.    

Kväll

Det ser ut som smörblommor, säger mannen. Ja, lovar jag, smörblommor är det. De är fina, säger han. 

Vi sitter på altanen och äter. Det glittrar i gräset och träden.

Intill vinterns hårt prövade ölandstok har ängsblommor samlas. Så vi ska glömma det fula.   

Middan hittade jag på.    

Trehundra gram lax i bitar. Salt och citronpeppar på. Kokas i den creme-fraiche som råkat bli kvar som slattar i ett par burkar. Kollar om laxen är klar, häller frysta ärtor över samt gräslök som mannen tog in från pallkragen och klippte.

Efter maten håller mannen en föreläsning om vad man ska göra med båtflyktingarna som nu finns i läger i Grekland och Italien så att det ska bli rättvist. 

Förutom ängsblommorna runt den hårt prövade ölandstoken växer blå förgätmigej.

Inne i huset informerar mannen att Island i VM i fotboll i Ryssland spelat oavgjort med Argentina.

På andra sidan gamla grannens häck jobbar två yngre människor, syskonbarnbarn till barnlöse grannen. Tror vi. Med att få igång hans stora självgående klippningskunnige igelkott.

Men den vet inte vad den ska göra när inte husse är där.

Mitt på dan trampar vi iväg till stan och årets Pride-festival i Stadsparken. Mycket folk överallt, flaggor, fin stämning. En ung pappa med stolta föräldrar-parollen bredvid tonårsdotter i blått hår. Äldre människor, Folk överallt ifrån. Och kyrkan bjuder på kaffe, en sorts återbäring på kyrkoskatten, sa de. Varje demokratiskt parti finns här. 

Det är bara dom som håller en sorts linje, tycker mannen om Centern när vi går förbi den grönaste montern. Gå dit och säg det då, sa jag. Vi gjorde deras dag, sa han sen. Det handlar om hjärtefrågan. Hur vi behandlar flyktingar, familjen från Kuba till exempel. Hur de jobbar och kämpar, hoppar från tuva till tuva. Hoppas på fast mark.     

Du stod och provade en svart klänning, jag minns hur förskräckt jag blev, säger en bekant från högskoletiden strax därpå. Och jag som bara bytt matvanor för att slippa få diabetes.

De säger att godaste lunchen är här, berättar en bekant i parkens ytterkant om Kongo-kvinnans nylagade mat och spanar efter sitt gäng. Och där är de! 

När vi tillbaks efter ett ärende får oss stadsparkens bästa mat, slår vi oss ner på en bänk med en äldre man, finklädd. Från Eritrea. Kom för sju år sen. Tre barn på universitetet i Angola. Pappa stolt.

Och här sitter vi och äter utan att dela med oss. Vilka är vi egentligen? Lär vi oss ingenting? Han ser glad ut ändå.  

Mitt i parken en länsstyrelsebekant som säger: Vad läänge sen! Det var på Willys. För några veckor sen.

En kvinna som i vintras fick uppleva ett mirakel kommer fram, rosig och fin. 

Ha cancer överallt och bli friskförklarad. Guds gåva i vetenskapens skepnad. I det här fallet immunterapi.

När hennes samlade sansade doktor kom in i väntrummet för att hämta henne och berätta hoppade han, studsade, glad som ett barn. Det passar inte alla med det passar dig, hade han sagt. Nu är du frisk!  

Innan paraden blir det uppvärmning. Dansa ni med! sa artisten till publiken. De sitter på bänken och tittar. Kom fram! säger han till mig. Men jag står och dansar där jag står. Behövs inte, sa han till mig och en yngre kvinna med bättre skor och ledband om detta att kliva fram. 

Borde kanske inte hållit på i dessa platta sandaler. . Med gympaskor hade vi gärna gått med i Paraden. 

För detta självklara att varje människa måste få vara den hon/hon föddes till att bli.

Morgon

Somrigt och härligt. Det rör sig hos grannen på andra sidan häcken. Han som gick bort vid nyår. Hoppas på en barnfamilj. Ännu ingen annons.

Ska ta oss en sväng till Pride-festivalen som pågår i helgen. Jag skulle inte tillåta mina barn att bli gay, sa en kille. Jaha, sa jag, så du tänker döma dina barn till ett liv utan kärlek. Nä, sa han, så klart vill jag inte det.

Från danskvällen    

-Nä, sa jag efter uppvärmningen med mannen och Damernas-skylten igår kväll. Jag ser ingen att bjuda upp.

-Där står en, tipsar han och det är inte vem som helst. En stjärna på dansgolvet. Vara först på honom, då måste man ha tur. Maken och han hade en historia ihop år 1995. Han gav oss hopp.

Några år senare bjöd han upp, kände inte igen mig men glömmer aldrig maken. Han kom ihåg min farfar, berättade barnbarnspojken som mött honom i ett annat sammahang.

Hittar man en så hittar man fler och även på Herrarnas är fart. Även nya dansörer dyker upp, dansprocenten hundra. Nog är det härligt att leva. En pratar lyriskt om Malugnsveckan, sammanhållningen, drickat. Under paus kom en annan fram och sa nä, inte dit igen, jag gillar inte drickandet. 

Det regnar, säger en dansör om skurarna. Då brinner det inte, sa jag. 

Idag har du satsat på dansen, konstaterade den som brukar säga nåt klurigt som jag normalt brukar svara på. Han verkade nöjd.

Efter nån timmes flöde där Jive lyfte publiken immade fönstren igen. Nu går vi och öppnar en dörr ut från den här bastun, sa jag. Världen inte längre grå. Ljus är den och vacker. 

Ingen dans under midsommar, sa jag till en dansbekant sen länge. Joho, vet han. I Fromheden. Det låter långt bort, sa jag, i så fall man måste man ordna inkvartering. Och så långt vill vi inte gå. 

När sen danskvällen är slut och  mannen byter fil och passerar alla andra suckar jag, glider ner på sätet, vänder bort huvudet. Reprisernas repris.

Att du fortfarande tycker att just du har rätt till gräddfil! Den av dina egenskaper som jag tycker allra sämst om!

Jaha, säger han, kör förbi den siste i raden.

Bara att skriva det där gör mig upprörd. Men helst minns jag hans goda, ja rent av ljuvliga sidor.

Fredag den 15 juni 2018, morgonen hade regn i sig men på förmiddan drog himlen av sig det grå.    

Apropå tårtor och andra omtänksamma gärningar.

Hur blev det igår? Den första skolavslutningsdagen i gymnasiet för ensamkommande M. Tyckte klasskompisarna om tårtorna som han beställt och tog med? Jodå. De gick åt.

Sen plockade var och en fram sin egen mat, vattenmelon till exempel och ingen bjöd honom att smaka. 

Det är nånting som inte stämmer.

I det här fallet sexton-sjuttonåriga flickor. Har de inget folkvett? sa mannen.

Eftermiddag

Stiga upp halv sex, åka iväg till Den blomstertid nu kommer och vila middag efter lunch och vips har dagen blivit dubbelt så lång. 

Ikväll ska vi svänga i Björknäsparken.

Morgon

På väg till morfars gossars skolavslutning är trafiken gles, som den brukar vid 7-tiden.

-Men vad gör du här, säger en granne som bor uppe i nästa område, när vi letar oss några sittplatser till gossarnas föräldrar och deras farmor med karl, cirka fem mil bort från vårt hemma. 

Grannen brukar säga hej när jag cyklar förbi och ibland har vi bytt några ord.

Hans fru säger att dig har jag inte inte sett på väldigt länge, jag brukar bara vara på baksidan. 

Och där är ju inte jag. Hon är i min ålder. Jag minns hennes mamma.     

Vi sitter i en idyllisk byaskola som räddades 2016. Föräldrar, mor- och farföräldrar och syskon så många att nya stolar bärs in. Skolbarnen längst fram. 1-3:an till höger om mittgången, 4-6:an till vänster och upp på scenen och sjunga, var sin gång. 

Vad bra du sjöng, sa jag till en kille som sjöng solo till Lucia. Då blev han generad. Idag bara glad. Och här var det barnen sjöng Den blomstertid nu kommer. Tur att man fick ta i igår, för kung och fosterland. Som det hette förr, när det inte var nationalistiskt. 

Femteklassarnas föräldrar bjuder på hembakt tårta, alla ser fina ut och goda. Mannen älskar det söta.   

Under fikat tar jag kort på morfars pojkar. Se lite lättade ut, ber jag. Senare hör jag en kvinna som kanske är farmor befalla: Nu måste ni se glada ut, det är ju sommarlov!

Det är lite blandat, det där. För många. Inte lika många att leka med. Och alla barn har inte föräldrar som kan ta ledigt i sextioåtta dar.

På väg hem, ovanligt biltätt från byar och samhällen och det mulna spricker upp, himlen blå. Längs vägen tar vinden i.  En halv grad varmare, rapporterar mannen bakom ratten.

        

                   

                                                                                                                                                                                        

     

                                 

                                                                                    

                                 

 






       
   

   


                                                






Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.02 | 00:20

Anita jag vill gärna komma i kontakt med dig men det var fullständigt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Kan du höra av dig till mig? ingalill.enbom@op

...
02.08 | 02:01

Tack! Din kommentar gör mig glad!
hälsar Anita

...
01.08 | 11:15

Härligt språk, väldigt nära

...
03.01 | 14:22
Anita Nilsson förf. har mottagit 38
Du gillar den här sidan